Idag ändras allt

Nu är det sista dagen som jag är här. För IDAG ska jag flytta till ett hvb hem. Jag hade ju som ett mål att jag ville bli ut skriven för nyår men då ville jag ju få komma HEM och inte till nåt sånt ställe. Så är ju inte som jag klarade det målet då.
Men ja iallafall så ska jag flytta dit idag då som känns jätte konstigt. För jag känner ju INGEN där och vet jätte lite om hur allt gårtill och allt sånt. Och jag är jätte dålig på att lita på dom jag inte känner och typ säga hur jag mår eller sånt. Så är jätte rädd att det kommer bli sådär så jag inte kan säga nånting och då är det ingen som jag kan få fram nånting till där. För som nu så är det tillexempel en av dom bra sköterskorna som märker ifall hon kanske ska fråga lite mera hur det är och så ifall jag inte kan säga. Och kan messa pappa ifall jag inte kan säga nåt. Men där är det ju ingen som vet hur jag är liksom så då kan jag inte det.
Och vad jag vet så är det inte låst där utan dom får inte låsa in en. Och dethär är säkert olika på olika ställen men iallafall som jag har sett och läst så är det jätte mycket möjlig heter att göra dåliga saker. Och det är också jätte jobbigt isåfall för ifall jag inte litar på nån där och inte kan säga ifall jag mår skit liksom så är det ju mycket större chans att jag gör dåliga saker också. Och isåfall OM jag skulle göra det så ifall jag skulle ångra mig så blir det också jätte svårt för jag inte känner nån.
Så ja det är jätte många saker som jag är nervös för och så. Och bara hur allt funkar och med typ mat och skola och allt sånt och om man har terapi och bara rädd för ALLT. Och att jag har inte fått säga hejdå till O eller hundarna så det känns också skit och som jag sviker dom. Eller jag vet att dom nog inte tänker så men jag kan ändå inte fåbort att dom kanske undrar varför jag bara är borta och aldrig kommer till dom ifall jag inte bryr mig mera och så. Och typ att jag känner det som jag är över given av alla och ingen bryr sig eller nånting men så kanske dom tror så om mig. Och jag vill verkligen INTE att dom ska tro att jag inte VILL vara hos dom men jag kan ju inte ändra det alls. Så det är också skit jobbigt.
Och att jag vet ingenting hur jag borde vara liksom eller vad jag ska göra eller nånting. Eller ja ska väl vara migsjälv tycker dom flesta men om jag BARA ska vara migsjälv och som jag känner så vill jag inte prata med nån eller göra nåt utan bara gömma mig och försvinna. Men det kan jag ju inte. Så vet liksom inte hur dom för väntar sig att jag ska vara så jag inte gör allt fel bara.
Iallafall så förlåt att det här är dåligt skrivet och så men ville bara försöka få ut lite och typ skriva lite hur det känns justnu bara. Och jag vet INGET om regler och så på hvb hemmet så har ingen aning ifall man får ha sin telefon och dator och sånt eller om man inte får eller nånting. Så ingen aning ifall jag kommer kunna skriva heller så bara så ni vet ifall jag bara försvinner så kanske man inte får det. Men somsagt jag har ingen aning så man kanske får ha allt somvanligt också men bara OM.

 

[Takire]

Men det är det som är att jag VILL INTE kämpa. Och jag vill inte att kroppen ska få nån energi heller och så kommer allt bara vara lika föralltid. Så det är bara så jävla onödigt.

Din vilja krockar med så många andras viljor...

 

[Luff]

Dom kan inte låta dig dö. Det är bara så det är. Vi vill så gärna att du ska få vila. Men inte för evigt. Du är viktig för så många.

 

[Kjerulfia]

Men det är det som är att jag VILL INTE kämpa. Och jag vill inte att kroppen ska få nån energi heller och så kommer allt bara vara lika föralltid. Så det är bara så jävla onödigt.

Ja, jag fattar det.

 

[LiviaFilippa]

Din vilja krockar med så många andras viljor...

Ja och såklart är det alla andra som ALLTID ska bestämma allt om mig för ingen bryr sig vad jag vill ändå

 

[LiviaFilippa]

Förresten så är det inte att jag VILL dö heller. Utan jag orkar inte vara jag bara. Men spelar ingen roll för mig om jag dör eller om jag kunde må bra men det går ju inte.
Och menar inte nu att ni inte fattar nånting men tror inte ni fattar hela allting liksom. För det är inte bara att jag inte orkar äta bra eller nåt sånt. Utan att som planen som pratade om på detdär jävla mötet. Så är det typ långa målet att jag ska gå i trauma terapi och be arbeta saker och EFTER DET kanske jag mår bättre.
Och jag VILL INTE gå nån trauma terapi och be arbeta saker. Och kommer ALDRIG klara det ändå.
Men innan jag ändå får börja det så måste jag gå nån känslo reglering sak och göra massa jobb med känslor liksom. Orkar inte förklara men ändå inte viktigt. Men IGEN så det är en sak som jag INTE VILL.
OCH för jag ska ha nån chans att klara det som jag ändå inte kommer göra. Men som dom tror så måste jag ha bra rutiner med mat och sömn och sånt och ha typ en menings full fritid och permisoner och sånt.
Så alltså jag MÅSTE göra saker som jag inte vill och inte bryr mig om. Typ äta och allt sånt. Som jag MÅSTE så andra kan bestämma att jag MÅSTE lära mig nån jävla känslo reglering. Som jag igen MÅSTE för dom ska bestämma att jag MÅSTE ha trauma terapi och prata om det som jag INTE VILL prata om. Men ALLT det MÅSTE jag göra för att tillslut göra ensak som jag vill minst av allt. Och ändå så är det jag som tycker fel för jag inte vill och inte orkar bry mig.

 

[sorbifolia]

Postade för tidigt, återkommer

 

[sorbifolia]

Förresten så är det inte att jag VILL dö heller. Utan jag orkar inte vara jag bara. Men spelar ingen roll för mig om jag dör eller om jag kunde må bra men det går ju inte.
Och menar inte nu att ni inte fattar nånting men tror inte ni fattar hela allting liksom. För det är inte bara att jag inte orkar äta bra eller nåt sånt. Utan att som planen som pratade om på detdär jävla mötet. Så är det typ långa målet att jag ska gå i trauma terapi och be arbeta saker och EFTER DET kanske jag mår bättre.
Och jag VILL INTE gå nån trauma terapi och be arbeta saker. Och kommer ALDRIG klara det ändå.
Men innan jag ändå får börja det så måste jag gå nån känslo reglering sak och göra massa jobb med känslor liksom. Orkar inte förklara men ändå inte viktigt. Men IGEN så det är en sak som jag INTE VILL.
OCH för jag ska ha nån chans att klara det som jag ändå inte kommer göra. Men som dom tror så måste jag ha bra rutiner med mat och sömn och sånt och ha typ en menings full fritid och permisoner och sånt.
Så alltså jag MÅSTE göra saker som jag inte vill och inte bryr mig om. Typ äta och allt sånt. Som jag MÅSTE så andra kan bestämma att jag MÅSTE lära mig nån jävla känslo reglering. Som jag igen MÅSTE för dom ska bestämma att jag MÅSTE ha trauma terapi och prata om det som jag INTE VILL prata om. Men ALLT det MÅSTE jag göra för att tillslut göra ensak som jag vill minst av allt. Och ändå så är det jag som tycker fel för jag inte vill och inte orkar bry mig.

Förresten så är det inte att jag VILL dö heller. Utan jag orkar inte vara jag bara. Men spelar ingen roll för mig om jag dör eller om jag kunde må bra men det går ju inte.
Och menar inte nu att ni inte fattar nånting men tror inte ni fattar hela allting liksom. För det är inte bara att jag inte orkar äta bra eller nåt sånt. Utan att som planen som pratade om på detdär jävla mötet. Så är det typ långa målet att jag ska gå i trauma terapi och be arbeta saker och EFTER DET kanske jag mår bättre.
Och jag VILL INTE gå nån trauma terapi och be arbeta saker. Och kommer ALDRIG klara det ändå.
Men innan jag ändå får börja det så måste jag gå nån känslo reglering sak och göra massa jobb med känslor liksom. Orkar inte förklara men ändå inte viktigt. Men IGEN så det är en sak som jag INTE VILL.
OCH för jag ska ha nån chans att klara det som jag ändå inte kommer göra. Men som dom tror så måste jag ha bra rutiner med mat och sömn och sånt och ha typ en menings full fritid och permisoner och sånt.
Så alltså jag MÅSTE göra saker som jag inte vill och inte bryr mig om. Typ äta och allt sånt. Som jag MÅSTE så andra kan bestämma att jag MÅSTE lära mig nån jävla känslo reglering. Som jag igen MÅSTE för dom ska bestämma att jag MÅSTE ha trauma terapi och prata om det som jag INTE VILL prata om. Men ALLT det MÅSTE jag göra för att tillslut göra ensak som jag vill minst av allt. Och ändå så är det jag som tycker fel för jag inte vill och inte orkar bry mig.

Nej, det är nog svårt, kanske även omöjligt för de flesta av oss att förstå till fullo hur du har det. Men det är tydligt och enkelt att förstå hur övermäktigt och hopplöst och frustrerande det måste kännas för dig nu utifrån vad du beskriver. Särskilt när det verkar som att målet med att bli frisk/bättre är för att du ska gå i traumaterapi, som du inte alls vill.

Men fanns det några bra saker som du VILL göra med i planen? Som att rida O, kanske tävla igen, skaffa en egen terapihund, börja i skolan, eller något annat som du kanske skulle kunna se fram emot? Eller var allting bara om jobbiga saker som dom bestämt att du måste?

 

[Takire]

Förresten så är det inte att jag VILL dö heller. Utan jag orkar inte vara jag bara. Men spelar ingen roll för mig om jag dör eller om jag kunde må bra men det går ju inte.
Och menar inte nu att ni inte fattar nånting men tror inte ni fattar hela allting liksom. För det är inte bara att jag inte orkar äta bra eller nåt sånt. Utan att som planen som pratade om på detdär jävla mötet. Så är det typ långa målet att jag ska gå i trauma terapi och be arbeta saker och EFTER DET kanske jag mår bättre.
Och jag VILL INTE gå nån trauma terapi och be arbeta saker. Och kommer ALDRIG klara det ändå.
Men innan jag ändå får börja det så måste jag gå nån känslo reglering sak och göra massa jobb med känslor liksom. Orkar inte förklara men ändå inte viktigt. Men IGEN så det är en sak som jag INTE VILL.
OCH för jag ska ha nån chans att klara det som jag ändå inte kommer göra. Men som dom tror så måste jag ha bra rutiner med mat och sömn och sånt och ha typ en menings full fritid och permisoner och sånt.
Så alltså jag MÅSTE göra saker som jag inte vill och inte bryr mig om. Typ äta och allt sånt. Som jag MÅSTE så andra kan bestämma att jag MÅSTE lära mig nån jävla känslo reglering. Som jag igen MÅSTE för dom ska bestämma att jag MÅSTE ha trauma terapi och prata om det som jag INTE VILL prata om. Men ALLT det MÅSTE jag göra för att tillslut göra ensak som jag vill minst av allt. Och ändå så är det jag som tycker fel för jag inte vill och inte orkar bry mig.

Du vill inte dö och du vill inte göra allt det som andra bestämmer att du måste. Jobbig konflikt om jag nu läst rätt, är på väg att somna väldigt snart. Tänk om ni hittar ett sätt att samarbeta så att du känner dig respekterad och lyssnad på och kan börja må bra till slut

 

[gammalek]

Nån borde ju fatta nångång att det inte är nån mening att dom håller på. För även om dom gör världens bästa plan så är ju det skit samma sålänge jag ändå inte KAN och inte orkar försöka hur mycket som helst. Men somvanligt så är det inte viktigt vad jag tycker liksom utan dom vill bara tvinga mig att jag ska tycka och känna rätt som dom

Förresten så är det inte att jag VILL dö heller. Utan jag orkar inte vara jag bara. Men spelar ingen roll för mig om jag dör eller om jag kunde må bra men det går ju inte.
Och menar inte nu att ni inte fattar nånting men tror inte ni fattar hela allting liksom. För det är inte bara att jag inte orkar äta bra eller nåt sånt. Utan att som planen som pratade om på detdär jävla mötet. Så är det typ långa målet att jag ska gå i trauma terapi och be arbeta saker och EFTER DET kanske jag mår bättre.
Och jag VILL INTE gå nån trauma terapi och be arbeta saker. Och kommer ALDRIG klara det ändå.
Men innan jag ändå får börja det så måste jag gå nån känslo reglering sak och göra massa jobb med känslor liksom. Orkar inte förklara men ändå inte viktigt. Men IGEN så det är en sak som jag INTE VILL.
OCH för jag ska ha nån chans att klara det som jag ändå inte kommer göra. Men som dom tror så måste jag ha bra rutiner med mat och sömn och sånt och ha typ en menings full fritid och permisoner och sånt.
Så alltså jag MÅSTE göra saker som jag inte vill och inte bryr mig om. Typ äta och allt sånt. Som jag MÅSTE så andra kan bestämma att jag MÅSTE lära mig nån jävla känslo reglering. Som jag igen MÅSTE för dom ska bestämma att jag MÅSTE ha trauma terapi och prata om det som jag INTE VILL prata om. Men ALLT det MÅSTE jag göra för att tillslut göra ensak som jag vill minst av allt. Och ändå så är det jag som tycker fel för jag inte vill och inte orkar bry mig.

När man mår sådär pest som jag uppfattar att du mår, då har man inte ork, man har inte tro på att det kan bli annorlunda. Det måste vara fruktansvärt att vara i det läget, kännas maktlöst. Och det är ju det som vi alla vill, känna att vi har möjlighet att påverka. Ibland, när man inte orkar eller klarar det som skulle behövas, så kan det kännas bra att få vila lite från ansvaret, låta andra ta över lite, låta andra bestämma det som man själv inte orkar men som man vet egentligen är det bästa för en. Bara en kort period, ett tag, tills man själv är redo och har kraft och ork. Vi kan nog alla känna igen oss i att det har varit perioder när man bara inte orkat bestämma, att det inte funnits varken ork eller vilja. Men om någon annan i just den stunden har fått ta rodret, någon som har kunnat föra en till en säker och stilla hamn, så kan man vila i det, vila i att just nu är det en trygg person som lotsar mig till hamnen där jag kan få lugn och återhämtning. Sedan, när jag vilat och fått kraft, kan jag våga mig upp på däck igen.

Så tänker jag, men jag vet inte om jag är begriplig. Vet inte heller om det är till någon hjälp för dig. Det jag vet är att det kan vara bra att låta någon annan hoppas åt en när man själv inte har något hopp. Vi är ju så vi människor, att vi behöver varandra. När jag inte orkar, så får någon annan orka i mitt ställe. Imorgon kan vara annorlunda, då är det jag som orkar.

 

[Motacilla]

Det låter verkligen som att du har det jobbigt och inte alls orkar nu.

Det är okej! Man måste inte vara pigg på nya saker jämt.

Tror att många av oss här i tråden skulle vara osäkra och skeptiska om vi också skulle ha så mycket förändringar framför oss, och så mycket jobbiga behandlingar som nån tvingar oss till.

Försök tänka på dina hundar hemma, på fantastiska hästar, på M och annat en liten stund nu.
Du behöver inte tänka på planen hela tiden — ta lite paus från alla såna tankar ibland om du bara kan!

Stor kram!

 

[tuaphua]

Förresten så är det inte att jag VILL dö heller. Utan jag orkar inte vara jag bara. Men spelar ingen roll för mig om jag dör eller om jag kunde må bra men det går ju inte.
Och menar inte nu att ni inte fattar nånting men tror inte ni fattar hela allting liksom. För det är inte bara att jag inte orkar äta bra eller nåt sånt. Utan att som planen som pratade om på detdär jävla mötet. Så är det typ långa målet att jag ska gå i trauma terapi och be arbeta saker och EFTER DET kanske jag mår bättre.
Och jag VILL INTE gå nån trauma terapi och be arbeta saker. Och kommer ALDRIG klara det ändå.
Men innan jag ändå får börja det så måste jag gå nån känslo reglering sak och göra massa jobb med känslor liksom. Orkar inte förklara men ändå inte viktigt. Men IGEN så det är en sak som jag INTE VILL.
OCH för jag ska ha nån chans att klara det som jag ändå inte kommer göra. Men som dom tror så måste jag ha bra rutiner med mat och sömn och sånt och ha typ en menings full fritid och permisoner och sånt.
Så alltså jag MÅSTE göra saker som jag inte vill och inte bryr mig om. Typ äta och allt sånt. Som jag MÅSTE så andra kan bestämma att jag MÅSTE lära mig nån jävla känslo reglering. Som jag igen MÅSTE för dom ska bestämma att jag MÅSTE ha trauma terapi och prata om det som jag INTE VILL prata om. Men ALLT det MÅSTE jag göra för att tillslut göra ensak som jag vill minst av allt. Och ändå så är det jag som tycker fel för jag inte vill och inte orkar bry mig.

Jag förstår verkligen hur du känner. Det är fruktansvärt! Man vill inte, vågar inte, kan inte, orkar inte etc. Och så måste man iaf. Jag har varit där. Och jag är SÅ tacksam över att jag blev tvingad till att lära mig hantera känslor/sätta ord på dem/prata om saker och sen även 3 olika omgångar trauma-terapi. Jag gick en omgång enskilt för trauma och sedan två omgångar i en gruppbehandling som var heltid ca 6 v.
Jag var livrädd innan. Jag såg noll hopp om att lyckas må bättre. Jag var också svårt skadad fysiskt och hade noll ork pga värk och sömnproblem. Jag kände bara att jag inte ville/orkade och att det iaf aldrig skulle bli bra. Jag trodde jag var förstörd för all framtid. Att jag var så mkt mer trasig än andra och inte hade någon plats eller värde direkt. Och jag trodde jag skulle dö snart.
Nu efter all terapi mår jag fint sen många år. Ingen anorexi, inga direkta besvär av de olika trauman som bearbetats etc.
Jag är inte mer märkvärdig än någon annan. Om jag kunde bli bra kan andra också det, med rätt hjälp.
Jag är helt säker på att du kan må bra. Men det kommer vara tufft. Och du kommer vara både helt slut, deprimerad, utan hopp, livrädd, ledsen och arg etc. Men du kan komma ut på andra sidan igen och leva ett bra liv.
Och du ÄR värd all hjälp för att nå dit!

 

[LiviaFilippa]

Nej, det är nog svårt, kanske även omöjligt för de flesta av oss att förstå till fullo hur du har det. Men det är tydligt och enkelt att förstå hur övermäktigt och hopplöst och frustrerande det måste kännas för dig nu utifrån vad du beskriver. Särskilt när det verkar som att målet med att bli frisk/bättre är för att du ska gå i traumaterapi, som du inte alls vill.

Men fanns det några bra saker som du VILL göra med i planen? Som att rida O, kanske tävla igen, skaffa en egen terapihund, börja i skolan, eller något annat som du kanske skulle kunna se fram emot? Eller var allting bara om jobbiga saker som dom bestämt att du måste?

Det fanns väl bra saker med typ skola och såna saker och ha nån fritids aktivitet och så men det är ändå inget som jag VILL.

 

[sorbifolia]

Det fanns väl bra saker med typ skola och såna saker och ha nån fritids aktivitet och så men det är ändå inget som jag VILL.

Förstår. Jobbigt.

Har du tänkt på hur planen skulle sett ut om du fick bestämma?

 

[LiviaFilippa]

Jag förstår verkligen hur du känner. Det är fruktansvärt! Man vill inte, vågar inte, kan inte, orkar inte etc. Och så måste man iaf. Jag har varit där. Och jag är SÅ tacksam över att jag blev tvingad till att lära mig hantera känslor/sätta ord på dem/prata om saker och sen även 3 olika omgångar trauma-terapi. Jag gick en omgång enskilt för trauma och sedan två omgångar i en gruppbehandling som var heltid ca 6 v.
Jag var livrädd innan. Jag såg noll hopp om att lyckas må bättre. Jag var också svårt skadad fysiskt och hade noll ork pga värk och sömnproblem. Jag kände bara att jag inte ville/orkade och att det iaf aldrig skulle bli bra. Jag trodde jag var förstörd för all framtid. Att jag var så mkt mer trasig än andra och inte hade någon plats eller värde direkt. Och jag trodde jag skulle dö snart.
Nu efter all terapi mår jag fint sen många år. Ingen anorexi, inga direkta besvär av de olika trauman som bearbetats etc.
Jag är inte mer märkvärdig än någon annan. Om jag kunde bli bra kan andra också det, med rätt hjälp.
Jag är helt säker på att du kan må bra. Men det kommer vara tufft. Och du kommer vara både helt slut, deprimerad, utan hopp, livrädd, ledsen och arg etc. Men du kan komma ut på andra sidan igen och leva ett bra liv.
Och du ÄR värd all hjälp för att nå dit!

Nu är jag säkert jätte dum och så. Men alltså jag skiter i om ifall jag kanske kan må okej om flera år ifall jag måste göra alla terapi saker och skit och som du skrev vara helt slut deprimerad utan hopp livrädd ledsen arg. Det spelar ingen roll ifall andra tycker att det var värt det efter massa år så tycker jag INTE det iallafall. För finns INGET som kan vara i fram tiden som är värt att må skit för.

 

[tuaphua]

Nu är jag säkert jätte dum och så. Men alltså jag skiter i om ifall jag kanske kan må okej om flera år ifall jag måste göra alla terapi saker och skit och som du skrev vara helt slut deprimerad utan hopp livrädd ledsen arg. Det spelar ingen roll ifall andra tycker att det var värt det efter massa år så tycker jag INTE det iallafall. För finns INGET som kan vara i fram tiden som är värt att må skit för.

Fattar att du känner så. Det gjorde jag med och många andra har känt så.

Det behöver inte dröja flera år. Det kan gå betydligt fortare än så. Och framför allt kan det vara väldigt mycket fortare tills man får mer och mer bra stunder så att det till slut blir mer bra än dåligt.
Som det är nu mår du som jag skrev skit, är slut, deprimerad och känner inget hopp. Och så VILL ju ingen må. Det är inte alls konstigt eller dumt att du känner så. Det är naturligt vid din sjukdom.
Men det behöver absolut inte vara konstant för att du känner så nu. Det har ju varit väldigt mycket för dig nu ett bra tag nu!

 

[LiviaFilippa]

Förstår. Jobbigt.

Har du tänkt på hur planen skulle sett ut om du fick bestämma?

Nej eller alltså jag vill inte ha nån plan alls. Och innan nån skriver det så jag VET att det inte hjälper att inte vilja ha det såhär utan det är som det är liksom. Och ja jag vet att det enda jag KAN göra är tänka liksom okej nu är det såhär men hur kan jag på verka framåt.
Men det spelar ingen roll att jag VET det så KAN jag ändå inte tänka så.
Utan jag vill inte ha nån behandling och allt dom bestämmer att jag behöver. Och jag vill inte behöva det alls. Och liksom även fast det är säkert enda chansen att nånsin må bättre så orkar jag inte. Och det kanske är dåligt att säga så men då är jag väl dålig då.

 

[LiviaFilippa]

Jag vet inte hur jag ska förklara dethär så det blir säkert jätte dåligt så ingen behöver läsa. Men vill bara försöka skriva.
Men känns som ingen fattar att jag bara inte orkar. För typ allt jag måste göra är pågrund av saker som jag inte har valt. Alltså typ som äckel händelsen så valde inte jag att det skulle hända. Och jag valde inte att få anorexi eller typ nånting annat. Och har inte direkt VALT att göra dåliga saker typ själv skade saker och sånt heller utan det bara blir för jag inte orkar ha såmycket tankar. Men det är inte att jag har VALT nåt av det så bara för det är i min historia liksom så betyder ju inte det att jag orkar komma genom det.
Utan det är bara andra som bestämmer att jag MÅSTE det. Även ifall jag inte orkar.
Och ja jag vet att det är samma om nån typ får cancer så kanske den måste behandla det även fast den inte vill eller orkar. Så menar inte att det är bara för mig som det kan vara såhär men känns bara som ingen fattar. Utan känns som det enda alla bestämmer är att jag måste fortsätta må skit dåligt.

 

[Therese1988]

Jag vet inte vad jag ska säga, men jag förstår att det är skitjobbigt just nu och jag önskar att jag kunde göra något för dig. Kram

 

[sorbifolia]

Jag vet inte hur jag ska förklara dethär så det blir säkert jätte dåligt så ingen behöver läsa. Men vill bara försöka skriva.
Men känns som ingen fattar att jag bara inte orkar. För typ allt jag måste göra är pågrund av saker som jag inte har valt. Alltså typ som äckel händelsen så valde inte jag att det skulle hända. Och jag valde inte att få anorexi eller typ nånting annat. Och har inte direkt VALT att göra dåliga saker typ själv skade saker och sånt heller utan det bara blir för jag inte orkar ha såmycket tankar. Men det är inte att jag har VALT nåt av det så bara för det är i min historia liksom så betyder ju inte det att jag orkar komma genom det.
Utan det är bara andra som bestämmer att jag MÅSTE det. Även ifall jag inte orkar.
Och ja jag vet att det är samma om nån typ får cancer så kanske den måste behandla det även fast den inte vill eller orkar. Så menar inte att det är bara för mig som det kan vara såhär men känns bara som ingen fattar. Utan känns som det enda alla bestämmer är att jag måste fortsätta må skit dåligt.

Du förklarar väldigt bra som vanligt. Och du har rätt i att det blir lite som när någon får cancer, att man MÅSTE behandla det även om personen kanske inte vill.

Tyvärr så går det ju inte att göra så du kan få må bra direkt, utan det är en behandling som tar tid och som man måste kämpa sig igenom. Men jag är säker på att ingen i hela världen VILL att du ska fortsätta må dåligt. Säger dock inte emot dig att det känns så, för det förstår jag att det gör. Men om du tänker efter så är det väl inte så sannolikt att någon skulle vilja det? Utan deras jobb är att få dig frisk, så då lägger de en plan utifrån hur du mest sannolikt kan bli frisk så snabbt som möjligt.

Jag förstår absolut att du inte gillar deras plan och att den inte är vad du vill, och att det känns omöjligt och övermäktigt. Men jag (och säkert alla andra som känner dig) skulle bli otroligt glad om du ville försöka låta dom hjälpa dig.

Och vi finns här för dig, oavsett.

 

[LiviaFilippa]

Jag har så jävla ont i huvudet idag och har typ grinat hela dagen och står bara inte ut. Och enda dom kan göra är typ ge ångest medicin och fråga om jag vill prata mej alltså det är ingen mening att prata om att jag bara inte står ut med migsjälv och min hjärna. Och jag orkar bara inte, jag vill bara inte finnas. Så ifall jag inte skriver så är det nog inte för jag är död för inte så enkelt att dö här liksom. Utan då är det att jag försöker inte tänka inte känna och bara inte finnas förutom att kroppen måste finnas. Men vill bara få bort tankarna och inte finnas i hjärnan liksom.
Allt allt allt allt är bara hopp löst och värde löst.