Jag har tänkt oerhört mycket på framtiden och detta året. Vilket inte är så konstigt. Det hör till när det blir ett nytt år.
Men detta med att kunna ta ett vettigt beslut vad gäller barnet har varit och är oerhört tufft.
Det som kändes så självklart i början (abort) känns så svårt nu. Jag har verkligen målat upp en bild om hur det skulle kunna bli.
Samtidigt känner jag mig ensam i detta. Att jag måste vara så fruktansvärt stark. Och det är jag rädd för. Tänk om allt bara skiter sig.
Ännu finns tid och snart får jag äntligen prata med en expert. Men är nervös för det också. Vad hon ska säga och så. Och hur jag kommer att reagera. Tänk om jag tappar det helt eller något ännu värre. Stänger av kanske.
Bara ett litet foster men ändå så oändligt mycket mer än så.
Detta känns som ett av mina absoluta svåraste beslut någonsin.