Tora
Trådstartare
Sv: I vecka 41+0
*Till alla*
Kom hem igår från BB med en liten pojke. Han föddes i måndags efter igångsättning.
På söndag klockan nio så skrevs jag in på BB. Var då öppen 1 cm och det fanns ca 2 cm av livmodertappen kvar. Alltså väldigt långt kvar. Fick någon hormon som skulle skynda på det hela. Började få lite värkar vid 12 tiden. Vid 23.00 så konstaterades det att det hade hänt en del men inte tillräckligt mycket. Fick då en spruta (
, den gjorde ont) med morfin så att jag skulle kunna sova och så skulle man fortsätta på måndag morgon.
På måndag så fick jag "egna" värkar och man konstaterade att jag var öppen 3 cm och livmodertappen hade försvunnit. Förlossningen hade alltså startat.
Kom in på förlossningen vid 12 och fick värkstimulerande meddel. Sen ligger jag där med värkar som är helt hanterbara med hjälp av andning. Men plötsligt så blir värkarna så otroligt starka så jag ber om lustgas. Sen går det fort. Från att bara vara 3-4 cm öppen gick jag till 10 cm på bara en timme. Normalt så räknar man med ca 1 cm i timmen.
Detta gjorde ont. Var helt slut. Då det gick så fort så var det för sent att lägga någon mer bedövning förutom att skruva upp styrkan på lustgasen (tack gode gud för den, den var min bästa vän).
Till slut så var jag så trött så jag orkade inte ens krysta längre. Personalen var verkligen jättegoa och försökte uppmuntra mig men jag kunde bara svara "Jag hör och förstår vad ni säger men jag orkar bara inte mer". Till slut så var det 6 personer i salen varav två var läkare.
När det var som värst så ville jag dö. Kommer ihåg att jag tog bort lustgasmasken från ansiktet och sa "Jag skojar inte nu. Snälla slå ihjäl mig". Jag ville verkligen dö (har aldrig någonsin kännt så förut och det var hemskt).
Till slut så ville de att jag skulle sitta upp och krysta och utan min man som lyfte upp mig i sittande position vid varje krystvärk så hade det inte gått. På det pappret man får där det står barnets vikt, vilken barnmorska och läkare som var med står det tom att det var ett fantastiskt teamwork mellan mig och min man (men det kanske de skriver på allas).
Man fick ta till sugklocka och rycka och dra rejält för att få ut den lille rackaren (stackars liten). Sprack inte mycket men däremot så fick de klippa upp en bit för att få ut honom.
Men känslan när han till slut ploppade ut och man fick upp honom på magen är helt obeskrivlig. Sitter här och börjar nästan att gråta när jag tänker på det.
Fast det känns som om förlossningen tog måååånga, mååånga timmar så tog det bara 3,5 timme från det att jag fått etablerade värkar tills han var ute. Själva krystvärkarna varade i bara 20 min innan han var ute (men det käns som om de varat i minst 5 timmar).
Problemet var tydligen att även om jag hade väldigt starka och smärtsamma värkar så var de väldigt ineffektiva.
Men när jag tittar på våran lilla prins så var det värt varenda liten smärta som jag hade.
Mvh
Tora
*Till alla*
Kom hem igår från BB med en liten pojke. Han föddes i måndags efter igångsättning.
På söndag klockan nio så skrevs jag in på BB. Var då öppen 1 cm och det fanns ca 2 cm av livmodertappen kvar. Alltså väldigt långt kvar. Fick någon hormon som skulle skynda på det hela. Började få lite värkar vid 12 tiden. Vid 23.00 så konstaterades det att det hade hänt en del men inte tillräckligt mycket. Fick då en spruta (
, den gjorde ont) med morfin så att jag skulle kunna sova och så skulle man fortsätta på måndag morgon.På måndag så fick jag "egna" värkar och man konstaterade att jag var öppen 3 cm och livmodertappen hade försvunnit. Förlossningen hade alltså startat.
Kom in på förlossningen vid 12 och fick värkstimulerande meddel. Sen ligger jag där med värkar som är helt hanterbara med hjälp av andning. Men plötsligt så blir värkarna så otroligt starka så jag ber om lustgas. Sen går det fort. Från att bara vara 3-4 cm öppen gick jag till 10 cm på bara en timme. Normalt så räknar man med ca 1 cm i timmen.
Detta gjorde ont. Var helt slut. Då det gick så fort så var det för sent att lägga någon mer bedövning förutom att skruva upp styrkan på lustgasen (tack gode gud för den, den var min bästa vän).
Till slut så var jag så trött så jag orkade inte ens krysta längre. Personalen var verkligen jättegoa och försökte uppmuntra mig men jag kunde bara svara "Jag hör och förstår vad ni säger men jag orkar bara inte mer". Till slut så var det 6 personer i salen varav två var läkare.
När det var som värst så ville jag dö. Kommer ihåg att jag tog bort lustgasmasken från ansiktet och sa "Jag skojar inte nu. Snälla slå ihjäl mig". Jag ville verkligen dö (har aldrig någonsin kännt så förut och det var hemskt).
Till slut så ville de att jag skulle sitta upp och krysta och utan min man som lyfte upp mig i sittande position vid varje krystvärk så hade det inte gått. På det pappret man får där det står barnets vikt, vilken barnmorska och läkare som var med står det tom att det var ett fantastiskt teamwork mellan mig och min man (men det kanske de skriver på allas).
Man fick ta till sugklocka och rycka och dra rejält för att få ut den lille rackaren (stackars liten). Sprack inte mycket men däremot så fick de klippa upp en bit för att få ut honom.
Men känslan när han till slut ploppade ut och man fick upp honom på magen är helt obeskrivlig. Sitter här och börjar nästan att gråta när jag tänker på det.
Fast det känns som om förlossningen tog måååånga, mååånga timmar så tog det bara 3,5 timme från det att jag fått etablerade värkar tills han var ute. Själva krystvärkarna varade i bara 20 min innan han var ute (men det käns som om de varat i minst 5 timmar).
Problemet var tydligen att även om jag hade väldigt starka och smärtsamma värkar så var de väldigt ineffektiva.
Men när jag tittar på våran lilla prins så var det värt varenda liten smärta som jag hade.
Mvh
Tora
