Inte en dagbok

Alltid lika svårt att komma på en passande rubrik. Men jag får inte riktigt se detta som en dagbok helt och hållet för det blir inte bra.
Men jag vill ändå dela med mig av mina framsteg. Inom flera områden i livet. Sakta men säkert går det.
 

Det finns så mycket att tänka på. Men inatt har jag äntligen kunnat sova. Och imorse hade musen gnagt i köket och det har jag inte hört öht. Vet inte om katten sovit eller inte men musen har iaf levt rövare där.

Tänker på hur det ska bli efter. När barnet föds. Hur gör jag med hästarna? Jag skulle kunna ha barnvagnen i stallet samtidigt som jag håller på där. Mocka mm borde inte vara något problem. Men hur gör jag med träningen? Någon måste ju ha koll på den lilla personen om jag rider.

Sen kan jag inte låta bli att oroa mig för att när barnet blir äldre att hen ska hata mig. Eller tycka illa om mig. Kanske bli arg. Jag menar inte bli arg av småsaker utan verkligen bli arg för att jag är den jag är och omständigheterna.
Jag kommer iaf vara öppen med allt. Även fast jag inte tycker att detta är optimalt på något sätt. Och om hen vill ha kontakt med den biologiska pappan ska jag självklart inte hindra det.
Jag har själv haft det knepigt som barn och inte så lätt när min pappa levde.
Bestämde mig redan som liten att jag aldrig skulle utsätta ett barn för det kaoset som jag fick gå igenom. Och då hade ändå min mamma verkligen tänkt på allt innan och trodde att hon hade en vettig relation till min pappa. Att han var att lita på.
Sen visade det sig inte stämma alls.
Och jag vet ju ingenting. För ett tag sen ville jag bara avsluta allt. Om detta ska födas får jag aldrig mer tänka så. Oavsett omständigheter måste jag finnas där 24 timmar om dygnet. Alltid. Och jag vill även finnas där även när barnet blir vuxet. Att den ska känna att till mig kan man alltid gå till. Jag kommer inte döma. Jag ska vara den fasta punkten.
Hur kan man redan tycka om något som bara är en pytteliten grej i magen? Helt otroligt. Det trodde jag inte.
Bästa vore abort men så svårt.
Hästarna kan du kanske pausa en tag? Träningen alltså. Alternativt hitta medryttare eller låna ut på foder? Det finns oftast lösningar på det mesta.
 
Har själv tagit det beslutet en gång så jag är inte någon motståndare alls. Däremot blev jag förvånad över att den BM som skrev ut p-piller påstod för mig att de är 100 % säkra. Såna lögner ska inte en BM som är så kallat utbildad sprida, vilket jag som inte var 14 år var fullt medveten om är rena lögner.

Vi kan kanske därmed släppa den "diskussionen" nu.

Det enda jag önskar och hoppas är att karamelldrottningen i lugn och ro får ta sitt egna beslut och vara tillfreds med det, hur valet än landar ❤️.
Gjort är gjort, men den som gjorde fel här var du, som drog upp den där idiotdiskussionen. Det tvingade i princip andra att reagera. Sådan skit får inte stå oemotsagd. Så kanske är det inte just du som ska avsluta spåret med ett inlägg, utan med tystnad. Eller en seriöst menad ursäkt.
 
Gjort är gjort, men den som gjorde fel här var du, som drog upp den där idiotdiskussionen. Det tvingade i princip andra att reagera. Sådan skit får inte stå oemotsagd. Så kanske är det inte just du som ska avsluta spåret med ett inlägg, utan med tystnad. Eller en seriöst menad ursäkt.

Givetvis har du en poäng men då tycker jag alla tänker sig för med att försöka styra karamellen till ett beslut vilket jag noterat. MML skrev ett bra inlägg om att det är hon själv som måste bestämma. Jag sätter punkt för min del och som sagt hoppas jag att karamellen får komma till eget beslut utan någon annans styrande, tyckande och tänkande. Hoppas du får en så bra julhelg du kan @karamelldrottningen ❤️.
 
Funderar på att anförtro mig till F om detta. Är 100 % säker på att det inte han som är den ”skyldiga”. Men tänker att hans reaktion kan vara en indikation på hur ev M skulle reagera sen.
Men inte idag på julafton.

God jul 🎄
 
Det finns så mycket att tänka på. Men inatt har jag äntligen kunnat sova. Och imorse hade musen gnagt i köket och det har jag inte hört öht. Vet inte om katten sovit eller inte men musen har iaf levt rövare där.

Tänker på hur det ska bli efter. När barnet föds. Hur gör jag med hästarna? Jag skulle kunna ha barnvagnen i stallet samtidigt som jag håller på där. Mocka mm borde inte vara något problem. Men hur gör jag med träningen? Någon måste ju ha koll på den lilla personen om jag rider.

Sen kan jag inte låta bli att oroa mig för att när barnet blir äldre att hen ska hata mig. Eller tycka illa om mig. Kanske bli arg. Jag menar inte bli arg av småsaker utan verkligen bli arg för att jag är den jag är och omständigheterna.
Jag kommer iaf vara öppen med allt. Även fast jag inte tycker att detta är optimalt på något sätt. Och om hen vill ha kontakt med den biologiska pappan ska jag självklart inte hindra det.
Jag har själv haft det knepigt som barn och inte så lätt när min pappa levde.
Bestämde mig redan som liten att jag aldrig skulle utsätta ett barn för det kaoset som jag fick gå igenom. Och då hade ändå min mamma verkligen tänkt på allt innan och trodde att hon hade en vettig relation till min pappa. Att han var att lita på.
Sen visade det sig inte stämma alls.
Och jag vet ju ingenting. För ett tag sen ville jag bara avsluta allt. Om detta ska födas får jag aldrig mer tänka så. Oavsett omständigheter måste jag finnas där 24 timmar om dygnet. Alltid. Och jag vill även finnas där även när barnet blir vuxet. Att den ska känna att till mig kan man alltid gå till. Jag kommer inte döma. Jag ska vara den fasta punkten.
Hur kan man redan tycka om något som bara är en pytteliten grej i magen? Helt otroligt. Det trodde jag inte.
Bästa vore abort men så svårt.

Att ha barnvagnen i stallet när man mockar och fixar är det många föräldrar som har. Så länge barnet sover snällt i vagnen brukar det inte vara några problem :) Sedan finns det ju barn som inte alls trivs i vagn, och då får man kanske experimentera med bärsjal, bärsele etc. i stället. Tyngre, förstås, men det går säkert att hittan någon lösning så länge barnet är så pass litet. Det blir lite mer pusslande när barnet är lite större, men det finns ju många som klarat av att kombinera barn och häst/hästar, så går gör det ju.

Om du ska (och vill, och fysiskt klarar av) att rida behöver förstås någon annan ha koll på barnet under tiden. Om inte pappa/partner, så kanske någon annan anhörig? Avlönad barnvakt?

Går sådant inte att lösa så går det ofta att sälja, låna ut, skaffa medryttare etc. Någon lösning brukar det alltid bli till slut.

Visst kan barnet komma att hata dig, vara arg, tycka illa om dig. Lika väl kan det älska dig och tycka att du är världens bästa förälder. Det går helt enkelt inte att veta nu, vad som kanske händer om 10-15-20 år, om du blir förälder nu. Det är därför jag tror att det är viktigt att hitta svaret i sig själv - vad som är rätt för just dig. Det är ju du som ska leva med ditt val, vilket det än blir.

Funderar på att anförtro mig till F om detta. Är 100 % säker på att det inte han som är den ”skyldiga”. Men tänker att hans reaktion kan vara en indikation på hur ev M skulle reagera sen.
Men inte idag på julafton.

God jul 🎄

Jag vet inget alls om "F" eller "M", och inget om din relation till dem eller något sådant. Om F är en vän till dig, någon du kan prata med och som du litar på, så låter det väl som ett vettigt förslag att prata med honom. Jag tror dock att det är svårt att prata om den här typen av saker med en person, och se dennes reaktion som en indikation på hur någon annan kan komma att reagera.
 
Är hemma och tar det lugnt.
Känner mig nedstämd.
Partner firar jul på annat håll.
Jag har sagt till honom att jag vill behålla men det verkar inte han riktigt ta in alls.
Nu för en stund sen började jag tänka på namn och kom på att partner skulle få bli den som väljer ut ett namn. Tänkte så att han känner att han också kan vara lite involverad på något sätt. Men det ville han inte.
Vet inte varför det gjorde mig ledsen.
”Om du ändå väljer att behålla barnet så får du välja namn” var allt han sa om det.
När jag samma dag sagt att jag vill behålla.
Sen har vi bara pratat om helt andra saker. Han verkar vilja byta samtalsämne hela tiden.
Men ja jag vet inte. Känns som sagt tungt allt bara. Som att hur jag än gör så gör jag fel 😞
 
Vad jobbigt att du och partnern känner så olika (du vill bjuda in honom att välja namn för att han ska få känna sig delaktig, han backar, osv.). Jag hade om jag var du utgått ifrån att föräldraskapet kommer att vara solo, och att allt utöver det är en bonus. Det är tuffa val framför er och du kan bara styra dina egna val, inte hans (och samma gäller för honom). Skickar all styrka ❤️
 
Är hemma och tar det lugnt.
Känner mig nedstämd.
Partner firar jul på annat håll.
Jag har sagt till honom att jag vill behålla men det verkar inte han riktigt ta in alls.
Nu för en stund sen började jag tänka på namn och kom på att partner skulle få bli den som väljer ut ett namn. Tänkte så att han känner att han också kan vara lite involverad på något sätt. Men det ville han inte.
Vet inte varför det gjorde mig ledsen.
”Om du ändå väljer att behålla barnet så får du välja namn” var allt han sa om det.
När jag samma dag sagt att jag vill behålla.
Sen har vi bara pratat om helt andra saker. Han verkar vilja byta samtalsämne hela tiden.
Men ja jag vet inte. Känns som sagt tungt allt bara. Som att hur jag än gör så gör jag fel 😞
Vet du, det löser sig. Jag hade inte planerat att vara så ensam i mitt föräldraskap som jag blev de första åren, kunde liksom inte förutse att det skulle komma en pandemi som hindrade besök och gjorde det jättesvårt för barnets pappa att byta jobb som planerat. Jag var förvisso inte ensam ekonomiskt, men det är ju också svårt att planera. Jag har vänner som separerat när barnen varit små, inte vad de planerat direkt, vänner som blivit ensamma av olika skäl eller valt att vara ensamma. Ett litet barn kostar inte så mycket pengar, egentligen. Troligen inte mer än vad du tidigare ”klarade” av att lägga på alkohol. Mycket kan man köpa begagnat, tror mitt barn fick sin första nya overall när hon var 4, resten har varit ärvt eller begagnat. Inte för att vi inte har råd egentligen utanför att det inte hinner slitas så mycket när de växer fort i början så det kändes helt onödigt och resursslöseri att köpa nytt.
Blöjor är ju dyrt och vissa saker som tex bilstol kanske man vill ha nytt, men tex säng och vagn finns det en stor begagnatmarknad för. Ekonomin kommer lösa sig. Det kommer också lösa sig att vara själv men då måste du kanske våga vara ärlig kring varför det blev som det blev mot din omgivning om nu din partner väljer att inte vara med. Men jag tror det kommer bli otroligt svårt för er att leva tillsammans med ett litet barn om han väljer bort att ta ansvar helt och hållet. Och jag vet också flera män som oavsett om barnet ifråga har en annan pappa som tar ansvar axlar sitt ansvar (inte att vara förälder, men bor man med ett barn medkommer ett visst ansvar) utan att gå igång på att barnet är någon annans. Lever man ihop delar man väl på kostnaderna efter de principer man valt, sen kanske aktiviteter eller dyrare saker går på förälderns/föräldrarnas konto, men om din partner tex inte vill dela på maten för er när ni lever ihop om du får barn med en annan man tror jag du har det bättre ensam.
 
Utan att ha någon åsikt i dina beslut, men jag ville bara skriva att MÅNGA gravida (jag själv, exempelvis) får just dessa tankar; TÄNK om jag blir en dålig mamma och mitt barn avskyr mig?!? Jag hade till och med mardrömmar där mitt barn helt ignorerade mig efter födseln och hellre umgicks med andra, jag blev övergiven! Det var otroligt obehagligt. Men antagligen ganska normala tankar - som inte behöver betyda nånting alls. Jag tror det krävs väldigt mycket för att ens barn ska hata en och ta avstånd från en i vuxen ålder. Det händer förvisso men är inget man direkt ska räkna med...!

Men oavsett så hoppas jag att valet blir ditt och BARA ditt! Det kan kännas bra att överlåta en aning av det stora beslutet till andra, men i slutänden är det du och ditt liv och ditt beslut. Och - jag tror det kommer att bli bra vad du än väljer. // Vänliga hälsningar, O, som både valt abort OCH vid en senare graviditet att behålla!
 
Nu vet iaf M om att jag är gravid. Verkar inte vara den vassaste kniven i lådan när hans första reaktion var ”Hur gick det till?”
Jag har ännu inte sagt att jag funderar på av kanske behålla det. Dessutom kanske det inte ens är han som är pappan.
Bästa vore om partner var det men det är tveksamt. Och svårt så här i efterhand komma ihåg.
 
Utan att ha någon åsikt i dina beslut, men jag ville bara skriva att MÅNGA gravida (jag själv, exempelvis) får just dessa tankar; TÄNK om jag blir en dålig mamma och mitt barn avskyr mig?!? Jag hade till och med mardrömmar där mitt barn helt ignorerade mig efter födseln och hellre umgicks med andra, jag blev övergiven! Det var otroligt obehagligt. Men antagligen ganska normala tankar - som inte behöver betyda nånting alls. Jag tror det krävs väldigt mycket för att ens barn ska hata en och ta avstånd från en i vuxen ålder. Det händer förvisso men är inget man direkt ska räkna med...!

Men oavsett så hoppas jag att valet blir ditt och BARA ditt! Det kan kännas bra att överlåta en aning av det stora beslutet till andra, men i slutänden är det du och ditt liv och ditt beslut. Och - jag tror det kommer att bli bra vad du än väljer. // Vänliga hälsningar, O, som både valt abort OCH vid en senare graviditet att behålla!
I verkligheten, till skillnad från i drömmen, är det ju barnet (även i vuxen form) som får betala det tyngsta priset i det fall det till sist känner att det måste vända sin mamma ryggen. Den situationen är helt enkelt värre för barnet än för mamman, totalt sett. Barnet lider störst skada. När man nojar över det, som i din (jättehemska) dröm däremot, är det nog oftast med mammans sorg i fokus. Det finns nog en poäng med att komma ihåg det. (Särskilt om situationen faktiskt är skakig tidigt i graviditeten.)
 
I verkligheten, till skillnad från i drömmen, är det ju barnet (även i vuxen form) som får betala det tyngsta priset i det fall det till sist känner att det måste vända sin mamma ryggen. Den situationen är helt enkelt värre för barnet än för mamman, totalt sett. Barnet lider störst skada. När man nojar över det, som i din (jättehemska) dröm däremot, är det nog oftast med mammans sorg i fokus. Det finns nog en poäng med att komma ihåg det. (Särskilt om situationen faktiskt är skakig tidigt i graviditeten.)

Ja, absolut! Jag menade enbart att ens mardrömmar (vakna eller i sömn) inte nödvändigtvis visar på en sanning. Att just olika scenarios inte måste bli verklighet. I nån riktning.
 
Nu vet iaf M om att jag är gravid. Verkar inte vara den vassaste kniven i lådan när hans första reaktion var ”Hur gick det till?”
Jag har ännu inte sagt att jag funderar på av kanske behålla det. Dessutom kanske det inte ens är han som är pappan.
Bästa vore om partner var det men det är tveksamt. Och svårt så här i efterhand komma ihåg.
Jag förmodar att du har sagt till honom att du äter p-piller? I så fall är kanske inte hans första reaktion så märklig? Du undrade väl nästan själv hur det var möjligt, med tanke på att du hade skyddat dig?
 
Är bara så less på exakt allting. Skulle vilja dricka mängder med kaffe men det har jag läst visst inte ska vara så bra. Nehe. Och inte det och inte det.
Less på kroppen. Massa energi först för att sen plötsligt liksom bara tappa den utan anledning alls.
Började gråta när jag fyllde vatten.
Visst att jag inte är världens stabilaste i normala fall heller men detta är ju löjligt.
Irriterad på partner också som stängt av sin telefon och inte gått få tag på under hela dagen. Säkert skönt för honom att slippa mig.
 
Ja, absolut! Jag menade enbart att ens mardrömmar (vakna eller i sömn) inte nödvändigtvis visar på en sanning. Att just olika scenarios inte måste bli verklighet. I nån riktning.
Naturligtvis inte. Det är mer träffsäkert att fundera ordentligt på olika scenarier, än att önskedrömma eller noja ihop över dem.

Men om oron handlar mest om att barnet inte ska älska en, skulle jag med kraft vilja rekommendera att man tänker över sina motiv.
 
Är bara så less på exakt allting. Skulle vilja dricka mängder med kaffe men det har jag läst visst inte ska vara så bra. Nehe. Och inte det och inte det.
Less på kroppen. Massa energi först för att sen plötsligt liksom bara tappa den utan anledning alls.
Började gråta när jag fyllde vatten.
Visst att jag inte är världens stabilaste i normala fall heller men detta är ju löjligt.
Irriterad på partner också som stängt av sin telefon och inte gått få tag på under hela dagen. Säkert skönt för honom att slippa mig.
Hormoner… de är inte att leka med när man är gravid. 🤣 jag grinade mig igenom Im Legend på BIO inte vackert gråtande utan riktig fulgråt med snor o allt. Stabil var inte ordet ngn letade efter om mig som gravid.
 

Liknande trådar

R
  • Artikel Artikel
Dagbok Jag har ingen aning om jag ihuvud taget får skriva en ny dagboks tråd men den blir väl bort tagen annars då an tar jag 🙃 Jag kommer...
2 3
Svar
47
· Visningar
4 348
R
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok An tagligen så tycker nån att jag inte borde skriva en dagbok "bara för att skriva av mig". Men det är ju fritt att inte läsa och jag...
Svar
6
· Visningar
2 112
Senast: Raderad medlem 149524
·
R
  • Artikel Artikel
Dagbok Dethär är värt en ny dagboks tråd tycker jag. För att idag har det hänt en väldigt stor sak som är att jag har blivit häst ägare idag...
2
Svar
30
· Visningar
2 844
Senast: Rosett
·
  • Artikel Artikel
Dagbok Är i någon slags fas. Det är egentligen bra och absolut livsnödvändigt men också ibland superjobbigt. Drabbas av insikter som verkligen...
Svar
0
· Visningar
352
Senast: miumiu
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Uppdateringstråd 30
  • Leksak som belöning
  • Akvarietråden V

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp