Inte en dagbok

Alltid lika svårt att komma på en passande rubrik. Men jag får inte riktigt se detta som en dagbok helt och hållet för det blir inte bra.
Men jag vill ändå dela med mig av mina framsteg. Inom flera områden i livet. Sakta men säkert går det.
 

Mest är jag rädd för att jag inte kommer att förlåta mig själv om jag tar bort.
För vem vet om inte allt är perfekt om x antal år? Då kanske det aldrig blir något barn. Det skulle vara en enorm sorg.
Nej jag känner starkt att jag vill kämpa för detta. Ge det allt och lite till.

Den tanken har slagit mig ibland....Jag har tagit bort- vilket kändes mest rätt då (men det var ändå inget lätt val för mig, inget jag föringrar eller på något sätt glömt). Tänkt att tänk om jag inte kan bli gravid någon mer gång?!? Börjar dessutom enligt de måtten bli äldre (precis fyllt 37, så kanske äldre än du) men inte riktigt känt att jag är där än heller å andra sidan. I mitt fall finns det folk som bara påpekar hur jobbigt det är med barn, livet med häst är slut och (verkligen inte för alla i min vänskapskrets, verkligen inte!) fan så mycket gnäll och livet vore bättre utan barn och bla bla....Till slut sa min sambo att det är såna som klagar och skrämmer upp andra som aldrig borde skaffat själva...🙃

Det jag tror du ska ta med dig är att om du väljer att behålla får du vara medveten om att stå själv med barnet; ekonomiskt och med ansvar- det måste du vara säker på att du fixar!
 
Tänkt att tänk om jag inte kan bli gravid någon mer gång?!? Börjar dessutom enligt de måtten bli äldre (precis fyllt 37, så kanske äldre än du) men inte riktigt känt att jag är där än heller å andra sidan. I mitt fall finns det folk som bara påpekar hur jobbigt det är med barn, livet med häst är slut och (verkligen inte för alla i min vänskapskrets, verkligen inte!) fan så mycket gnäll och livet vore bättre utan barn och bla bla....Till slut sa min sambo att det är såna som klagar och skrämmer upp andra som aldrig borde skaffat själva...🙃

Att man är rädd att inte kunna bli gravid igen är dock en dålig anledning att föda ett barn som man inte är säker på om man vill eller bör ha just då. Vill man bli förälder senare men inte kan bli gravid finns andra sätt. Blir man förälder är man det för resten av livet. Och till skillnad från hur det ofta låter så finns det föräldrar som ångrar sina barn.

Jag, som frivilligt valt att inte skaffa barn, har bara fått höra hur fantastiskt det är med barn och att det är meningen med livet. För att inte tala om folk som berättar hur allt minsann ordnar sig när barnet väl kommer även om jag berättar anledningar till varför ett barn vore en dålig idé i mitt liv. Nej, allt ordnar sig inte alltid. Har man läst tillräckligt på buke och vilka uppväxter folk haft vet man det. Hellre att folk skrämmer upp i onödan än förskönar hur det kan bli.
 
Att man är rädd att inte kunna bli gravid igen är dock en dålig anledning att föda ett barn som man inte är säker på om man vill eller bör ha just då. Vill man bli förälder senare men inte kan bli gravid finns andra sätt. Blir man förälder är man det för resten av livet. Och till skillnad från hur det ofta låter så finns det föräldrar som ångrar sina barn.

Jag, som frivilligt valt att inte skaffa barn, har bara fått höra hur fantastiskt det är med barn och att det är meningen med livet. För att inte tala om folk som berättar hur allt minsann ordnar sig när barnet väl kommer även om jag berättar anledningar till varför ett barn vore en dålig idé i mitt liv. Nej, allt ordnar sig inte alltid. Har man läst tillräckligt på buke och vilka uppväxter folk haft vet man det. Hellre att folk skrämmer upp i onödan än förskönar hur det kan bli.

Ja tyvärr, förskräckligt mot barnen när det blir så men jag vill inte höra bara dåliga saker eller höra hur föräldrar pratar ofräscht om sina barn. Jag fattar också att det är olika, jag är som sagt ingen naiv 20- åring. Det som absolut inte fungerar för förälder X måste inte vara exakt lika för förälder Y.
 
Att man är rädd att inte kunna bli gravid igen är dock en dålig anledning att föda ett barn som man inte är säker på om man vill eller bör ha just då. Vill man bli förälder senare men inte kan bli gravid finns andra sätt. Blir man förälder är man det för resten av livet. Och till skillnad från hur det ofta låter så finns det föräldrar som ångrar sina barn.

Jag, som frivilligt valt att inte skaffa barn, har bara fått höra hur fantastiskt det är med barn och att det är meningen med livet. För att inte tala om folk som berättar hur allt minsann ordnar sig när barnet väl kommer även om jag berättar anledningar till varför ett barn vore en dålig idé i mitt liv. Nej, allt ordnar sig inte alltid. Har man läst tillräckligt på buke och vilka uppväxter folk haft vet man det. Hellre att folk skrämmer upp i onödan än förskönar hur det kan bli.
Jag lyssnar faktiskt hellre på folk som redan har barn än på de som inte har och tror sig veta allt om vad ett föräldraskap innebär.
Ditt val att inte skaffa barn. Jag bryr mig inte alls om det. Har inga synpunkter på det.
 
Jag lyssnar faktiskt hellre på folk som redan har barn än på de som inte har och tror sig veta allt om vad ett föräldraskap innebär.
Ditt val att inte skaffa barn. Jag bryr mig inte alls om det. Har inga synpunkter på det.

Du behöver naturligtvis inte lyssna på mig. Men jag skrev också om att det finns folk som har barn men som ångrar att de skaffade dem - i många fall trots att de älskar sina barn. Om sådana föräldrar finns på buke lär de knappast skriva i tråden, eftersom ämnet är extremt tabu.

Vad som är ännu viktigare är att man lyssnar på de vars barndom var allt annat än idealisk. Det var alltså bland annat det jag gjorde. Mitt val, ja. Men jag valde också åt någon annan.

Hur du i slutändan väljer tänker jag inte sätta mig till doms över(och definitivt inte flersamhetsaspekten). Men det är bra om så många perspektiv som möjligt kommer fram.
 
Jag tycker inte att det är värre än när du skriver "det löser sig". Utifrån hur det var för dig. Hur vet du vad som skulle "lösa sig" i någon annans fall? Om du definierar en tråd om en oönskad graviditet som att man lägger sig i vad ts gör med sin kropp så delar jag inte den bilden.
Nej det kan man ju inte ha en aning om, ifall det kommer lösa sig eller slita sig med vad som helst. Att skriva att man inte tycker att en okänd människa ska skaffa barn är något helt annat än att säga att det ekonomiska eller praktiska sannolikt löser sig, om den människan väljer att fortsätta graviditeten.
 
Du behöver naturligtvis inte lyssna på mig. Men jag skrev också om att det finns folk som har barn men som ångrar att de skaffade dem - i många fall trots att de älskar sina barn. Om sådana föräldrar finns på buke lär de knappast skriva i tråden, eftersom ämnet är extremt tabu.

Vad som är ännu viktigare är att man lyssnar på de vars barndom var allt annat än idealisk. Det var alltså bland annat det jag gjorde. Mitt val, ja. Men jag valde också åt någon annan.

Hur du i slutändan väljer tänker jag inte sätta mig till doms över(och definitivt inte flersamhetsaspekten). Men det är bra om så många perspektiv som möjligt kommer fram.

Jag har flera i min närhet som ångrar att de har barn även om de älskar sina barn. I ett fall gick det inte så himla bra för barnen eller min bekanta.

Det kan bli bra utan en självklar pappafigur och att vara förälder ensam. Men det kan också bli totalt kaos och i min värld ska en vara än mer säker på att en vill ha barnet om det är extremt troligt att en kommer att vara ensamstående från dag ett.

Jag är också en av de som tvekar på att du verkligen är i en stabil position i ditt liv just nu @karamelldrottningen och det har inget att göra med att fadern är okänd. Ett barn ska inte bara vara älskat och efterlängtat utan det ska också finnas förutsättningar för en trygg och stabil tillvaro. Enbart kärlek löser faktiskt inte allt.

Jag har själv valt bort barn eftersom jag vetat att jag inte skulle kunna ge barnet allt det behöver, på många olika plan. Precis som @Dentaku säger så gör en inte valet bara för en själv utan också för en annan individ.
 
Nej det kan man ju inte ha en aning om, ifall det kommer lösa sig eller slita sig med vad som helst. Att skriva att man inte tycker att en okänd människa ska skaffa barn är något helt annat än att säga att det ekonomiska eller praktiska sannolikt löser sig, om den människan väljer att fortsätta graviditeten.
Då får du ta det med någon som faktiskt skrivit så.
 
Nej det kan man ju inte ha en aning om, ifall det kommer lösa sig eller slita sig med vad som helst. Att skriva att man inte tycker att en okänd människa ska skaffa barn är något helt annat än att säga att det ekonomiska eller praktiska sannolikt löser sig, om den människan väljer att fortsätta graviditeten.

Det som folk i tråden skriver är att man bör känna sig trygg med att ha ekonomi, hälsa och i övrigt rimligt sunda förutsättningar för att kunna ta hand om ett barn, när man väljer att sätta det till världen. Det kan med lite flyt, och oväntade vändningar i livet, gå jättebra trots dåliga förutsättningar. Men det kan också bli jättedåligt, och barnet blir till slut omhändertaget med alla känslor det kommer med.

Det är en risk man tar, och själv väljer man ju i sitt liv vilka risker man är villig att ta för något man väldigt gärna önskar sig. Men barnet väljer inte, så man tar ett stort ansvar i och med att man också väljer åt barnet vilka risker hen föds till.

Allt löser sig faktiskt inte alltid. Och när det inte gör det så kan det lämna djupa sår för både barn och föräldrar, vilket kan vara synd om det kunde undvikits genom att skaffa barnet när man har bättre förutsättningar. Den chansen ger man då inte sig själv och barnet, om man istället sätter sig i en omöjlig situation.

Hur tänker du själv att ekonomin löser sig, om man skaffar barn utan fast inkomst?

(Pratar nu generellt och inte om Karamellen, vars situation vi inte känner till)
 
Allt löser sig faktiskt inte alltid. Och när det inte gör det så kan det lämna djupa sår för både barn och föräldrar, vilket kan vara synd om det kunde undvikits genom att skaffa barnet när man har bättre förutsättningar. Den chansen ger man då inte sig själv och barnet, om man istället sätter sig i en omöjlig situation.
Allt kan lämna djupa sår i ett sådant här läge.
Det man kan göra är att försöka skademinimera.
Grejen är att det inte alls är säkert att det behagar dyka upp något barn sedan när man tror att allt är rätt för det.
Barn går liksom inte att planera på det viset.

Det är inte som att köpa hundvalp - att man kan göra det en annan gång.
 
Är det inte ett större beslut att föda ett barn än att göra en abort? Gör. man abort så får man bearbeta det, det berör en själv. Men föder man ett barn så är det en person till som får leva med konsekvenserna.

"Kämpa för detta" låter som att du gör barnet till en symbol för att reda upp ditt liv. "Jag kämpade, gav det allt och jag lyckades". Men barn ska inte vara symboler.

Exakt. Karamelldrottningen du kan inte mena allvar, du tycker att du har det stabilt? Stabilt nog för att skaffa barn?

Ingen annan kan berätta för någon vilket som är det "större beslutet". För många är det säkert att fortsätta graviditeten och föda ett barn, men det finns alldeles säkert de som känner att en abort är ett minst lika stort beslut. Det finns inga rätt eller fel sätt att känna kring sådant här.

Ingen av oss här kan säga om @karamelldrottningen är "stabil nog" för att skaffa barn. Vi kan ge input kring att vara gravid, göra abort, skaffa barn eller välja att inte skaffa barn, vad som kanske kan vara värt att tänka extra kring o. s. v. Men ifrågasätta hennes känslor och beslut? Insinuera att hon omöjligt kan ha det stabilt nog för att skaffa barn? Inte rätt plats, inte rätt tid, och sannolikt är ingen av oss här rätt personer för att göra det.
 
Ingen annan kan berätta för någon vilket som är det "större beslutet". För många är det säkert att fortsätta graviditeten och föda ett barn, men det finns alldeles säkert de som känner att en abort är ett minst lika stort beslut. Det finns inga rätt eller fel sätt att känna kring sådant här.

Ingen av oss här kan säga om @karamelldrottningen är "stabil nog" för att skaffa barn. Vi kan ge input kring att vara gravid, göra abort, skaffa barn eller välja att inte skaffa barn, vad som kanske kan vara värt att tänka extra kring o. s. v. Men ifrågasätta hennes känslor och beslut? Insinuera att hon omöjligt kan ha det stabilt nog för att skaffa barn? Inte rätt plats, inte rätt tid, och sannolikt är ingen av oss här rätt personer för att göra det.
Det borde vara självklart vilket som är det större beslutet. Inte minst för det presumtiva barnet.
 
Det som folk i tråden skriver är att man bör känna sig trygg med att ha ekonomi, hälsa och i övrigt rimligt sunda förutsättningar för att kunna ta hand om ett barn, när man väljer att sätta det till världen. Det kan med lite flyt, och oväntade vändningar i livet, gå jättebra trots dåliga förutsättningar. Men det kan också bli jättedåligt, och barnet blir till slut omhändertaget med alla känslor det kommer med.

Det är en risk man tar, och själv väljer man ju i sitt liv vilka risker man är villig att ta för något man väldigt gärna önskar sig. Men barnet väljer inte, så man tar ett stort ansvar i och med att man också väljer åt barnet vilka risker hen föds till.

Allt löser sig faktiskt inte alltid. Och när det inte gör det så kan det lämna djupa sår för både barn och föräldrar, vilket kan vara synd om det kunde undvikits genom att skaffa barnet när man har bättre förutsättningar. Den chansen ger man då inte sig själv och barnet, om man istället sätter sig i en omöjlig situation.

Hur tänker du själv att ekonomin löser sig, om man skaffar barn utan fast inkomst?

(Pratar nu generellt och inte om Karamellen, vars situation vi inte känner till)
Just ekonomin finns det ju faktiskt skyddsnät som fångar upp framförallt barn i. Ja, barn kan bli omhändertagna, vad har det med tråden att göra, eller skaffa barn utan fast inkomst att göra? Föräldratrådarna är fulla med folk som studerar, börjar studera eller skaffat barn trots att man inte har förvärvsinkomster. Att insinuera att alla dessa människor borde vänta är ganska grovt. Jag blev av med jobbet när jag var föräldraledig (i mitt fall bra då jag slapp säga upp mig och således hade dubbel inkomst i 3 månader) det var inget jag kunde förutse, inte min kollega i samma sits heller. Hade vi haft otur hade vi varit arbetslösa utan att kunnat förutse det alls när barnen skapades..
 
Jag har ju inkomst. Inte så att jag inte har nånting. Men den är lite svår att beräkna. Vissa månader tar jag knappt ut nånting. Och mycket har gått till investeringar.
Partner tjänar bra. Får ut ca 50 000kr i månaden. Jag vet inte riktigt hur mycket man måste ha i inkomst för att det ska gå med barn. Om mitt är tillräckligt eller inte.
 
Ingen annan kan berätta för någon vilket som är det "större beslutet". För många är det säkert att fortsätta graviditeten och föda ett barn, men det finns alldeles säkert de som känner att en abort är ett minst lika stort beslut. Det finns inga rätt eller fel sätt att känna kring sådant här.

Ingen av oss här kan säga om @karamelldrottningen är "stabil nog" för att skaffa barn. Vi kan ge input kring att vara gravid, göra abort, skaffa barn eller välja att inte skaffa barn, vad som kanske kan vara värt att tänka extra kring o. s. v. Men ifrågasätta hennes känslor och beslut? Insinuera att hon omöjligt kan ha det stabilt nog för att skaffa barn? Inte rätt plats, inte rätt tid, och sannolikt är ingen av oss här rätt personer för att göra det.
Naturligtvis är det en mycket större grej att få barn än att göra abort. Själva BESLUTET, helt isolerat från resten, kanske kan upplevas som jämförbart i stunden. Men då talar vi verkligen om just i stunden. I den stund där karamellen befinner sig, är det ju noga räknat bara en abort som kräver ett beslut överhuvudtaget. Graviditeten krävde inget beslut, i det här fallet (och inte i många andra fall heller).

Men den som tex 30 år senare påstår sig ha blivit lika påverkad i sitt liv och i sin person av en abort som av ett barn - ja, jag tror inte riktigt på den personen. Eller, den personen hade haft tredubbla preventivmedel på plats. Hela jämförelsen är helt orimlig. Jag har både abort, missfall, biologiskt barn, bonusbarn och bonusbarnbarn. Jag vet vad som har format mig (på gott och ont).
 
Senast ändrad:
Allt kan lämna djupa sår i ett sådant här läge.
Det man kan göra är att försöka skademinimera.
Grejen är att det inte alls är säkert att det behagar dyka upp något barn sedan när man tror att allt är rätt för det.
Barn går liksom inte att planera på det viset.

Det är inte som att köpa hundvalp - att man kan göra det en annan gång.

Precis, det är inte som en hundvalp - som man kan omplacera om saker och ting som "behöver lösas" inte löste sig...

Om det blir så att ens liv aldrig får de förutsättningar som är rimliga (hälsa, ekonomi, boende, fri från missbruk m.m.) så kanske det blir så att man helt enkelt inte blir biologisk mamma. Jag tycker inte att det är en rättighet att få barn, och jag tycker att barnets perspektiv alltid ska vägas in och inte bara föräldrarnas.

I och med att personen i detta fall (men jag skriver generellt i mitt inlägg) blev gravid trots p-piller så skulle jag inte vara så jätteorolig över min fertilitet. Det vore en annan sak om man försökt skaffa barn länge men inte lyckats, och så uppstår en "hoppsan" i en tid som inte vore så lämplig. Då skulle jag nog inte "våga" ta bort det barnet, om jag dessutom börjar bli lite äldre.

Jag förstår inte hur det kan anses vara så hemskt att påminna om barnets perspektiv, om hur jobbigt det kan bli att leva i kaos. Hur ordnat det är med ekonomi, boende, support från andra vet bara @karamelldrottningen själv, och kanske har det blivit en mer dramatisk bild i trådarna än hur det är i verkligheten. Men att beakta sådana förutsättningar borde inte stämplas som fel. Det kan inte bara förväntas att strykas medhårs, och mena att allt löser sig med kärleken till barnet, allt gör faktiskt inte det i verkligheten.

Sedan är det upp till @karamelldrottningen att välja för både henne och barnet, men skriver man en tråd om det så får man vara beredd på att få in olika perspektiv.
 
Jag har ju inkomst. Inte så att jag inte har nånting. Men den är lite svår att beräkna. Vissa månader tar jag knappt ut nånting. Och mycket har gått till investeringar.
Partner tjänar bra. Får ut ca 50 000kr i månaden. Jag vet inte riktigt hur mycket man måste ha i inkomst för att det ska gå med barn. Om mitt är tillräckligt eller inte.
Har ni delad ekonomi nu? Vad barn kostar kan man hitta på lite olika ställen, till exempel här: https://publikationer.konsumentverket.se/privatekonomi/beraknade-hushallskostnader
 
Precis, det är inte som en hundvalp - som man kan omplacera om saker och ting som "behöver lösas" inte löste sig...

Om det blir så att ens liv aldrig får de förutsättningar som är rimliga (hälsa, ekonomi, boende, fri från missbruk m.m.) så kanske det blir så att man helt enkelt inte blir biologisk mamma. Jag tycker inte att det är en rättighet att få barn, och jag tycker att barnets perspektiv alltid ska vägas in och inte bara föräldrarnas.

I och med att personen i detta fall (men jag skriver generellt i mitt inlägg) blev gravid trots p-piller så skulle jag inte vara så jätteorolig över min fertilitet. Det vore en annan sak om man försökt skaffa barn länge men inte lyckats, och så uppstår en "hoppsan" i en tid som inte vore så lämplig. Då skulle jag nog inte "våga" ta bort det barnet, om jag dessutom börjar bli lite äldre.

Jag förstår inte hur det kan anses vara så hemskt att påminna om barnets perspektiv, om hur jobbigt det kan bli att leva i kaos. Hur ordnat det är med ekonomi, boende, support från andra vet bara @karamelldrottningen själv, och kanske har det blivit en mer dramatisk bild i trådarna än hur det är i verkligheten. Men att beakta sådana förutsättningar borde inte stämplas som fel. Det kan inte bara förväntas att strykas medhårs, och mena att allt löser sig med kärleken till barnet, allt gör faktiskt inte det i verkligheten.

Sedan är det upp till @karamelldrottningen att välja för både henne och barnet, men skriver man en tråd om det så får man vara beredd på att få in olika perspektiv.
Ni kan också välja att bortse från tråden. Som du säger så är det mitt liv och mitt beslut.
Jag har fått nog av alla domedagsprofeter.
 
Jag har ju inkomst. Inte så att jag inte har nånting. Men den är lite svår att beräkna. Vissa månader tar jag knappt ut nånting. Och mycket har gått till investeringar.
Partner tjänar bra. Får ut ca 50 000kr i månaden. Jag vet inte riktigt hur mycket man måste ha i inkomst för att det ska gå med barn. Om mitt är tillräckligt eller inte.

Den stora frågan är nog inte hur mycket du fått ut hittills, utan hur mycket du kan få ut när du är höggravid, om du får komplikationer när du är nyförlöst och när du behöver vabba. Finns det andra som får verksamheten att snurra när du ligger i sängen eller när barnet behöver dig, eller är det du som ÄR verksamheten? Har du mest kontorsarbete är det lättare att kombinera tänker jag, medan att rida andras (eller egna) kan bli helt omöjligt under en tid.

Partner vill ju inte vara delaktig i barnet. Men du kanske räknar med att han ska ändra sig på den punkten?
 

Liknande trådar

R
  • Artikel Artikel
Dagbok Jag har ingen aning om jag ihuvud taget får skriva en ny dagboks tråd men den blir väl bort tagen annars då an tar jag 🙃 Jag kommer...
2 3
Svar
47
· Visningar
4 245
R
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok An tagligen så tycker nån att jag inte borde skriva en dagbok "bara för att skriva av mig". Men det är ju fritt att inte läsa och jag...
Svar
6
· Visningar
2 071
Senast: Raderad medlem 149524
·
R
  • Artikel Artikel
Dagbok Dethär är värt en ny dagboks tråd tycker jag. För att idag har det hänt en väldigt stor sak som är att jag har blivit häst ägare idag...
2
Svar
30
· Visningar
2 796
Senast: Rosett
·
  • Artikel Artikel
Dagbok Är i någon slags fas. Det är egentligen bra och absolut livsnödvändigt men också ibland superjobbigt. Drabbas av insikter som verkligen...
Svar
0
· Visningar
299
Senast: miumiu
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp