När min yngsta häst inte hade varit hos mig så länge så hände en grej på en uteritt och det slutade med skentur och avramling. Ingen av oss skadade sig, men jag tyckte händelsen (skenandet mer än själva avramlingen) var väldigt obehaglig. Efter det blev jag lätt spänd när vi red ut, vilket såklart genererade spänd häst. Jag var också otroligt mån om att lösa det och att kunna rida ut själv. Det som hjälpte oss mest var att prata med min (oerhört sympatiska) tränare.
Jag fick stöd i att inte skämmas för att jag blev rädd, och konkreta tips. Det mest produktiva för vår del var att det faktiskt är helt ok, och tom smart, att hoppa av ibland och gå en bit. Min tränare menade att hästen har ju ingen aning om varför man hoppar av, och att hästar inte är så luriga att de skulle lista ut att spänningar genererar avsutten ryttare. Jag tyckte längre skrittsträckor var värst, då hade både hästen och jag tid att spänna oss och tappa fokus. Jag började hoppa av och promenera med honom på de sträckorna. Allt eftersom red jag lite mer och promenerade mindre. Vissa dagar kunde jag förbli ridande hela turen, men vissa dagar fick jag hoppa av och gå. Jag lyssnade helt på magkänslan, dök mina spänningar upp hoppade jag av. Jag tror att det hjälpte mig att veta att det fanns en väg ut, och jag tror det hjälpte hästen att han fick kortare stunder av spänd matte på ryggen.
Spolar man fram till idag så rider jag idag ut hästen i alla gångarter (även den läskiga skritten
) och det känns avspänt hos oss båda. Enstaka gånger de senaste året har jag känt för att hoppa av en bit, och då har jag bara gjort det, helt utan att döma mig själv.
Vill mest bara peppa dig att du inte är ensam! Du verkar målmedveten och väldigt förtjust i din häst, så jag är helt säker på att ni reder ut det med lite tid och tålamod