Men du vill ju inte ha det som vanligt.
Ja, det är läskigt att prova medicinen, men är det inte minst lika läskigt att fortsätta att må som du gör? Change requires change, som det heter.
Jag har inte råd. Det kostar en hundring per dygn att vara inlagd. Insättningsperioden är en månad så det blir 3000 kronor. Var ska jag få de pengarna ifrån? Jag har inte råd hur jag än gör.
Jag skulle existera men inte leva. Så är det hemma också.
Fast får man biverkningar öht, så lär de märkas ganska omgående. Det går ju sällan finfint i 28 dagar och sen smäller det till med biverkningar liksom.
Nej, men det är kanske inte säkert att en hel månad skulle krävas. Men det vore säkert en idé att ta upp hur rädd du är, och se vad de rekommenderar, jag har ingen personlig erfarenhet av medicinen du fått på recept, men det kanske är så att det sällan är problem med insättningen, eller så är det efter en viss tid etc.
Det kostar max 1500 kr i månaden, det är taket.
Jaha, och hur bra är det då?
Jag antar att du menar som mest.
Då antar du fel, jag fick däremot med en nolla för mycket.
Risken att få allvarliga biverkningar, panikångest och otäck vård är hemskare än att inget förändras.I all välmening, men - ingen risk, när du precis har kommit ut från akutpsyk pga dina självmordstankar? Du kan inte fortsätta att ha det som vanligt för då riskerar du att hamna på precis samma plats igen.
Jag tror att du behöver ha en kontinuerlig vårdkontakt tills vidare om du inte redan har fått det, så att ni kan komma fram till något som faktiskt gör ordentlig skillnad. Man kommer liksom inte in på akutpsyk i en kris på det vis du gjorde och går därifrån med en klackspark, och man ska inte återlämnas till sina egna ensamma tankar hur fort som helst, speciellt inte när de är så mörka som de är.
I stort sett alla mediciner har allvarligare biverkningar som ger skrämselhicka när man läser om dem men de är ovanliga och står listade för att de måste göra det. Snälla, fundera på att göra ett försök i alla fall. Inläggning under invänjningsperiod är inte ett dugg lockande, jag förstår det, men om du ser till allt du skulle kunna vinna om du faktiskt får en fungerande medicinering så kanske?
Hur räknar du då?
Då blir det ju svårt att komma vidare.
Okej. Bra att veta. Men jag har ändå inte pengarna.
Jo, jag vill ha det bättre men inte på bekostnad av min trygghet.
Jag har redan tagit upp det med min psykolog.
Förändring kostar alltid.
Må så vara men jag tänker inte göra något farligt för att det eventuellt, kanske ska bli bättre.
Ah ok. Ja då är det ju lite annorlunda såklart. Vad säger psykologen? Bra att du kan bolla med psykologen ändå tycker jag.
