Hur?

[Halfrek]

Jag är uppväxt med hund, då jakthundar. Stövare, beagle och tax. Köpte min första hundkärlek av pappa när jag var 8 för fem kronor, det var strävhårstaxen Zorro som inte var någon stjärna i jakten och jag var så rädd att pappa skulle göra av med honom så vi skrev ett kontrakt på att han var min. Han levde tills han var 16,5 och var egentligen inte klok på en fläck den hunden men högt älskad.

Jag var hundlös i 8 år ungefär efter att jag flyttat hemifrån sen köpte jag min första egna hund, också en tax. Dumt impulsköp utan någon som helst research, oseriös uppfördare och egentligen helt emot mina principer och tyvärr var han så kass mentalt att jag fick ta bort honom när han var tre. Lärde mig oerhört mycket på den erfarenheten och skulle inte vilja vara utan den. Sen köpte jag min nuvarande dåre, en flatte. Är aktiv inom SBK som instruktör och tävlingssekreterare i rally och jag är så glad för hunderiet. Det har gett mig oerhört mycket.

 

[AraSlei]

Så har vi huliganen, älskade huliganen som vi hade så mycket planer med och som har så många fel och brister så man blir mörkrädd. Till hans fördelar är att han är en underbar jakthund, en härlig hund hemma (om man aktiverar honom) och otroligt positiv till det mesta. Men han har även gett mig grå hår, många tårar och jag har funderat många gånger om det kanske är den här gången vi måste ta bort honom. Nu är det sluttampen med honom, ingen mer jakt utan nu ska vi bara ta beslutet, men det är tungt.

Det är så ledsamt Kram!

 

[FengurLaugar]

Mamma har haft hund sen hon var tonåring, aldrig haft uppehåll vad jag vet, så jag är uppväxt med hund. Det har varit mest Schäfer, Golden och Labrador. Men pga pappas jaktintresse så har vi haft ett par taxar också. Även en Bearded Collie. Mamma har nu en Vit herde och en Kelpie.

Jag flyttade hemifrån när jag var 20 år. Bodde 100 m från mamma och pappa och hade hästarna kvar där så jag fick ändå min hunddos varje dag. Vid den tiden hade dom en tax och en Schäfer. Men ett år senare flyttade jag och min make ett par mil bort och tog med oss hästarna och att vara utan hund kändes väldigt konstigt. Jag vet ju inte hur det är att inte ha hund i mitt liv varje dag. Så vi fick nys om en Vit herde som skulle omplaceras om rätt hem dök upp. Honom hade vi i 5 år. Fick ta bort honom akut efter en olycka där han skadade benet allvarligt. Så himla sorgligt var det.

Efter det var det så himla jobbigt för mig att vara utan hund. Vi hade en bäbis på 4 månader och första barnet var då 3 år men ändå saknade jag hund nåt så otroligt. Efter en del diskuterande och funderande bestämde maken att vi skulle skaffa en Hoffe för det har han velat ha länge. Jag var skeptisk eftersom rasen kräver en hel del både motion och annat. Men så blev det. I oktober för två år sen hämtade vi hem Chess. En helt underbar hund som passar vårt liv perfekt Hon är med på allt som det går att ha med henne på, hon går lös överallt, är med ute och rider flera dagar i veckan, vi spårar lite och ungarna kör uppletande och godissök med henne bland annat Hon är fantastisk med ungarna och jag är så glad att dom fått växa upp tillsammans.

Mitt hundintresse har nog inte ändrats något. Mitt hundintresse är att jag vill ha en aktiv hund som kan hänga med ut på ridturer lös, gå långa promenader, ut och springa, vara med överallt och prova på lite det vi känner för. Har aldrig haft extremt träningssug eller några tävlingsambitioner. Den delen har jag med hästarna. Hunden ska vara min bästa vän och följeslagare

Jag har alltid haft som dröm att äga en egen Schäfer så jag hoppas jag får chansen till det en vacker dag. Även mamma pratade på Schäfer igen häromdagen. Dom ligger varmt om hjärtat på oss båda och jag är som sagt uppväxt med flera genom åren.

 

[LaMagia]

Mitt hundintresse startade så här... Familjen blev med labradorvalp och min mamma blev en mycket aktiv hundmänniska både som uppfödare, hundsportare och föreningsmänniska. Min egen hundkarriär började med tiken på bilden. Jag hade väl hunnit bli runt 10 år och tiken var nu lydnadschampion. Jag började tävla lydnad med henne och ett år var vi med i Ungdoms-SM. Några år senare gick jag in i utställningsringen för första gången, med en son till denna tik. Jag insåg att jag hade talang för att visa hund och tyckte det var superroligt. I samma veva fick jag upp ögonen för rasen chow chow och efter att ha tjatat i några år för att få en egen chowvalp, så fick jag som 16-åring min första chowvalp av mina föräldrar (efter att ha jobbat som kennelflicka under ett sommarlov hos den chowuppfödare i Sverige som jag beundrade mest). På nyårsafton i år så är det exakt 30 år sedan som jag kom hem med den valpen. Nästa sommar är det 20 år sedan som jag födde upp min första valpkull (chow chow) och jag är rasen trogen! Förutom att jag är uppfödare och utställare, så är jag sedan snart 30 år tillbaka aktiv ringsekreterare, dömer lite inofficiellt och har haft styrelseuppdrag inom rasklubb, specialklubb och länsklubb. Idag jobbar jag ideellt som redaktör och webmaster för min rasklubb, samt gör genom mitt företag medlemstidningar för några ras- och specialklubbar. Hundarna är en stor och viktig del i mitt liv och jag har sedan 3 års ålder aldrig levt utan hund i mitt liv.

 

[attheedge]

Uppväxt på bondgård, hund har alltid funnits med - först främst jakthundar, alltifrån Karelare, jämthund, foxterrier, stövare, blandraser till gråhund. Vid 5-6 års ålder skaffade mina föräldrar sin första bc, det blev flera och som 17-åring tröttnade jag på sjuka hästar och började träna med bc:n mina föräldrar precis hämtat och insåg att det var hundar jag ville hålla på med, inte hästar När jag var 18 köpte jag min första hund, en flathane. Efter detta har det alltid funnits en eller flera hundar i livet

BC:n tränades främst i vallning, flatten körde jag till en början mest jaktapportering med och sedan blev det lydnad och bruks. Idag är brukset och jakten det som är det roliga och hundarna sambon och jag har är till dessa ändamål.

 

[lambero]

Har nästan alltid haft djur i mitt liv. Jag sysslade med hästar i många år. Men efter en extra tung vinter så ledsnade jag. Klarade mig utan djur ett tag men kände sen att det var dags för ett nytt djur. Valet föll på en liten, lurvig blandras som behövde ett nytt hem. Och det var starten på mitt största beroende!
Hund nummer två flyttade in mindre än ett halvår senare
Numera läggs större delen av min tid och energi på mina tre hundar

 

[Theodor]

Vi har aldrig haft hund i familjen, däremot två katter. Jag och min syster red båda på ridskola under hela uppväxten och tjatade så småningom även till oss en egen häst. Hundar däremot var jag rädd för fram till tonåren ungefär efter att en klasskompis glada labbe hoppade upp och nafsade hål på min halsduk när jag var typ 10 år .

Därav har jag inte direkt suktat efter att skaffa hund.... tills jag jobbade en sommar på smådjursklinik. Under mina första pluggår började jag väl bli lite intresserad av hundar och hittade även in här på Buke hund, hade mest hängt på hästforumen tidigare. Just sommaren jag jobbade på klinik växte dock intresset för hund enormt och jag började längta efter en egen. Samma höst fick jag hem min Frank .

Det gick alltså från att jag så smått började gilla hundar allmänt och tycka att Jack Russells var fina (men jag skulle ALDRIG skaffa en för "de är ju så jobbiga" ) till att jag hade en Russell här hemma på ungefär ett halvår. Jag lovar, det var ett mer genomtänkt beslut än vad det låter

 

[Lovisaleonora]

Uppvuxen med sällskapshund (fralla), den första fanns när jag föddes, den andra införskaffades när jag var 4 eller 5 tror jag. Hade sedan en bullterrier som ung vuxen, nu är det främst rottweiler.

 

[tuaphua]

Hur började ert hundintresse? Har det alltid funnits hundar i familjen, fick ni en mops kastad på er?
Hur har intresset förändrats?

Och svara nu inte bara rakt upp och ner på frågorna, skriv en trevlig liten uppsats istället

Jag har alltid älskat djur. Hade katt och mamma blev allergisk. Sen var jag utan några år.
När jag var 9 år fick jag mina första hundar efter år av tjat. Mamma tålde rasen hade vi märkt. Och pappa hade någon anställd som hade samma ras och tyckte de verkade så trevliga.
Vi hade segelbåt(lyfta av och på bör vara hyfsat lätt) och jag skulle kunna hålla dem i koppel. Så liten sällskapsras tyckte föräldrarna var lämpligt. De ville gärna ha lång men lättskött päls. Och de ville ha hundar som var enkla att hantera. Intelligenta, föriga etc.
Så jag fick två vuxna Papillon för att de skulle ha sällskap av varann och vi alla slippa valp-tiden iom första hundar.
De var underbara individer och trots min okunskap och ringa ålder funkade det.

Efter det har jag fortsatt ha pappisar och själv skaffat mig efterföljare som vuxen. Det har aldrig funnits någon tvekan om rasen eller om jag ska ha hund igen. I 28 år har jag haft pappisar. Och nej, intresset har inte ändrats.
Jag kommer nog ha pappisar tills jag dör.

 

[MiniLi]

Jag har väl snarare ett djurintresse och särskilt ett intresse av att samarbeta med djur. Jag ville alltid ha katt eller hund som barn men med allergisk pappa var det svårt. Jag höll dock på väldigt mycket med hästar som barn, tonåring och ung vuxen.
Skaffade hund för första gången som ung vuxen. Slutade i ungefär samma veva med hästar och då "förflyttades" mitt intresse av att arbeta/samarbeta med djur till hundarna istället. Hade hund i 7 år men sen mattades intresset av i samband med att hästintresset blev starkare igen.
Jag har inte längre någon hund. Det har blivit tydligt för mig att det var just att samarbeta/arbeta med hund som var min stora drivkraft under de flesta år och det behovet har jag inte längre när jag börjat rida igen. Jag gillar ju fortfarande hundar och hade säkert haft kvar min hund om det varit en sällskapsras. Nu behövde jag omplacera till ett mer aktivt hem för hundens skull, men har ingen jättestor längtan efter att skaffa en annan hund så hemmet förblir hundlöst. Kanske blir det katt istället

 

[Smulis]

Vi har alltid varit djurtokiga i vår familj och när jag var liten hade vi både fiskar, fåglar och katt men min mammas dröm var alltid att ha en hund men då både hon och pappa jobbade och jag var sjuk väldigt mycket så fanns inte tiden för en hund. Hon blev dock sjukpensionär när jag var runt 7 år och hon drygt 40 år efter att ha gått in i väggen och då började tanken på en hund spira igen. 1991 eller 1992 flyttade en goldentik på 1 år hem och att leva med hund blev en livsstil. Sedan henne har vi alltid haft minst 1 hund i familjen, tyvärr har vi haft mycket otur med många av våra hundar som har blivit allvarligt sjuka i ung ålder och fått avlivas. Nu har båda mina föräldrar gått bort men jag har fortfarande en hund i min ägo och den dagen hon går bort så lär det säkert flytta in en ny hund så småningom. Jag har svårt att se mig leva utan minst 1 hund i min ägo även om det är motigt ibland då jag själv inte är på topp längre efter både cancer och lite annat dock ger mig mina djur viljan att kämpa på så att leva utan dom är inte ett alternativ även om det finns dagar när jag bara vill dra täcket över huvudet och inte göra något alls.

 

[Vogue]

Hur började ert hundintresse? Har det alltid funnits hundar i familjen, fick ni en mops kastad på er?
Hur har intresset förändrats?

Och svara nu inte bara rakt upp och ner på frågorna, skriv en trevlig liten uppsats istället

Mormor har alltid haft hund, ställt ut och fött upp ihop med en annan väninna så det var en naturlig del för oss att åka med på utställning osv när vi var små, vi älskade att hänga med mormor
Vi umgås fortfarande mycket, dock har mormor inte några hundar nu, 80 år gammal så kände hon att det fick räcka så nu 85 år gammal väntar hon på att jag ska skaffa hund, tiden utan min morfar räckte inte till riktigt samt att efter att ha haft hund sen hon var 10 så var det ganska skönt att slippa vara uppbunden

Min familj har mest passat mormors hundar men vi har haft jourhem i korta perioder och placerat vidare.

Jag har alltid älskat djur och så fort jag och sambon köper hus lär en hund eller två flytta in

 

[Wellcraft]

Mitt hundintresse är "medfött"

 

[TantAgda]

Till skillnad från många av er andra så är jag inte uppvuxen med hund, utan en hyperallergisk lillebror. Dock har djurintresset alltid funnits så jag började rida så fort det tilläts åldersmässigt och fortsatte med det tills för några år sedan.
Så fort livet tillät skaffade jag hund, en ridgebacktik då jag ville ha en utmaning träningsmässigt Hon har lärt mej massor om både hundträning och vikten av att vara noga påläst inför hundköp, men även att jag ville ha något mer lättmotiverat som hund nummer 2. Kelpien kom in i mitt liv!
Nu sitter jag här och hunderiet styr mer eller mindre hela mitt liv, engagerad i BK’n både som styrelsemedlem, tävlingsledare, medhjälpare på kurser och som figurant inom mentalsektorn. Tränar och tävlar kelpien i både lydnad och bruks. Och ja, hästeriet slutade jag med pga tidsbrist
Med blivande sambon kommer även jakten in i mitt liv, då även en (i framtiden två) norrbottenspets!
Hundar kan man aldrig få för många väl?

 

[Lager]

Hur började ert hundintresse? Har det alltid funnits hundar i familjen, fick ni en mops kastad på er?
Hur har intresset förändrats?

Och svara nu inte bara rakt upp och ner på frågorna, skriv en trevlig liten uppsats istället

Morfar hade kennel med kareler. Moster har tax och BC. Mamma har alltid haft labradorer och schäfrar. Jag har haft jaktlabradorer och schäfrar. Hundfamilj.

Jag är anarkist och vägrar skriva uppsats.

 

[Pilot]

Jag föddes nog med en längtan om hund. Vi brukade tillbringa somrarna på landet, har fina bilder från när jag är en riktigt liten skit och sitter i valphagen med gråhundar.
På kvällarna så brukade jag "tänka på valp" med en förhoppning om att jag skulle drömma om hundar när jag sov.
Efter många års tjatande om hund, fick jag en råtta när jag fyllde fem. Någon form av substitut blev det för mina föräldrar som inte alls var redo för hund. Det har däremot alltid funnits hund i släkten och båda mina föräldrar (kanske framförallt mamma) har vuxit upp med hund.

När jag var tio blev det däremot Sheltie! Vill säga att jag var högst delaktig och läste alla böcker jag kunde komma över om raser, valpar och agility.
Tränade lydnad och Agility med honom. Världens snällaste vovve, en väldigt bra följeslagare som följde med på en hel del hyss.
Efter att han blev sjuk och togs bort så dröjde det ett par år innan jag kände att det passade med hund igen. Jag har däremot varit hundvakt och valpvakt i mängder, så har definitivt inte varit utan hund.

Är en riktigt djurmänniska och vill helst fylla hela livet med djur. Har haft otaligt med höns, en hel del kaniner, några sköldpaddor och så katter. Och såklart hästar också!

 

[Fruentimber]

Efter många års tjatande om hund, fick jag en råtta när jag fyllde fem.

Förlåt men

 

[Pilot]

Förlåt men

Så känner jag med, nu så här i efterhand. Då upplevde jag det hela en aningens traumatiskt.
Hon blev däremot högt älskad och väl omhändertagen.

 

[Viva]

Uppvuxen med hundar men alltid älskar i princip alla djur. När jag flyttade hemifrån blev det istället tamråttor eftersom jag tänkte plugga och ville ha något mindre krävande. Sen blev inte livet som jag tänkt mig men jag tror ändå att jag någonstans tänkte att hund, det blir för mycket ansvar för mig. Samtidigt saknade jag det så när helst jag hade tillfälle var jag hundvakt, dagmatte, promenerade andras hundar.

Så höll det på i 5 år tills jag såg en hund på en annans på en ifokussida och blev lite kär. Jag erkänner, det var helt och hållet ytligt - hon hade ett väldigt speciellt utseende. Hon fanns dock i Spanien och jag glömde och gick vidare. Sen dyker det upp en ny annons och nu finns hon i ett jourhem i Sverige.

Jag börjar fundera och fundera lite till. Jag räknar, har jag råd? Tid finns i och med att jag är sjukskriven men hur jag jag efteråt? Jag börjar fungera på vad för slags hund som skulle passa mig, vad jag skulle passa för slags hund. Kollar andra hundannonser, kollar olika raser, pratar med hundmänniskor, med min dåvarande pojkvän som uppmuntrade mig (en av få vettiga saker jag fick ut av den relationen).

Men återkommer ständigt till den hunden som först fick mig att överväga att ens våga skaffa hund. Pratar i timmar med hennes jourhem innan jag åker dit för att träffa henne, sover över och hon sover vid min sida. Sen åker vi hem och hon är perfekt.

Hund nummer två dyker upp sådär 3 månader senare och hamnar här när jag erbjuder mig att hjälpa till med en omplacering av honom. 8 år senare är han kvar och jag skyller alla mina gråa hår på den hunden. Men det var också han som gjorde mig intresserad av att gå kurser, att göra saker tillsammans med mina hundar, eftersom han krävde en helt annan aktivering än min första hund.

 

[inverterad]

Jag var helt djurtokig som liten. Alla lekar när jag var 4-5 år handlade om att nån skulle vara min hund/häst/katt, och på segelsemestrar på somrarna hade jag konstant en fender eller en diskborste eller liknande släpande efter båten i ett "koppel". Ständigt hade jag listor på hundnamn som föräldrarna skulle rösta om, eller gjorde quiz om olika hundraser. Tjatade oavbrutet om hund, men det var blankt nej, så jag fick kanin istället. Min faster hade en collie av tristaste slag, med väldigt lite lek, ingen nyfikenhet och stora rädslor utan förmåga att avreagera sig. Men snäll var hon, och jag var ute och släpade på henne jämt på somrarna, eller tvingade henne att hoppa över hemgjorda agilityhinder.

I högstadiet hittade jag äntligen en hund att vara dagmatte åt, och skötte det så bra i flera år att mina föräldrar till slut föll till föga och gick med på hundköp. Jag hade då bestämt mig för howavart, men hade turen att träffa Kicki Anerland, uppfödare av collie under prefixet Brighthills, på Sollentuna husdjursmässa. Hon hade ingen planerad kull, men tipsade mig om en av hennes valpköpare som skulle ta valpar på sin tik. Så när jag var 15 år åkte vi till Gislaved och jag fick min Lova, som jag betalade med egna sparade pengar. Jag visste knappt ingenting om collie då, så det var ren bondtur att jag fick en orädd, arbetsglad och trygg hund. Envis som synden dock, och en riktig enmanshund, men glad och frimodig med det mesta. Hon blev dock tyvärr skottberörd med åren. Jag hade väldigt kul med henne under många år.

Sen levde jag i en relation under många år, och hund rymdes inte i mitt liv. Men när relationen var slut blev det äntligen hund igen, och jag hade en enorm tur igen och fick köpa valp ur en riktig drömkombination. Hunden är nu 3 år och en mycket bra representant för rasen collie. Vi tränar det mesta, men pga barnafödande, krävande jobb och hus så har tävlandet inte kommit igång. Vi hoppas dock kunna starta appellen framöver, och jag SKA våga ge mig ut och tävla startklass. Jag sitter i styrelsen i min rasklubb och brinner för hund, mentalitet och naturligtvis min egen ras.