Ibland kan jag känna att folk här på forumet tror mer än de faktiskt vet. Men vad vet jag?Jag lever ju bara med mig själv och gjort hela livet.
Jag kan väl knappast vara den första i världshistorien som är osäker på vem som är fadern?
Jag förstår samtidigt att det sticker folk i ögonen rejält.
Det är inte så lätt detta. Verkligen inte glasklart på något sätt.
Jag vet inte om du missuppfattar en del av det som skrivs? Åtminstone jag har inte några moraliska pekpinnar om att barn kan ha en biologisk pappa men lever med en annan. Varför jag lyft din partners åsikt är utifrån att det
för dig är viktigt att veta om du kommer att vara ensam med barnet. Sedan kan man aldrig veta, allt kan alltid bli något annat än man tror, men om han redan nu är inställd på att inte vilja ta hand om barnet, så är det ju lättare att planera efter det. Skulle han ändra sig så blir det en bonus.
Jag tycker därför att det är bra att partner inte vill vara delaktig i namnvalet. Inte för att det är bra att han inte vill ha med barnet att göra, utan för att han är konsekvent och inte ger dig otydliga signaler, vilket han verkar göra ibland.
Det känns som att du kommer att behålla barnet, och då önskar jag förstås att det går bra för både dig och barnet ❤
Jag tycker inte att man ska måla upp så mycket tankar kring om barnet kommer att älska en eller inte, det kan man aldrig veta och så är det för alla föräldrar, och de allra flesta går nog in i föräldraskapet men en viss oro inför den frågan.
Däremot tänker jag utifrån vad du skrivit i dina trådar att du ska ta hjälp av din psykolog med dina egna känslor av misslyckande, som du verkar ha nära till? Det har varit ett flertal gånger som du skrivit här med en stark känsla av att du är misslyckad och inte klarar de höga krav du själv (och andra i din omgivning) ställer.
Din partner verkar ha mycket åsikter om vad du ska göra och inte, och du verkar ha en mamma (?) som har stora förväntningar om vad du ska göra och klara. Kommer det att upphöra när det finns ett barn med i bilden? Och så vill förhoppningsvis den biologiska pappan finnas där för sitt barn, och har då också en uppfattning om hur saker och ting ska vara.
Om det är någon gång som man överöses med tyckanden och råd från överallt ifrån, och budskap om vad man absolut ska göra och vad man absolut inte ska göra, så är det som nybliven förälder. Ofta är de motstridiga också
. Och helt omöjliga att uppnå alla även om man är en superförälder.
Det är den typen av "stabilitet" åtminstone jag tänker att det vore bra för din egen skull (och därmed barnets, såklart) att ta hjälp med, så att du orkar hantera alla känslor och osäkerhet som kommer att komma. Det som kommer utifrån kan man ju stänga av lättare, men känslorna som kommer inifrån en själv eller ens närmaste är svårare.
Sedan är det den ekonomiska stabiliteten. Om jag förstått det rätt har du något slags företag? Det är ju mer planerbart än själva barnet, men det är bra att börja med planeringen i god tid. Det är inte säkert att du rent fysiskt kommer att kunna rida och göra andra sysslor ända inpå förlossningen, så gör en plan som kan aktiveras när det behövs.
Är du beroende av företaget för din inkomst, eller är det en sidoverksamhet som ger "lite extra"? Om du har någon anställning också så kan jag tänka mig att det är mer fördelaktigt att dra ner på företagandet och vara föräldraledig från jobbet där du är anställd. Jag har inte varit föräldraledig som företagare, men det har garanterat någon annan på Buke som kan ge råd om vad man ska tänka på.
jag grinade mig igenom Im Legend på BIO inte vackert gråtande utan riktig fulgråt med snor o allt. Stabil var inte ordet ngn letade efter om mig som gravid.
