Inte bara nätdejting del 10

[Niyama]

Jag måste nog ge upp snubben jag inte ens träffat men som jag verkligen gillar att prata med, har tänkt att han nog är seg/blyg/upptagen (alltså upptagen med jobb, och det vet jag att han varit) och det visade sig att ena gången jag förslog att träffas förstod han inte att jag menade allvar men nu har jag verkligen klargjort att jag vill ses och han låter jättepositiv men sen händer inget mer så nu får han ta tag i det - vilket inte verkar hända.

Men ska träffa en annan i helgen, vi har mest haft kontakt för att han vill träna svenska men anar att han är intresserad och han är så snygg, för snygg för mig. Jag skrev att jag mest ska titta på hästtävlingar i helgen, och att jag inte orkar hitta på nåt särskilt. Men han vill tydligen titta på hästar med mig .

 

[Bison]

Alltså Måste skriva av mig.

Han ringde nu. Vi pratar typ aldrig i telefon. Han undrade hur det var, om jag var sur osv. Blev glad att han hörde av sig. Men när vi pratade om vad som ledde till konflikten igår gick han igång igen, och berättade vilka fel jag gjorde. Både i diskussionen och andra saker under kvällen. Jag försökte bemöta det men till slut bad jag honom fundera över varför han öht träffar mig, eftersom jag uppenbarligen inte beter mig/pratar på ett önskvärt sätt. Fick ett snabbt hej då och en lur i örat. Kul.

Men vad töntig han är

 

[parellikusken]

Alltså.. Hon jag dejtar nu är verkligen fantastisk!
Är så konstigt egentligen, vi har inget gemensamt intresse alls. Jag är konstnär och hon är civilingenjör, jag älskar att läsa romaner och hon läser teknisk facklitteratur, jag gillar att prata politik och ha intellektuella samtal och hon är betydligt med jordnära. Jag brukar gilla när jag dejtar någon som är lik mig, som jag kan ha djupa samtal med och som gör mig intellektuellt stimulerad.
Men här är det helt tvärtom, denna kvinna gör att jag befinner mig i nuet, hon drar mig tillbaka till jorden. Hon får mig att känna mig mycket tryggare än någon annan har gjort, trots att jag bara träffat henne tre veckor. Hon är dessutom rejält häftig och modig, blir imponerad av det.
Idag följde hon med till min älskade häst för första gången, och de fattade tycke för varandra.

Ett problem är dock språket. Hon flyttade hit ifrån Brasilien i vintras för att hon fick jobb här, hon kan alltså inte svenska alls då man på hennes företag pratar engelska hela tiden och hon har ingen svensk kompis.
Vi båda är bra på engelska, men samtidigt så är det ju skönt att kunna prata sitt modersmål med den man träffar..

Hur känner ni inför att träffa någon ni behöver prata ett annat språk med?
Känner ni att något saknas?
Ett språk ni såklart kan bra, men inte är fullt lika hemma i som modersmålet.

 

[prallan]

Alltså.. Hon jag dejtar nu är verkligen fantastisk!
Är så konstigt egentligen, vi har inget gemensamt intresse alls. Jag är konstnär och hon är civilingenjör, jag älskar att läsa romaner och hon läser teknisk facklitteratur, jag gillar att prata politik och ha intellektuella samtal och hon är betydligt med jordnära. Jag brukar gilla när jag dejtar någon som är lik mig, som jag kan ha djupa samtal med och som gör mig intellektuellt stimulerad.
Men här är det helt tvärtom, denna kvinna gör att jag befinner mig i nuet, hon drar mig tillbaka till jorden. Hon får mig att känna mig mycket tryggare än någon annan har gjort, trots att jag bara träffat henne tre veckor. Hon är dessutom rejält häftig och modig, blir imponerad av det.
Idag följde hon med till min älskade häst för första gången, och de fattade tycke för varandra.

Ett problem är dock språket. Hon flyttade hit ifrån Brasilien i vintras för att hon fick jobb här, hon kan alltså inte svenska alls då man på hennes företag pratar engelska hela tiden och hon har ingen svensk kompis.
Vi båda är bra på engelska, men samtidigt så är det ju skönt att kunna prata sitt modersmål med den man träffar..

Hur känner ni inför att träffa någon ni behöver prata ett annat språk med?
Känner ni att något saknas?
Ett språk ni såklart kan bra, men inte är fullt lika hemma i som modersmålet.

Jag var gift med en italienare (i Italien), min pappa är från Italien men svenska är mitt modersmål. Jag hade inga problem med att slå över till att prata Italienska. Men det gills kanske inte, vi träffades när jag bodde i Italien

 

[pepp]

För att...jag vet inte? Det bara känns så...typ.

"Min" var ju 48... ställde till det lite i huvudet för mig.
(Ja och en massa annat också!)

 

[stjarnhimmel]

Alltså.. Hon jag dejtar nu är verkligen fantastisk!
Är så konstigt egentligen, vi har inget gemensamt intresse alls. Jag är konstnär och hon är civilingenjör, jag älskar att läsa romaner och hon läser teknisk facklitteratur, jag gillar att prata politik och ha intellektuella samtal och hon är betydligt med jordnära. Jag brukar gilla när jag dejtar någon som är lik mig, som jag kan ha djupa samtal med och som gör mig intellektuellt stimulerad.
Men här är det helt tvärtom, denna kvinna gör att jag befinner mig i nuet, hon drar mig tillbaka till jorden. Hon får mig att känna mig mycket tryggare än någon annan har gjort, trots att jag bara träffat henne tre veckor. Hon är dessutom rejält häftig och modig, blir imponerad av det.
Idag följde hon med till min älskade häst för första gången, och de fattade tycke för varandra.

Ett problem är dock språket. Hon flyttade hit ifrån Brasilien i vintras för att hon fick jobb här, hon kan alltså inte svenska alls då man på hennes företag pratar engelska hela tiden och hon har ingen svensk kompis.
Vi båda är bra på engelska, men samtidigt så är det ju skönt att kunna prata sitt modersmål med den man träffar..

Hur känner ni inför att träffa någon ni behöver prata ett annat språk med?
Känner ni att något saknas?
Ett språk ni såklart kan bra, men inte är fullt lika hemma i som modersmålet.

Det beror på hur bekväm man är med språket tänker jag. Dvs känner jag att jag kan vara mig själv och uttrycka det jag vill. På engelska skulle det funka för mig. Men tycka och spanska som jag också läst skulle bli jobbigare.

 

[Kattennizze]

Alltså.. Hon jag dejtar nu är verkligen fantastisk!
Är så konstigt egentligen, vi har inget gemensamt intresse alls. Jag är konstnär och hon är civilingenjör, jag älskar att läsa romaner och hon läser teknisk facklitteratur, jag gillar att prata politik och ha intellektuella samtal och hon är betydligt med jordnära. Jag brukar gilla när jag dejtar någon som är lik mig, som jag kan ha djupa samtal med och som gör mig intellektuellt stimulerad.
Men här är det helt tvärtom, denna kvinna gör att jag befinner mig i nuet, hon drar mig tillbaka till jorden. Hon får mig att känna mig mycket tryggare än någon annan har gjort, trots att jag bara träffat henne tre veckor. Hon är dessutom rejält häftig och modig, blir imponerad av det.
Idag följde hon med till min älskade häst för första gången, och de fattade tycke för varandra.

Ett problem är dock språket. Hon flyttade hit ifrån Brasilien i vintras för att hon fick jobb här, hon kan alltså inte svenska alls då man på hennes företag pratar engelska hela tiden och hon har ingen svensk kompis.
Vi båda är bra på engelska, men samtidigt så är det ju skönt att kunna prata sitt modersmål med den man träffar..

Hur känner ni inför att träffa någon ni behöver prata ett annat språk med?
Känner ni att något saknas?
Ett språk ni såklart kan bra, men inte är fullt lika hemma i som modersmålet.

Alltså....jag tror det är superviktigt att hon hittar svenska vänner också, annars blir hon så beroende av dig på något vis. Min mamma träffade min pappa när hon åkte runt i världen som ung och kunde inte ett ord svenska utan bara engelska eftersom hon bott i London. Det blev ju helt värdelöst på många plan, nu är min far dum i huvudet men hon blev väldigt beroende av hans språkkunskaper vilket han såklart räknade med. Nu behöver det ju såklart inte bli så för er, men ett varningens finger där, tänker jag. Sedan för att svara på frågan om man kan kommunicera med varandra ändå, ja, det tror jag aldrig varit ett problem iaf för mina föräldrar. Men det är ju såklart olika.

 

[kolblakkur]

Inser att det skulle kännas rätt awkward att ens försöka dejta en 40-åring från gymmet...hur skulle det se ut liksom??

Ok, jag har vänner där i alla åldrar (25-80, typ) men en dejt på 40? Nja...men...eller...va?

Är inte tanken att du ska arbeta på gymmet så småningom? Isåfall hade jag avstått från att dejta en gymkund

 

[parellikusken]

Alltså....jag tror det är superviktigt att hon hittar svenska vänner också, annars blir hon så beroende av dig på något vis. Min mamma träffade min pappa när hon åkte runt i världen som ung och kunde inte ett ord svenska utan bara engelska eftersom hon bott i London. Det blev ju helt värdelöst på många plan, nu är min far dum i huvudet men hon blev väldigt beroende av hans språkkunskaper vilket han såklart räknade med. Nu behöver det ju såklart inte bli så för er, men ett varningens finger där, tänker jag. Sedan för att svara på frågan om man kan kommunicera med varandra ändå, ja, det tror jag aldrig varit ett problem iaf för mina föräldrar. Men det är ju såklart olika.

Tack för svaret, du har rätt i det. Är lite svårt för henne då hennes arbetsplats är så pass internationell med få svenskar, men dina tankar var bra.

 

[Tonto]

Alltså.. Hon jag dejtar nu är verkligen fantastisk!
Är så konstigt egentligen, vi har inget gemensamt intresse alls. Jag är konstnär och hon är civilingenjör, jag älskar att läsa romaner och hon läser teknisk facklitteratur, jag gillar att prata politik och ha intellektuella samtal och hon är betydligt med jordnära. Jag brukar gilla när jag dejtar någon som är lik mig, som jag kan ha djupa samtal med och som gör mig intellektuellt stimulerad.
Men här är det helt tvärtom, denna kvinna gör att jag befinner mig i nuet, hon drar mig tillbaka till jorden. Hon får mig att känna mig mycket tryggare än någon annan har gjort, trots att jag bara träffat henne tre veckor. Hon är dessutom rejält häftig och modig, blir imponerad av det.
Idag följde hon med till min älskade häst för första gången, och de fattade tycke för varandra.

Ett problem är dock språket. Hon flyttade hit ifrån Brasilien i vintras för att hon fick jobb här, hon kan alltså inte svenska alls då man på hennes företag pratar engelska hela tiden och hon har ingen svensk kompis.
Vi båda är bra på engelska, men samtidigt så är det ju skönt att kunna prata sitt modersmål med den man träffar..

Hur känner ni inför att träffa någon ni behöver prata ett annat språk med?
Känner ni att något saknas?
Ett språk ni såklart kan bra, men inte är fullt lika hemma i som modersmålet.

Jag pratar bara engelska med min sambo och trivs hur bra som helst med det.

 

[parellikusken]

Det beror på hur bekväm man är med språket tänker jag. Dvs känner jag att jag kan vara mig själv och uttrycka det jag vill. På engelska skulle det funka för mig. Men tycka och spanska som jag också läst skulle bli jobbigare.

Är såklart svårt att hitta ord ibland, men känner mig bekväm med att prata engelska ändå och jag tror jag kan uttrycka den jag är. Är van att prata engelska till vardags från internationella vänner på universitetet, men känns ändå såklart mer bekvämt med svenska.

 

[starcraft]

@parellikusken jag skulle säga att det beror på hur bra engelska ni båda kan och hur överseende ni är på missförstånd pga språkbristningar. Jag har varit tillsammans med en kille som inte var jättebra på engelska och det var svårt att göra sig förstådd ibland. Så inte så bra förutsättningar. Jag har oxå varit tillsammans med en amerikan och det var mycket enklare kommunikationsmässigt eftersom om jag inte förstod det ord han använde så kunde han ofta säga synonymer eller förklara på annat sätt. I det fallet kunde han dock lite svenska så var det något ord jag inte hitta sa jag det på svenska och i många fall fattade han. Eftersom vi var i Sverige saknade jag aldrig svenskan för den pratade jag ju jämt ändå.

 

[emma-vsm]

Bra att ni ska prata irl. Håller tummarna!

Det blev den planerade loppisrundan, vi har pratat lite men inte tillräckligt enligt mig. Kommunikationen är eller kommer bli ett stort problem om vi inte lär oss av det här, anser jag. Vi uppfattar saker väldigt olika och jag tror inte han är bekväm/van/intresserad av att prata om känslor osv (surprise, han är ju cis-man). Vet heller inte hur mycket av bristerna i kommunikationen som beror på språket.
Läget just nu är väl ändå okej, stämningen mellan oss är ungefär som innan konflikten men i mitt huvud har det ju satt igång en del tankar och lite tvivel.
Det är kanske synd att han är en de snyggaste personerna jag träffat och att sexet är bra.

 

[pepp]

@emma-vsm
Har säkert missat nåt nu, men vad innebär cis-man?

 

[Gnist]

@emma-vsm
Har säkert missat nåt nu, men vad innebär cis-man?

Det är en helt vanlig heteroman som förutom att han då är kukbärare dessutom definierar sig själv som heteroman.

 

[emma-vsm]

@emma-vsm
Har säkert missat nåt nu, men vad innebär cis-man?

När det kön man blivit tilldelat vid födseln är samma som man identifierar sig med. Cis= på samma sida, trans= överskrida (ungefär). Brukar vilja förtydliga vad jag menar när jag pratar om olika kön ibland, som i det här fallet (transmän som tolkats som tjejer/kvinnor under uppväxten/i livet är förmodligen inte lika påverkade av mansnormer tex).

 

[emma-vsm]

Det är en helt vanlig heteroman som förutom att han då är kukbärare dessutom definierar sig själv som heteroman.

Det har inget med sexualitet att göra, utan med kön. Man kan vara gay och cis, hetero och cis, trans och hetero osv osv.

 

[Gnist]

Det har inget med sexualitet att göra, utan med kön. Man kan vara gay och cis, hetero och cis, trans och hetero osv osv.

Från RFSLs hemsida: "En person vars juridiska kön, biologiska kön, könsidentitet och könsuttryck är linjärt, hänger ihop och alltid har hängt ihop enligt normen." Encis-man är en man som är född med en penis och som identifierar sig själv som en man, samt identifieras som en man av andra människor (och myndigheter)

Jodå, jag vet men det beskriver 99,8% av gångerna en vanlig heteroman när det används av folk enligt min erfarenhet. Vilket är bara fånigt, men kanske hör du till de 0,2% som använder det korrekt, vad vet jag.

Och nej, jag är inte intresserad av att diskutera min erfarenhet av hur uttrycket används till döddagar. Så de som vill hugga lite, kan ge upp den tanken

 

[emma-vsm]

Jodå, jag vet men det beskriver 99,8% av gångerna en vanlig heteroman när det används av folk enligt min erfarenhet. Vilket är bara fånigt, men kanske hör du till de 0,2% som använder det korrekt, vad vet jag.

Och nej, jag är inte intresserad av att diskutera min erfarenhet av hur uttrycket används till döddagar. Så de som vill hugga lite, kan ge upp den tanken

Jag är inte intresserad av att hugga, tycker bara det är viktigt att hålla isär sexualitet och könidentitet, eftersom det generellt är dålig kunskap om det senare. Att beskriva en cis-man som en heteroman blir ju precis motsatt effekt om man vill att folk ska fatta.

 

[GotAsecret]

Är inte tanken att du ska arbeta på gymmet så småningom? Isåfall hade jag avstått från att dejta en gymkund

Exakt och precis..(troligtvis inom tre veckor t.o.m. ).jag kommer ju inte ha mer "kundkontakt" än jag har idag (dvs jag pratar med alla) och inget ansvar gentemot dem på så sätt...vill kunna umgås fritt och kravlöst med de jag känner för, eller de som helt enkelt vill umgås med mig

Jag har min ex-sambo och hans nya där, det räcker