Hur?

[Hyacinth]

Hur började ert hundintresse? Har det alltid funnits hundar i familjen, fick ni en mops kastad på er?
Hur har intresset förändrats?

Och svara nu inte bara rakt upp och ner på frågorna, skriv en trevlig liten uppsats istället

 

[Kilauea]

Uppvuxen med hund så ser det naturligt att det ska finnas i familjen.
Det var dock först i gymnasiet jag upptäckte hundsporter, mer än bara agility, och med första egna öppnades därmed en helt ny värld inom hundägandet.
Nu blir det inte så mycket träning med nuvarande hund av olika skäl, men i framtiden hoppas jag ta upp det igen.

Ett liv utan hund känns osannolikt för mig.

 

[Fisherling]

Familjen skaffade första hunden när jag var 6 år, en Golden Retriever på 6 månader, en omplacering. Han visade sig dock vara barnaggressiv och trots mammas bästa försök att få det att funka så blev han aldrig riktigt pålitlig utan fick flytta till mormor och hennes man där han levde resten av sitt liv. Mamma sa då "aldrig mer en omplacering" och när jag var 7, skulle fylla 8, så flyttade lilla Labradorvalpen Milla in, född December 1999. Det blev en Labrador eftersom de var så bra med barn.

Jag har alltid älskat djur men Milla blev min själsfrände. Hon var den mest fantastiska, energifulla och egna hund jag någonsin träffat. Mamma tränade räddning och jaktapportering, och när jag var tonåring så började jag intressera mig för att vara med och träna. Milla började bli till åren så trots att mamma sagt "aldrig mer!" så flyttade den 6 månader gamla Labradorgalningen Benji in när Milla var typ 12 år. Han hette då Dexter. Han är SÅ inte en Dexter. Han har alltid varit galen men jag ville ändå köra agility med honom och satsade på tävling. Och jag gick kurs, efter kurs, efter kurs, han slet nästan armarna ur led på mig, han drog omkull mig, han bet mig när han fick överslag, men jag är envis som få och fortsatte. Till slut kunde han faktiskt springa en bana utan att flippa ur totalt (drog däremot ändå på ärevarv) och kunde även ligga lös och tyst bredvid när andra körde. Men han lärde sig aldrig slalom och blev rädd för alla balanshinder, så det blev aldrig någon tävling. Med honom började jag även köra jaktapportering, och jag fick kämpa där med, för Benji har verkligen inget samarbetsintresse - han kan bäst själv. Helt otroligt att jag bara blev mer intresserad istället för att tappa lusten helt Jag kämpade på, men började spana efter andra raser för den dagen jag skulle kunna skaffa min alldeles egna hund. Jag hade bestämt mig för aussie och kollade ständigt på valpkullar, kollade på MH-videos, läste på forum och drömde.

Och helt plötsligt en dag, när jag haft plan att skaffa hund på egen hand om några år, så erbjöd sig mamma att köpa en hund till mig, eftersom hon sett hur mycket jag ville och önskade att jag kunde tävla. Hon ville hjälpa mig komma igång med tävlandet, på ett villkor: ingen valp innan jag har körkort.

Tre månader senare hade jag både körkort och valp
Är sjukt glad att jag har en hund som älskar allt vi hittar på, så jag har kunnat fortsätta med jaktapporteringen och kunnat testa på olika sporter. Det känns liksom som att vi verkligen kan lyckas med allt vi gör, det hänger bara på mig. Och jag utvecklas hela tiden Nu kliar det i fingrarna efter en till hund, så jag kan träna ÄNNU mer!

(Wow. Blev verkligen en uppsats )

 

[machafuko]

Alltid varit förälskad i djur sen jag var liten. Drömde länge om hund men tyvärr gick det inte hem i familjen då mamma är väldigt allergisk. Så det var ju bara att acceptera att situationen var som den var. Började rida och träffade en mängd hundar genom stallfolket. I början var det rottweiler som gällde, men sedan började jag umgås med huskyfolk. Så började träffa Huskyuppfödare med jämna mellanrum, gosade och sa "när jag blir vuxen ska jag ha en husky och inget annat",

Sen började jag hänga på utställningar, träffade alla möjliga raser och folk. Intresset har alltid varit främst kring spetsraser, jag har hållt på med en mängd olika spetsar förutom något uppehåll på något år då jag faktiskt ville ha tollare. Sen jag väl flyttade hemifrån har jag väl hunnit varit dagmatte/hundvakt till husky, keeshond, samojed, finsk lapphund, svensk lapphund, shiba och någon akitablandning. Sen har jag alltid umgås med en mängd andra spetsraser så kan väl säga att jag lyckats... begränsa mig till grupp 5.

Fick hem en underbar Eurasier i mars som många av er kanske läst. Hon stannade hos oss ett tag men jag tog väl till slut beslutet att det faktiskt inte är en sådan hund jag vill ha just nu, så hon fick åka tillbaka till Norge. Riktigt tufft beslut, hade gärna behållit henne men väldigt mycket var också för hennes egen skull. Vill aldrig ta några själviska beslut när det gäller hundar i mitt hushåll. Var länge ledsen och nere. Tyckte jag hade gjort så mycket research kring vad för hund jag ville ha och ändå blev det så himla fel. Nu när jag ser tillbaka på det förstår jag lite vad jag gjorde för fel.

Jag tränade hårt på att få min Eurasier att apportera, så när det hade gått ett tag insåg jag att jag kanske gillar hundar som faktiskt apporterar lite mer gratis. Eftersom sambon innan talat om att han vill ha en retriever så kändes det klockrent (synd bara att han har hunnit ångra sig och nu vill ha en samojed istället haha).

Så sedan i somras har jag vigt mina helger åt att åka på träningar och jaktprov med tollare och har på mindre än ett halvår förälskat mig i tollingjaktproven. Så nu ligger mitt intresse åt det hållet istället och hoppas få hem en liten go valp i början av 2018 som jag ska försöka göra till min lilla jaktstjärna

Där har du en uppsats om mitt liv, mer eller mindre.

 

[Miao]

Vi köpte familjens första hund 1989 när jag var 6 år gammal, en cavalier king Charles spaniel-tik som min storasyster ”tjatat” till sig för att hon ville ha en likadan hund som prinsessan Victoria ! Innan dess hade vi bara haft fiskar och kaniner som husdjur. Hon var verkligen enbart sällskaps/familjehund.

1998 fick vi ta bort vår tik, och köpte strax efter två cavalier King Charles spaniel-hanar, en som syrran tränade och en som jag tränade. Min hane Beatnik blev första hunden jag tävlade med, lydnad (tog ett LP1, extremt stolt var jag ) och agility.

2007 skulle jag köpa en hund till, var länge inne på pincher men tikarna jag var intresserade av gick tomma, så då halkade jag in på dvärgschnauzer istället då syrran köpt en sån. Min första hane var ett riktigt måndagsexemplar fysiskt och rätt konstig mentalt, men jag älskade honom som bara en mor kan .

Jag gick mängder av kurser med honom i allt från klickerträning till agility till spår och lydnad. Han hängde med mig när jag utbildade mig till hundinstruktör/klickerinstruktör/agilityinstruktör/spårinstruktör, men när jag bara ville mer och mer och mer och han sa ”jag gör när JAG vill” ( ) så fattade jag rätt snabbt att jag behövde en mer arbetskapabel och arbetsvillig hund. 2009 köpte jag min första aussie som visade sig vara SuperLyxa, och the rest is history med det !

Så jag har gått från att ha en enda sällskapshund tillsmammans med familjen, till att vara total hundidiot som lever för mina hundar och hundträning, har fem hundar och planerar för den sjätte. En helt suverän utveckling om jag får säga det själv !

 

[iNHALE]

Familjen köpte hund när jag var liten och är uppväxt med hund sen dess så det har varit en naturlig del av livet. När jag sen flyttade hemifrån, blev sambo och sedermera separerade så började jag känna ett sug efter något slags sällskapsdjur som är lite mer tillmötesgående och "med" än typ en hamster. En kompis som kan hänga med på äventyr och som blir en följeslagare helt enkelt. Det var då jag bestämde mig för att köpa en egen hund och i maj blir han 4 redan, tiden går.

 

[purity_666]

Min mormor och morfar hade jakthund redan innan jag föddes. Jag kommer inte ihåg deras första, men den andra kommer jag ihåg. Han var världens snällaste. Det första jag gjorde när vi kom dit var att springa till hundgården och hämta honom så vi kunde gosa och leka hela dagen. Han var jättesnäll med oss barn.

Sen fick vi i familjen ta över en BC-blandning när jag var i förskoleåldern ungefär. Hunden var katastrof. Pappa hade fått den av en arbetskamrat som inte ville ha den. Hunden var opålitlig med barn, destruktiv i hemmet, allmänt sönderstressad. Den avlivades efter nåt år. Jag kommer inte ihåg så mycket, mer än att jag vet att vi haft honom. Och köksbordet har kvar spår efter honom.

Sen kom familjens första amerikanare och den var bättre. Han trodde/tyckte dock att jag var under honom så han hade resursförsvar mot mig. Men när vi inte var konkurrenter så var han jättemysig. Han fick avlivas tidig p.g.a hjärtproblem tyvärr. Men här väcktes väl lusten att göra lite trix och sånt. Gick i lågstadiet när vi fick honom och i 3-4 när vi tog bort honom.

Sen familjens bästa hund, också en amerikanare, Jag var nog 9-10 då. Han var fantastisk! Den snällaste, trevligaste, roligaste hund man kan tänka sig. Han var rolig att träna, gillade alla. Han blev 12 år och jag blev helt knäckt när vi tog bort honom, även om jag flyttat hemifrån då.

Djurintresset har dock alltid funnits. När jag gick i lågstadiet drömde jag om att bli veterinär. Jag skulle inte ha man och barn utan skulle bo på landet med massa hundar och hästar (började på ridskola som 4-åring)
Ja nu bor jag i ett torp, utan man och barn, men har bara hundar

 

[LittleJohn]

Djurintresset är något som alltid bara funnits där, när det började inrikta sig mer mot hundar vet jag inte exakt, men efter önskemål från min sida dök första hunden upp i hushållet när jag var 9 år, en liten envis japansk spets. Han var egentligen ingen vidare rolig hund för ett barn då han hade noll intresse för allt som hade med lek och träning att göra, men jag älskade den lilla hårbollen

Efter det har det alltid fallit sig naturligt att " när jag flyttar hemifrån ska jag köpa en egen hund" och när första lägenheten köptes, köptes även en labradorvalp. Han är idag 5,5 år och det är genom honom jag upptäckt hundsport och hundvärlden.

 

[lady_vip]

Halleda, jag är född i en valplåda, typ

Mina föräldrar älskar djur, så när jag var liten hade vi hund, kaniner, illrar och massa olika hönsfåglar (höns, silverfasaner, gäss etc). Delar av min släkt bodde nära, de hade också hundar, det är en del för många i familjen. Min pappa jagade, så de hade jaktlabbar, framförallt en gul tik stod mig nära, den jag växte upp med. När jag var tio år fick jag min första hund, en border terrier, sen har det bara rullat på. Jag följde med och jagade, gick hundkurser, utbildade mig till instruktör, skaffade fler hundar.

 

[Red_Chili]

Jag har alltid älskat djur av alla slag, men i familjen fanns "bara" en katt. Hundar hade jag visserligen lite svårt för, för jag såg dem mest som svansviftande, dreglande och smått korkade

På samma gata som mig bodde dock en jämnårig tjej som jag började umgås massor med. Denna vän var ofta hos sin farmor vilket gjorde att även jag var där. Denna farmor hade en väninna och denna väninna, hon hade ett knippe salukis. Jag tror att det var 5 salukis hon hade första gången jag träffade henne och tillsammans med min vän satt vi i soffan med alla hundarna, borstade deras öron, fick hålla i någon snäll hunds koppel på promenader osv.

När jag var 10 år gammal fick jag och vännen följa med väninnan och alla hundarna upp till kenneln som hundarna kom från. Där bodde vi en vecka och jag tyckte mycket om alla hundarna, även om några såklart blev favoriter (det fanns då ca 15-20 salukis i huset).

Jag tappade kontakten med väninnan, men en dag något år senare mötte jag henne ute på promenad. Hon kände inte igen mig, men det gjorde hundarna och oj så glada de blev Vi fortsatte ha kontakt och efter det började jag spendera varje skollov uppe på kenneln, för med alla miljarder hundar i huset uppskattades det alltid att få lite hjälp med hundskötseln.

Kenneln hade fött upp i måånga år och paret som ägde hundarna satt med i rasklubbens styrelse, var domare på tex lure coursing osv. Extremt kunniga personer som gärna delade med sig av all kunskap de hade. Oavsett hur dumma frågor jag ställde så svarade de alltid väldigt ordentligt och de såg mig alltid för den jag var, aldrig någonsin som "en liten skitunge" även när jag var det.

På kenneln fick jag erfarenhet av salukis i alla åldrar, både hanar och tikar, hundar i flock och hundars kommunikation med människor. Det var otroligt lärorikt. Jag fick även följa med på tävlingar och träningar, hjälpa till med det jag kunde osv.

När jag skulle börja gymnasiet hade jag möjlighet att ha en egen hund. Den hunden blev min favorit från kenneln, en av deras avelstikar som alltid visade tydligt att hon ville vara med mig och ogillade kennellivet.

Hon var absolut inte enkel och jag gjorde många fel med henne, men hon var otroligt snäll och nöjde sig med att blänga på mig som om jag var helt dum i huvudet när jag gjorde något tokigt Hon fick sedan en kull till på kenneln och därifrån köpte jag en av valparna.

Jag gick sedan hundgymnasie, började träna hund och provade på de flesta hundsporter. Genom att låna en lärares dvärgschnauzer upptäckte jag hur kul det var med lydnad och sedan har vi kört på med det också. Det blev bara mer och mer av allt, på ett sätt som jag aldrig räknat med innan. Dessutom fick jag mer och mer förståelse för varför folk vill ha annat än vinthund, även om jag själv inte gillar alla hundar

Idag har jag två älskade salukidamer, Aysu och Ebrah. Aysu "räddade" jag från ett mindre lämpligt hem, Ebrah kom till mig som valp. Att jag skulle ha två salukis med kapacitet för EM i lure coursing var sådant jag tidigare bara drömde om. Att kunna tävla lydnad och rallylydnad fanns verkligen inte på kartan tidigare men även det gör vi med (för att vara saluki) mycket bra resultat. Jag har nördat ner mig väldigt mycket i hundar generellt och salukin som ras, känner "allt och alla" som har saluki både i Sverige och ut i världen och anpassar hela mitt liv efter hundarna.

Nu kan jag inte tänka mig en dag utan mina salukis och jag försöker hela tiden att lära mig mer om allt. Trots att det nu är.. ehm.. 22år sedan jag lärde känna mina första salukis och trots att jag varit salukiägare i 11år så känner jag mig fortfarande ganska okunnig stundtals. Det är på ett sätt väldigt fascinerande.

 

[Wenniz]

Jag är uppvuxen med hund och bruksträning så jag har alltid varit omringad av hundar, så jag hade inte så mycket val än att bli hundfrälst.
Anledningen till att mitt hundintresse alltid har hållt i sig beror nog på att jag var ett väldigt "udda" och introvert barn, hundarna gav mig frihet, självförtroende och sällskap.
Är så glad att hundar är mitt liv idag för det har öppnat många dörrar för mig.

 

[Cocos]

Växte upp i ett hem som myllrade av djur, katt, kanin, fåglar, marsvin osv men ingen hund. Mamma vägrade och jag har alltid varit hundrädd. Dock har jag också alltid imponerats och fascinerats enormt över hundar som villigt går vid sin familjemedlems sida och där det verkligen sprakar av kemi och kärlek mellan dom. Hållit på med hästar och därav träffat en del stallhundar men aldrig riktigt blivit sugen på egen hund. Sen träffade jag en kille som hade haft 2 Grand Danois innan vi träffades och som spontant köpte en chihuahua en kväll. Vi hjälptes åt med hunden men jag insåg fort att en sån liten sötsak vill jag själv inte ha. Killen blev ett ex och jag köpte en Grand danois tik och flyttade till landet, flyttade sen till stan och hunden trivdes inte alls så uppfödaren tog tillbaka henne. Nånstans därefter började jag förstå att jag ville träna med min hund. Efter ett år på youtube och blocket så köpte jag en bordercollie blandning. Det kunde blivit väldigt galet men jag läste massor och försökte lär mig. Tränade lydnad och tävlade ett par gånger. Hunden hade tyvärr problem med HD så hon fick somna in förra året. Efter det tänkte jag att NU blir det en sällskaps hund, en petit brabcon flyttade in och sen ut lika fort igen (till min chef så jag träffar honom nästan varje dag) vi matchade inte alls. Så jakten på ny hund börjades, och efter några månader hittade jag nya kärleken. Hon är perfekt för mig, har alla egenskaper jag önskar av en hund och hon går rakt in i hjärtat på mig varje dag.
Jag passar faktiskt på att tacka alla här på hundforumet för utan er skulle jag nog aldrig varit där jag är idag.

 

[bollen__]

Uppväxt med hund, hästar, grisar, katter, kaniner, får, kalkoner..ja you name it! Föräldrarna älskar djur, och så även jag och min bror. Men det var länge hästar som gällde. Flyttade hemifrån, tog med mig hästen, ville ha hund men insåg att det inte gick. Hästen blev gammal och togs bort, träffade ny karl, blev av med jobbet och skulle börja plugga. Då köpte jag min första egna hund. En eurasier! Han skulle vara sällskapshund enbart. Sa till uppfödaren att jag minsann inte skulle ställa ut Men det gick ju som det gick med det och vi gick rallylydnadskurs och viltspår tillsammans med..sen gick han tyvärr bort 2013, alldeles för ung och plötsligt
..nu sitter jag här med 3 stycken eurasier, som ställs ut, tävlas i rally och viltspår och vi har fler sporter på listan jag vill prova på iallafall!

 

[Fruentimber]

Jag orkar inte skriva novell.

Föddes i valphagen, kort och gott. Uppfödare sen flera generationer tillbaka i familjen.

 

[Migo]

Uppväxt med hund, men inget aktivt hundintresse. Hade egen sparbössa typ hela barndomen som det stod "egen hund" på, men ägnade mig mest åt hästar. Sambon stretade emot, så i samma veva som vi separerade gjorde jag slag i saken och köpte en 6 år gammal BC via blocket. När Sam sen började bli till åren bestämde jag mig för att våga köpa valp, för att få köpa BC-valp var man tvungen att valla och på den vägen är det.

 

[AraSlei]

Jag är uppvuxen med hund, jag och strävhårstaxen Dallas var best buddies från att jag var typ 2 månader gammal. Under min uppväxt hade vi förutom tax även en smålandsstövare, innan vi fick in första wachteln i familjen -96. Sedan dess har vi haft minst en wachtelhund, som mest tre. Jag har alltid varit med pappa på jakt, men hästinresset var dock störst, så först när jag var typ 18 skaffade vi en wachtel som jag och pappa hade gemensamt. Allt eftersom mitt jakt- och hundintresse blev allt större så kom längtan efter en helt egen hund och för drygt 4 år sedan passade hund bra med livet och Ladda kom in i familjen Bästa beslutet i mitt liv!
Nu står jag här, som de flesta vet, med två wachtlar och en jaktlabrador. Min och pappas gemensamma hane bor hemma med dem

 

[xfie]

Har inte någon jättespännande historia att dela med mig av. Familjen skaffade en showlabbe när jag var liten och hon och jag växte upp tillsammans och var som ler och långhalm. Jag tränade allt från agility till apportering med henne men hon var svårtränad, hård i huvudet och vi hade dessutom gjort alla fel man kan göra med den hunden. Hon togs bort endast 6 år gammal pga leukemi. Strax efter skaffade familjen då en DP-labbe med ambitionen att träna jaktapportering. Det gick väl, en eller två apporter, men hon hade inte uthålligheten för fler och hon tyckte inte det var speciellt roligt. Då började det trilla in jaktlabbar i familjen och med det kom jakten att ta allt större plats. Jag älskade familjens hundar men mitt hästintresse var större och när jag flyttade hemifrån så bodde jag utan hund i fyra år. När jag hade möjlighet att ha hund igen så tog träningsintresset fart och nu sitter jag med två jaktlabbar och livet har aldrig varit så roligt. Mina föräldrar har två jaktisar och gamla dp-tanten finns kvar, så det kryllar av labbar när vi är hemma och hälsar på.

 

[Snurrfian]

Vi hade hund när jag föddes, när jag lärde mig gå tyckte mina föräldrar för synd om hunden eftersom jag använde honom som gåstöd, och för att han fick långa dagar ensam hemma, så en arbetskamrat (och arbetskamratens familj) till pappa hade honom på vintrarna och vi hade honom på somrarna när de var ute och seglade. Så redan där las nog grunden för att älska hundar.
Som 10 åring ville jag inte längre vara på fritids och mina föräldrar tyckte att det var alldeles för långa dagar att vara hemma själv och så hittade de en schäfer på omplacering. En alldeles underbar schäferdam som hade en rejäl grundlydnad och vaktutbildad men var lite för vek att fungerar som väktarhund, ägaren älskade henne men hon tålde inte hans arbetshund och då fick arbetshunden gå före. Hon lärde mig mycket om hundar och hundträning och hon gick även med på mycket tog genom åren.
Efter henne provade vi en omplacering, jag trivdes väldigt bra med honom men han högg helt vilt omkring sig vid ljudet av moppar och motorcyklar så det fungerade inte utan vi lämnade tillbaka honom. Sen var vi extra familj åt en korsning schäferpudel som var otroligt rolig att ha med att göra. Tyvärr ville inte ägarfamiljen släppa henne helt trots att de inte gjorde något med henne.

Sen gick det ett par år när jag pluggade, jobbade och inte hade tid med egen hund men gärna gick promenader med arbetets hundar och de höll sig gärna runt mig när jag jobbade. Sen träffade jag maken, han ville ha jakthund men lite olika omständigheter så blev det en Engelsk springer spaniel, men den var nog en av de få som blir vad man gör den till. Han var en suverän jakthund, jag tränade och tävlade agility med honom, och han var helt underbar med barnen när de var små. Det enda negativa med honom var att det inte gick att lämna honom ensam hemma.
Han var den där hunden, den där man inte får så många av.

Så har vi huliganen, älskade huliganen som vi hade så mycket planer med och som har så många fel och brister så man blir mörkrädd. Till hans fördelar är att han är en underbar jakthund, en härlig hund hemma (om man aktiverar honom) och otroligt positiv till det mesta. Men han har även gett mig grå hår, många tårar och jag har funderat många gånger om det kanske är den här gången vi måste ta bort honom. Nu är det sluttampen med honom, ingen mer jakt utan nu ska vi bara ta beslutet, men det är tungt.

 

[Monstermom]

Jag växte upp med jakthundar i familjen, enligt vad jag fått höra höll jag mest till på golvet med dem och om man inte passade mig (vilket inte gjordes så flitigt) så åt jag med dem ur deras skålar...

På den tiden var det främst karelare och gråhundar, andra jakthundar i släkten (och en ridgekennel). Min vuxna syster började med schäfer och SBK, vilket var min väg in i den världen. Tog ett tag innan jag fattade att just schäfer faktiskt inte var nödvändigt (ohyggligt präglad på min syster! ), man kunde faktiskt tycka att det inte var den bästa rasen. Provsmakade mig igenom ett par andra raser, men med Monster (min första corso) har jag hittat hem!

Med honom har jag också gjort resan att gå från "hur jävla svårt kan det va? "-inställningen till hund och hundträning, till att ifrågasätta allt och utvecklas. Jag är nu instruktör, föreläser lite smått här och där, och driver eget. Lillen är med som demohund då och då.

Inte världens mest intressanta story, men den har varit världsomvälvande för mig! Det har varit enormt utvecklande för mig personligen, och jag hoppas det fortsätter på den vägen (om än inte kanske fullt så dramatiskt). Jag har fått nya (människo)vänner och jag har fått se sidor hos hundarna jag aldrig drömt om fanns. Och då är ytan knappt nuddad vid än ens!

 

[Bulldoozer]

Uppväxt med hundar! Min mamma var lite av en djursamlare så vi hade ett smärre zoo hemma mellan varven.. Inte på ett dåligt sätt men när folk tröttnade eller hade problem med sina djur så hade hon inte hjärta att säga nej utan de fick bo hos oss tills vi kunde omplacera dem till ett bra hem. Hade x antal övergivna katter hemma i perioder fast mamma är jätteallergisk mot katt men de hittade ett hem så småningom. Några problemhundar passerade också hemmets väggar, nån blev kvar men de flesta skaffade vi som valp som vi skulle ha. Jag fick min första egna hund när jag gick i trean, en ganska vek collievalp. Efter några år så blev våra hundovana grannar jätte-kär i honom så då fick han flytta då han aldrig riktigt trivdes i röran hos oss. Han trivdes super och de hade honom tills han gick till sista vilan, tror de skaffade en ny hund efter ett tag. Sen hade jag en jack russel/papillion korsning och efter det en engelsk bulldog och sen en dobbermankorsning. Min mamma var aldrig nån som satt och planerade hundköp utan spontanköpte så det blev lite som det blev. Sen kom det in nån omöjlig omplacering mellan varven också.. De flesta fick hon ordning på också så därför så blev det att om nån kände nån som kände nån som hade en hund som var halvt omöjlig så hamnade den hos oss. Jag skulle säga att den uppväxten gjort att jag är duktig på att läsa hund (och andra djur) även om jag såklart har en tendens att förmänskliga dom.