@Monstermom förlåt, men jag kände att jag måste svara medan jag minns hur jag tänker.
Det får helt enkelt bli en cliffhanger tills du kan svara.
Först och främst igen. Himla trevligt med en diskussion där du inte säger att jag misshandlar min hund och där jag inte säger att du bara kastar köttbullar på den när den äter barn.
Absolut, det finns inga idiotsäkra metoder. Det är ju hundar som inte kan förklara så vi kan inte göra så mycket mer än att försöka läsa av dom, och fundera på hur man anser att det blir bäst. För mig är det viktigt att jag är så schysst det går mot min hund. Du får gärna tycka att det är luddigt, men för mig är det väldigt naturligt.
Jag är en mjuk person, och det faller sig så att jag vill ge min hund största möjliga frihet, och största möjliga chans till förståelse för vad jag ber om. Enl mina erfarenheter är "TSB" en ganska bra modell för det livet jag vill att min hund ska ha. Jag gillar balansen, jag gillar lugna hundar som vet vad som förväntas och som vet vad som händer liksom.
Att lägga in medvetet obehag för att det är otrevligt med time out förstår jag att du tycker känns obegripligt. Det tycker jag också, och det var inte så jag menade.
Jag ser det inte som att jag sitter hemma och planerar in obehag under dagen, utan mer att vi tar livet som det kommer. Allt kan jag inte styra. Man kan kalla det brandsläckning, men mer om det senare.
Angående stress är det ju någonting som dom lärda verkligen tvistar om!
På min instruktörsutbildning var dom väldigt noga med att påpeka att stress är inte bra, det finns ingen "positiv stress" - det skapar samma reaktioner inne i kroppen som all annan stress. Jag vet inte riktigt om jag helt håller med dom om det faktiskt, jag tror inte att stress då och då nödvändigtvis är hela världen. Däremot tänker jag nog tvärtom mot vad du gör där. Såklart vill jag kunna hantera mina hundar även om dom skulle vara under en massa stress och uppvarvade i 300 blås, men jag arbetar hellre för att hunden inte känner sig så stressad av en fasan, eller att få vänta på sin tur medan vi tränar, eller att det kommer en hund på promenaden, osv osv. Jag vill helst att dom ser det som "Jaha titta där är ju en anka" (Superbra att ha egna ankor
).
Jag missförstod dig nog angående att springa iväg!
Med känslor menar jag - jaaa jag vet att jag tjatar om vallningen hela tiden, men det har verkligen förändrat hela mitt sätt att se på hundarna
- att det finns helt oanade möjligheter till kommunikation, mycket mer än "rätt eller fel". Jag vill inte förmänskliga hundarna, men jag tycker att dom är helt suveräna på att läsa oss, situationer osv.
Njae, man är aldrig färdig men man kan ju också känna sig mer eller mindre ofärdig.
Min upplevelse, efter att ha varit helt klickersk i typ 10 år, är att enbart ena sidan av spektrat inte alls gör en ens hälften färdig. Då menar jag att helt positiva eller helt negativa, har jag sällan sett ha riktigt bra relation och lydnad med och på sina hundar. De jag har sett som har dom absolut ballaste och friaste hundarna är de som gör lite både och. Jag tror inte att det bara beror på att den som tränar positivt tränar för dåligt eller nöjer sig med mindre bra resultat. Det känns taskigt.
Jag tror helt enkelt att det är lite av en utopi, tyvärr. Jag hade älskat om jag upplevt det annorlunda.
Ja, du är på rätt spår med brandsläckning. Oftast tycker jag det blir som du säger en väldans massa brandsläckning hit och dit - och då försvinner ju poängen. En brandsläckning bör ju vara så som du säger att den ska vara - men ja, en del använder det väldigt ihärdigt. Så ihärdigt att jag har extremt svårt att se förarna som "mjuka".
Jag tror inte att jag går runt och gastar på mina hundar mer nu än jag gjorde för två år sen. För att göra det ÄNNU luddigare för dig tror jag bara att jag tänker mindre moment och träning och mer "livet" liksom. Det rullar på, vi tar saker när dom uppstår. Jag ska försöka förklara hur jag upplever skillnaden:
Min äldsta hund var tränad helt klickerskt och uteslutande med positiv förstärkning/negativt straff. Min yngsta hoppade jag in i fårhagen med det första vi gjorde, så känslan därifrån har väl mer följt med i vardagen. Han får förvisso kakor osv, men han har inte alls samma förväntan på det.
Båda två hade/har en jäkla fin inkallning vid t ex hundmöte. MEN, jag brukar be dom att lägga sig. Den äldsta gjorde det på helspänn, låg bara och väntade på ett varsågod och flög upp för belöning. Förväntansstress, helt enkelt. Inga problem egentligen, resultatet blir ju bra - hund lyder och hund ligger vid möten, men jag känner mig nog rätt stirrig själv av den sinnesstämningen.
Min andra hund är inte tränad på det direkt, han vet liksom inget annat än att man lägger sig och väntar när man möter någon. Jag har inte varit dum mot honom, bara visat honom. När han får varsågod lufsar han upp lite chillat sådär och fortsätter med det han nu pysslade med innan. Den andra hunden blev liksom uppvarvad så fort vi fick möte för det kunde ju för bövelen leda till belöning och det gjorde också att attityden blev lite too mouch tycker jag om man jämför med min yngre förmåga. Han stressar liksom inte upp sig på samma sätt. Och som sagt; jag tror absolut inte att min äldsta hund led av förväntan på dunderbelöningar, men jag upplever min unga som mer behaglig i sin sinnesstämning. Avslappnad och solid as a rock typ.
(Har säkert glömt 500 saker som jag borde svarat på, men då får du säga till.
)