lady_vip
Trådstartare
(Långt)Och jag har riktigt svårt att se på de få bilder som finns från den våren/sommaren, så himla svårt att tänka mig att min livsglada hund som ligger bredvid mig var så sjuk.
För er som inte minns så började det hela med en vanlig livmodersinflammation, hon åkte ganska akut in på operation den 27 december 2007 och klarade det hela bra. Läkte som hon skulle och piggade på sig snabbt.
I slutet på januari 2008 började jag ana oråd, var hon inte ovanligt hängig? Minns att vi var ute och red en sväng och hon kom efter hela tiden, trots en väldigt kort skrittrunda. Av någon anledning tänkte jag inte så mycket på det då, i efterhand har det ju dock slagit mig, men tänkte att det var sviterna av operationen och att hon behövde vila.
Och hon blev piggare, för att bara några dagar senare vara hängig igen. Tempade och hon hade feber, inte så hög vad jag minns. Tog kontakt med vet. som tyckte jag skulle avvakta någon dag eftersom hon inte hade några andra symptom, "hundflunsan" gick i trakterna.
Någon dag senare åkte jag till distriktarna, febern ville inte ge sig och hon drack mycket, kissade även inne.
Resten är ett bludder, de hittade ingenting, röntgade hela hunden, tog en massa prover, skickades hem med nån allmänverkande, värdelös antibiotika.
Hunden blev snabbt sämre, febern högre och distr.vet skickade mig akut till djursjukhus med Futti två dagar senare, misstänkt lymfom.
Minns att jag grät floder på vägen dit och i väntrummet, den var den 14 februari, alla hjärtans dag, och jag bara väntade på att få hennes dödsdom.
Diagnosen kom dagen efter, urinvägsinfektion som hade vandrat uppåt, misstänkt njurbäckeninflammation och njursvikt. Superlättad, det går ju att bota!!
Fast egentligen var det efter detta helvetet började. Hon stannade på djursjukhuset i nästan 1 månad, fick hem henne till påsk, ett vrak... Hål överallt, mager och fortfarande febrig och sjuk. Hon åt inte, drack inte, bara låg...
Och ja, hon blev ju inte bättre och här gör jag mitt största misstag, nämligen att köra tillbaka henne till kliniken... Där var hon ytterligare 2 veckor, på dropp och med dagliga samtal som sa "nu har vi nog hittat felet".
Halsmandlarna åkte i en operation, men febern gav sig inte. Nu hade hon haft feber konstant i 2 månader...
Dagen de sa att de ville öppna henne och ta biopsier på hennes organ åkte jag och hämtade henne. Min hund är inget försöksdjur!!
Hon var då feberfri, men superhängig. Hennes päls hade börjat trilla av, i stora tussar ramlade det av, hon hade gått från 32 kg till 22 kg. Enligt kliniken skulle njurbäckeninflammationen vara under kontroll, men kroppen behövde återhämta sig...
Jag vet inte vad som drev mig, men det gick någon vecka med henne hemma, sedan kom febern aggressivt igen. Jag minns att jag satt i soffan och matade henne med allt möjligt, allt hon ville äta fick hon äta... Sen den morgonen hon låg och skakade ringde jag Lokas allergiveterinär och bokade tid för avlivning.
Så när jag sitter där gråtandes säger min veterinär att han vägrar avliva hunden, hennes sjukdom är ju behandlingsbar! Antibiotikan hon har ätit är för skitsaker, hon behöver sulfa!!
Och ja, det tar 3 dagar, sen sjunker febern. Efter 2 veckor har febertopparna upphört. Frågan är hur mycket stryk kroppen har tagit..? Pälsen fortsätter trilla av, hon äter fortfarande väldigt lite, men är faktiskt pigg.
Fortune fryser, inte så konstigt, inget fett och ingen päls och nånstans där kläcker min mor den fantastiska idén att varför inte ett täcke..? Och det täcket räddade nog henne, dygnet runt gick hon med täcke, hela maj och stora delar av sommaren.
Vi var och tog prover 1 gång i veckan, njurvärdena repade sig, men vikten var oroande. Hon var nere och vände på 21 kg, men hade inte ont längre (tydligen ska njurbäckeninflammation vara smärtsamt, något hon visade väldigt lite).
När denna bilden tas har hon nästan tappat all päls, men har börjat bli pigg. Njurvärdena är okej och hon har börjat äta!
I augusti 2008 friskförklaras hon från njursvikten, efter 1 återfall som behandlades snabbt. Oktober ut äter hon medicin som ska underlätta för njurarna och äter specialfoder för "njurhundar". I november konstaterar vet. att njurarna - hör och häpna - inte har tagit skada och att hon klarar sig utan att äta medicin livet ut!
Pälsen och vikten har varit ett gissel, såklart... Hon låg länge på 27 kg, men i januari när vi var och vaccinerade fick hon en spontan applåd efter att ha gått upp till 30,5 kg!! Pälsen blir sig aldrig lik, men hon ser okej ut och har päls överallt.
Så här såg hon ut före sjukdomen
(Nubild kommer så fort jag får igång min egen dator)
Och ja, har funderat på att skriva denna tråden länge, minns att jag skrev massor här när hon var sjuk, men ni såg aldrig några bilder och det var väldigt rörigt. Hoppas ni orkar läsa
För er som inte minns så började det hela med en vanlig livmodersinflammation, hon åkte ganska akut in på operation den 27 december 2007 och klarade det hela bra. Läkte som hon skulle och piggade på sig snabbt.
I slutet på januari 2008 började jag ana oråd, var hon inte ovanligt hängig? Minns att vi var ute och red en sväng och hon kom efter hela tiden, trots en väldigt kort skrittrunda. Av någon anledning tänkte jag inte så mycket på det då, i efterhand har det ju dock slagit mig, men tänkte att det var sviterna av operationen och att hon behövde vila.
Och hon blev piggare, för att bara några dagar senare vara hängig igen. Tempade och hon hade feber, inte så hög vad jag minns. Tog kontakt med vet. som tyckte jag skulle avvakta någon dag eftersom hon inte hade några andra symptom, "hundflunsan" gick i trakterna.
Någon dag senare åkte jag till distriktarna, febern ville inte ge sig och hon drack mycket, kissade även inne.
Resten är ett bludder, de hittade ingenting, röntgade hela hunden, tog en massa prover, skickades hem med nån allmänverkande, värdelös antibiotika.
Hunden blev snabbt sämre, febern högre och distr.vet skickade mig akut till djursjukhus med Futti två dagar senare, misstänkt lymfom.
Minns att jag grät floder på vägen dit och i väntrummet, den var den 14 februari, alla hjärtans dag, och jag bara väntade på att få hennes dödsdom.
Diagnosen kom dagen efter, urinvägsinfektion som hade vandrat uppåt, misstänkt njurbäckeninflammation och njursvikt. Superlättad, det går ju att bota!!
Fast egentligen var det efter detta helvetet började. Hon stannade på djursjukhuset i nästan 1 månad, fick hem henne till påsk, ett vrak... Hål överallt, mager och fortfarande febrig och sjuk. Hon åt inte, drack inte, bara låg...
Och ja, hon blev ju inte bättre och här gör jag mitt största misstag, nämligen att köra tillbaka henne till kliniken... Där var hon ytterligare 2 veckor, på dropp och med dagliga samtal som sa "nu har vi nog hittat felet".
Halsmandlarna åkte i en operation, men febern gav sig inte. Nu hade hon haft feber konstant i 2 månader...
Dagen de sa att de ville öppna henne och ta biopsier på hennes organ åkte jag och hämtade henne. Min hund är inget försöksdjur!!
Hon var då feberfri, men superhängig. Hennes päls hade börjat trilla av, i stora tussar ramlade det av, hon hade gått från 32 kg till 22 kg. Enligt kliniken skulle njurbäckeninflammationen vara under kontroll, men kroppen behövde återhämta sig...
Jag vet inte vad som drev mig, men det gick någon vecka med henne hemma, sedan kom febern aggressivt igen. Jag minns att jag satt i soffan och matade henne med allt möjligt, allt hon ville äta fick hon äta... Sen den morgonen hon låg och skakade ringde jag Lokas allergiveterinär och bokade tid för avlivning.
Så när jag sitter där gråtandes säger min veterinär att han vägrar avliva hunden, hennes sjukdom är ju behandlingsbar! Antibiotikan hon har ätit är för skitsaker, hon behöver sulfa!!
Och ja, det tar 3 dagar, sen sjunker febern. Efter 2 veckor har febertopparna upphört. Frågan är hur mycket stryk kroppen har tagit..? Pälsen fortsätter trilla av, hon äter fortfarande väldigt lite, men är faktiskt pigg.
Fortune fryser, inte så konstigt, inget fett och ingen päls och nånstans där kläcker min mor den fantastiska idén att varför inte ett täcke..? Och det täcket räddade nog henne, dygnet runt gick hon med täcke, hela maj och stora delar av sommaren.
Vi var och tog prover 1 gång i veckan, njurvärdena repade sig, men vikten var oroande. Hon var nere och vände på 21 kg, men hade inte ont längre (tydligen ska njurbäckeninflammation vara smärtsamt, något hon visade väldigt lite).
När denna bilden tas har hon nästan tappat all päls, men har börjat bli pigg. Njurvärdena är okej och hon har börjat äta!
I augusti 2008 friskförklaras hon från njursvikten, efter 1 återfall som behandlades snabbt. Oktober ut äter hon medicin som ska underlätta för njurarna och äter specialfoder för "njurhundar". I november konstaterar vet. att njurarna - hör och häpna - inte har tagit skada och att hon klarar sig utan att äta medicin livet ut!
Pälsen och vikten har varit ett gissel, såklart... Hon låg länge på 27 kg, men i januari när vi var och vaccinerade fick hon en spontan applåd efter att ha gått upp till 30,5 kg!! Pälsen blir sig aldrig lik, men hon ser okej ut och har päls överallt.
Så här såg hon ut före sjukdomen
(Nubild kommer så fort jag får igång min egen dator)
Och ja, har funderat på att skriva denna tråden länge, minns att jag skrev massor här när hon var sjuk, men ni såg aldrig några bilder och det var väldigt rörigt. Hoppas ni orkar läsa
