Hur visste ni att det var rätt häst?

[Gabby_Ossi]

Jag kan erkänna att en enda gång har "jag" köpt häst på provridning, och det var det "sämsta" köpet. Provridningen kändes inte jättebra men ponnyn var snäll och väldigt vacker och mamma bestämde väl att vi skulle köpa mer utefter visningen med gamla ryttaren eftersom jag bara var typ 12 och ponnyn bara 4 år. Tyvärr fick vi aldrig till det med den ponnyn trots 2 vändor på utbildning och diverse veterinärbesök.

Nästa ponny lånade jag av en i klubben när den första var under behandling, och den hade jag nog inte velat köpa om jag hade provridit innan vi fick hem honom. Men när det väl var dags att köpa ny ponny efter drygt ett halvår var det ingen jag provade som jag gillade lika mycket så vi köpte låneponnyn istället.

Sen alla storhästar har varit egna uppfödningar som jag ridit in och utbildat själv så där har jag ju också haft lång tid att känna efter vilken som passat mig bäst.

Sedan har jag ju jobbat med hästar i flera år så jag har såklart haft hästar som jag förälskat mig i första gången jag suttit på dem också. Men inga som jag har haft möjlighet att köpa .

 

[miumiu]

Tack så jätte mycket för alla svar!
Jag kom på att det skulle nog vara intresant också att veta om ni har köpt en häst och SEN in sett att det inte var rätt häst för er. Och hur lång tid det tog isåfall och varför den inte var rätt.

Min första häst var, jag skulle inte säga ett felköp för han lärde mig mycket också, men våra personligheter var nog inte riktigt kompatibla egentligen. Men jag älskade honom högt och han var på många sätt toppen. Dock för reaktiv och ”skarp” i vissa lägen. Det tog mig dock flera år att erkänna att jag varken hade tiden, orken eller kunskapen att reda ut våra problem på ett bra sätt.

 

[Görel]

För 25 år sedan återupptog jag hästeriet efter ett långt uppehåll. Jag började på en ridskola som hade uteritter vilket var det som passade mig bäst då.
Efter ett par gånger frågade man mig vilken sorts häst jag egentligen gillade, och jag svarade halvt på skämt halvt på allvar att jag tycker om argsinta ston. Då har vi hästen för dig! var svaret jag fick. Vårt första möte var 26 december 1999 och redan från första stund insåg jag att det var något speciellt med den hästen. Vi läste varandra, vi kommunicerade på en nivå som jag bara gjort med få andra hästar tidigare. Efter tre och ett halvt år fick jag köpa henne från ridskolan.
Hon hade rätt kön och ras, men för mig som är avelsintresserad hade drömstoet varit något helt annat än stora C. Hon älskade att hoppa och var ett litet terränggående fordon i form av en häst, jag hade velat föda upp dressyrhästar. Hon var efter en hingst vars avkommor och även hans pappas avkommor hade gett mig väldigt dåliga erfarenheter, och hon hade inte ens gröna papper. Men hon var 100% helt rätt och jag älskade henne varenda dag under de nästan 19 år som jag fick ha henne i mitt liv.

Hon var min bästa kompis, ridhäst och avelssto. Tre dagar innan hennes 20-årsdag föddes hennes första stoföl. Jag var överlycklig eftersom hon bara fått hingstar innan. Detta sto skulle bli min nya bästa kompis. Hon tyckte inte om mig. Hon älskade alla människor utom mig. Vi fick aldrig det där bandet av tillit och förtroende som är viktigt för kompanjonskapet.
Året efter föddes hennes lillasyster som var storasysters raka motsats i relationen med mig. Hon lämnade gärna flocken för att hänga på mig istället. Vi fick den där täta relationen redan när hon gick kvar med sin mamma. Hon hade förtroende för mig och vi läste varandra.

Så storasyster såldes då hon var 5,5 år gammal, vi hade fortfarande inte fått det där bandet, och när jag träffat henne efter att hon sålts säger hennes min "jaså är det bara du" när jag kommer. Hon gör numera någon annan glad, och hon är ett bra exempel på att man inte behöver få goda band med en häst som man fött upp själv.
Lillasyster är kvar hos mig 13 år gammal och hon och jag har samma kompanjonskap som jag hade med hennes mamma.

 

[sorbifolia]

Jag har köpt fyra hästar hittils i mitt liv, de andra har jag fött upp själv. Den första var jag skötare på innan jag fick köpa den, så det var inte direkt någon provridning eller så, men vi hade en väldigt stark relation. Den nästa (som jag numera haft i 17 år) var lite av en kombination av hjärna och hjärta - hon prickade in på mera eller mindre "allting" jag sökte just då, och när jag provred satt jag och log mest hela tiden. Sedan visade det sig att hon var lite för svår för mig i ridningen, så vi lyckades tyvärr aldrig komma så långt som jag drömt om inom tävlingsvärlden. Men hon har lärt mig en massor och jag njuter fortfarande av att rida henne även fast det numera mest är lugna uteritter i skogen pga hennes ålder.

Min tredje häst som jag köpte var mera utbildat än de två innan, och trevlig, snäll och väluppfostrad (lite av en kontrast till häst nr 2 som både stegrade och bockade....). Jag fick en bra kemi med honom på provridningen, och vi hade mycket kul ihop, och det var honom jag kom längst med tävlingsmässigt. Men efter några år kände jag att han blev för "tråkig" för min smak - jag klickar liksom mera med hästar som är hetare och mera utmanande. Det KAN dock ha spelat in också att jag helt från början var bestämd på att han skulle säljas igen förr eller sedan, så att jag inte lät mig själv bli så förtjust i honom. Men jag tror egentligen inte det var det som var "problemet" utan mera att det saknades kemi.

Häst nr 4 föll jag för redan när jag såg hennes annons, det var en film där hon såg hemsk ut i exteriörn för hon var alldeles för smal, men hon hoppade fantastiskt. Och så fanns det en annan bild där man såg hur vacker hon kunde vara när hon var i fint hull med blank päls. På provridningen märktes det att hon vär väldigt het och känslig, men samtidigt inte dum eller stark. Så jag köpte henne för att vi klickade i ridningen och hon stämde in på ganska mycket av det jag sökte men inte allt - hon hade till exempel aldrig provat fälttävlan och jag skulle ha en tävlingshäst för fälttävlan.... Sedan visade hon sig vara lite för känslig och stressad för att funka så bra som tävlingshäst, men hon var ändå den som jag hade den bästa kemin med, och som jag alltid såg fram emot att rida (även fast jag många gånger hade hjärtat i halsen när jag red henne... )

Som jag tänker så måste man inte ha EN häst som stämmer in på allting - jag drömde t.ex. om att ta föl på min första häst, men hon var inte "bra avelsmaterial", så den drömmen förverkligade jag istället med häst nummer två (och fyra).

Du @L(i)FE är fortfarande ung, kanske kommer det vara enklare för dig att åka till England och hitta din drömhäst av "rätt" ras där när du är vuxen och förutsättningarna ser lite annorlunda ut? Även fast du tänker att du ska ha din ponny som du köper nu jättelänge, så kommer den troligen behöva pensioneras när du är kanske 30-35 år? Och då har du fortfarande mera än halva ditt liv kvar (förhoppningsvis ) och massor av tid och möjligheter att fortsätta utvecklas med nästa häst. (Fördelen med egen gård är ju dessutom att man kan ha flera än en häst om/när man vill... )

 

[chimichanga]

Jag blev helt orimligt förälskad i min häst på annons. Han stod i Tjeckien så provridning var ju inte möjlig och det var rent allmänt ett riktigt dumt beslut att köpa honom,. Jag gick och våndades i en vecka innan hjärtat vann över hjärnan och en månad senare eller så fick jag hem ett gigantiskt benrangel. Vi hade ett rätt dåligt första år, där jag åkte av åt höger och vänster eller fick sikta på granar för att få stopp på uteritterna. Men ibland är det väl tur att man är idiotiskt envis, för nu firar vi 10 år ihop och har en extremt god relation där vi litar på varandra till fullo.
Trots att det inte blev exakt som jag hade tänkt är jag otroligt tacksam över denna lilla ponny på 170 cm som gärna försöker gömma sig bakom mig när något är läskigt, surar om han inte fått äta mat när jag "klär på" honom och som blir hysterisk när rutiner inte följs. Han är en sån personlighet och att jag fick visa mig "värd" (i brist på bättre ord) att lita på har bara gjort vår relation bättre i slutändan. Jag är en 100 gånger bättre ryttare och hästmänniska tack vare honom.

 

[Barret]

Tack så jätte mycket för alla svar!
Jag kom på att det skulle nog vara intresant också att veta om ni har köpt en häst och SEN in sett att det inte var rätt häst för er. Och hur lång tid det tog isåfall och varför den inte var rätt.

Inte en häst jag köpte, men den första jag hade på foder. Provred honom i djupsnö och tyckte att det gick ju fint, och var ju min första "egna" häst så var inte särskilt erfaren när det kom till att bedöma hästar som så. Rätt snart efter att jag fick hem honom (vilket var ett helt kapitel för sig) insåg jag att han var en stickare. Jag stod ut i 7 månader och vill iaf tro att han var mycket bättre mot slutet, efter att jag fått hjälp och stöttning av duktiga människor, men under den tiden var jag med om de hittills två värsta avramlingarna skademässigt under min tid som ryttare och ett bra ridpass på honom var i princip när vi skrittade ut 30 min och han under den tiden bara försökt sticka två gånger och kanske lyckats en... Man hinner tappa mycket självförtroende i sin egen ridning och få många hjärnspöken på sju månader, kan jag säga. Hjärnspöken som ännu hemsöker mig såhär 25 år senare.

 

[border_kelpie]

Häst nummer 1:
Skulle provrida ett 13 årigt fullblod. Kände ingenting varken när jag såg henne eller när jag red. Såg då en 4 åring i stallet och det var kärlek vid första ögonkastet. Frågade om han var till salu och ja det var han. Provred i alla gångarter inne i ett ridhus. Det kändes bra och valde att köpa honom (hjärnan sa nej, men hjärtat ja). Betalade ägaren för att han skulle få stå kvar på fullservice i 1 månad efter köp pga stallplats.
Den gamla ägaren vill köra hem honom till mig, ut kommer ett benrangel... Tror inte han hade fått mat på den månaden han stod kvar på fullservice. Blev att ägna största delen av första 6 månaderna till att få upp han i vikt och muskler. När jag väl rider honom så är han jättekänslig och het. Inte alls som vid provridningen och bestämmer till slut efter många om och men att sälja honom.

Han fick en jättebra ägare som han verkligen trivdes med . Tyvärr gick han bort pga skada väldigt ung

 

[border_kelpie]

Häst nummer 2:
Jag letade nu efter en häst som jag ville känna mig trygg på, då jag hade trillat av häst nummer 1 så många gånger och skadat mig rejält en sista gång innan försäljning.
Hittade honom på hästnet och blev förälskad i bilden och beskrivningen.
Åker och provrider och det är verkligen kärlek vid första ögonkast . Han var då 5 år ca 160 cm, svettfux med 4 vita strumpor och bläs. Direkt när jag satt upp så kände jag mig 100 % trygg och provade både att rida i ridhus och red ut på en andra provridning. Kände att han kommer ta hand om mig och det gjorde han verkligen. Trillade bara av honom en gång och det pga en häst sprang in i oss bakifrån och han sparkade bakut. Ägde honom i nästan 2 år innan jag blev akut sjuk i IBS och var tvungen att sälja honom.
Idag är han 14 år och har sedan jag sålt honom vid 7 års ålder velat köpa tillbaka honom. Aldrig ångrat en försäljning som jag gjorde med honom . Kan fortfarande drömma att jag får köpa tillbaka honom.

 

[border_kelpie]

Häst nummer 3:
Ville köpa häst under pandemin och gick verkligen inte att få tag i en under 120k i Sverige. Ville provrida och alla snälla, trygga såldes på telefon. Satt varje dag och kollade hastnet men hästarna gick som smör..
Valde att importera från Holland, köpte en 5 årig valack på 158 cm som verkade vara sjukt trevlig och snäll. Ut ur transporten kommer en D-ponny på 146 cm och precis fyllda 4 år.
Han blev tyvärr inte långvarig då vi verkligen inte klickade. Han verkade inte alls tycka om mig och jag kände han absolut var för liten för mig. Sålde honom till en mamma/dotter och där kunde man verkligen se kärlek vid första provridning, både mellan dem och honom.

 

[border_kelpie]

Häst nummer 4:
Kontur, ja vad ska jag säga om Kontur. Hade kontaktat en person som förmedlade hästar i Polen. Detta är 2019 och under pandemin. Precis efter jag sålt häst nummer 3. Jag nekade 18 st hästar som förmedlaren hade skickat men så fick jag en bild där man ser ett barn sitta på en tjock, svart häst med 4 vita strumpor. Han var 10 år, ca 168 cm hög och svart med 4 strumpor och bläs.
Fick en video där ett barn rider runt på den svarta hästen i alla gångarter och han ser så snäll ut. Får även se en vuxen människa rida honom. Finns något som säger "köp" och jag bestämmer mig för att köpa.

Detta var ett av de bästa men samtidigt smärtsammaste köpet jag någonsin gjort.
Världens, världens bästa häst kliver ur en hästlastbil i slutet på 2019 och första gången jag hoppar upp så säger det verkligen "klick", han känns känslig men sååå snäll och bara trevlig. Kände att jag kunde lite 100 % på honom och att han aldrig skulle göra något. Alla ville rida ut med oss då han bara gick, även om de andra i vårt sällskap bockade runt osv. Han gjorde andra hästar lugna i sitt sällskap.

Tyvärr skadar han sig mars 2020 och det blir en utdragen utredning som tar 9 månader och får sen låta honom vandra vidare i slutet på 2020 . Världens finaste häst! Om jag hade kunnat klona honom så hade jag gjort det.


Jag tycker man ska "klicka" eller iallafall tycka hästen är rolig att rida om man ska köpa den. För man ska (förhoppningsvis) ha sin häst i många år och därför föredrar jag att jag tycker om att rida hästen. Men den största faktorn hos mig är att jag känner mig trygg på hästen.

 

[Stergo]

Mina ponnyer och hästar har köpts på olika sätt.

Ponny 1: Gick fram till mig i sin hage där han gick i unghingstflock och bara ”du är min människa ”. Givetvis dög ingen annan ponny då

Ponny 2: Mer rationellt ”Den är uppfödd av en kompis och det bästa vi har råd med. Det gick ju bra med den förra ungponnyn så det får bli en till.” Den ponnyn var rolig, vacker och svår, jag lärde mig massor men vi hade aldrig den relationen som jag och ponny 1.

Ponny 3: Kändes rolig i ridningen och hade det finaste temperament från marken och de mildaste ögonen. Blev dock en kort tid tillsammans präglad av skador.

Storhästen: Jag kände till honom sedan tidigare, och när jag hängde med honom extramycket innan köpet så tydde han sig till mig då han inte var van att få en massa uppmärksamhet. Ridmässigt så var han verkligen inte rätt för mig egentligen utan vi fick kämpa där. Men han var verkligen min häst som litade på mig.

 

[Ponylove]

Min ponny som köptes när jag var 16 år sa det bara klick med, när fd ägaren ledde ut henne på stallplan så lös hon av utstrålning, tror till och med mamma yttrade ngt i stil med "så snygg",
Hon var svårlastad och svårriden (het och bockade en del) men väldigt snäll och enkel i övrig skötsel, och när man väl var hennes kompis så var man det i vått och torrt och hon ställde upp på det mesta. När jag efter många år provade att rida med bara grimskaft runt halsen gick det utmärkt att hoppa till och med.
När jag flyttade utomlands för studier såldes hon, men efter några månader köpte jag tillbaka henne och hon bodde utomlands med mig.
Tyvärr blev hon pga artros bara 21 år, annars hade jag nog haft henne än.

Nuvarande häst köpte jag osedd, förra ägaren är barndomsvän med en av mina närmaste vänner. De hade pratat en dag om att det inte riktigt fanns tid för stoet och att fd ägaren övervägde att lämna iväg på betäckning eller sälja, men ville inte annonsera ut henne. Min kompis sa att då att det var en typisk "ponylove-häst".
Jag pratade då med ägaren men köpte radhus och hade lite mkt just då, så det blev lagt på is.
Ett år senare sa ägaren att om jag vill ha henne får jag köpa henne för en liten summa, annars betäcker hon.
Några dagar senare kom hon med en transport till mig.
Hon är verkligen en fantastisk ridhäst. Välutbildad, härliga gångarter och hoppar allt. Hon är en sån häst jag inte trodde jag skulle ha råd att köpa.
Hon kanske inte är min hjärtehäst som ponnyn, men hon har lix en egen del av mitt hjärta och vi har förhoppningsvis några år till tillsammans att bli sammansvetsade på.
Just nu har jag bebis och inte haft riktigt tid för att rida så hon är utlånad till en ridskola tillfälligt, men hoppas kunna rida lite igen snart.

 

[Ridinglady]

Både och …. Sätter upp en tydlig men realistisk kravspec som jag håller mig till och tittar bara på hästar som uppfyller denna. Sedan låter jag känslan styra … Har funkat bra! Exempel på den sista: PRE av hankön, 4-6 år runt 170 cm, frisk, riden och utbildad i relation till ålder, trygg i sig själv och inte het …Pris - 250 000 på plats hemma stallet …
Åkte till Spanien och tittade på ett 10-tal hästar som stämde m krav.specen + ytterligare ngn som var lite äldre. Valde den som ’kändes bäst’ Köpte 4 årig hingst ( nu valack) grundriden, 170+ inom prisramen som vi är mkt nöjda med! Jag skulle själv dock inte köpa en häst utan att ha träffat den. Det måste ’kännas rätt’ …

 

[Reville]

Nej men jag är sämst på att köpa hästar på rätt sätt! Jag köper (tydligen) bara med hjärtat- det är impulsköp, det är osett, den hade fin färg, åh vilken bra stam, åh kul projekt, osv i all oändlighet… Rekommenderas INTE alls!

(Men med det sagt så har i princip alla köp faktiskt slutat bra, allt i spannet från helt ok till helt fantastiska)

 

[Stergo]

Jag kan ju lägga till att om jag köpte häst idag så skulle jag nog försöka hitta en 3-4 åring valack på ca 170 cm med trevliga rörelser efter Zaffrano. Men jag skulle säkert landa med typ någon småhysterisk 7 åring som ligger rejäl efter i utbildningen eller en 1 åring hings

 

[Magnum]

Har aldrig valt en häst utan det har blivit eller inte blivit så. Så att säga.
Jag tycker om och gillar alla hästar, så för mej personligen behöver jag inte riktigt klicka för att det ska bli bra, kännas bra och vara roligt varje dag.

Visst fastnade man väl mer för en häst före en annan när man var liten.
Och en gång som ungdom kände jag 'Näe' vid första anblicken. Den blev min hjärtehäst i sjutton år. Fick snabbt och vackert ångra och äta upp det där 'näe'.

Som vuxen kan du presentera vilken häst som helst för mej och jag tar den till hjärtat oavsett vad. Livsfarligt
Tur man har begränsningar i både budget, tid och plats

 

[L(i)FE]

Jag tycker också om iprincip alla hästar som jag träffar men det är ändå en annan känsla med vissa. Men jag letar ju häst nu och jag tänkte på hur det har varit med dom ponnysarna som jag har haft förut.
Den första kommer jag inte håg så mycket men jag red och den var snäll men det var nog mamma som valde.
Sen den andra var ganska ung och inte så ut bildad. Men hon var snäll och det var nånting som bara sa sådär KLICK för mig med henne. Och jag hade henne i några år och vi kom ändå ganska så långt tillsammans men hon räckte inte riktigt för större klasser för hon var ganska så liten och hade kort steg osv. Så jag skulle sälja henne till nån ny liten ryttare men tyvärr så dog hon
Sen nästa ponny var min riktiga dröm ponny! Han hade gått stora klasser på Irland och hade ganska så nyss kommit till Sverige. Och då skulle jag ha en tävlings ponny så han var exakt det som jag sökte då. Och när jag red honom så var det som en känsla bara som WOW dethär är ponnyn jag kommer rida i scandinavium och strömsholm och allt sånt. Och den kunde även mamma prov rida och hon tyckte att han var bra så han blev det!
Han var väldigt snäll men pigg och lite het och stark i hoppningen. Så tyvär så hann inte vi såmycket innan jag blev sjuk och till slut så valde jag att sälja han.

Men ja nu så letar jag ponny igen men jag har ju andra be hov nu. Men jag har iallafall prov ridit en och den är egentligen allting som är mest viktigt förmig. Den är lagom stor för mig och har en väldigt bra personlig het och är lugn och väldigt trygg och så. Och min mamma red i trav och galopp och tycker att den har mjuka gång arter och att den skulle passa för mig. Den är inte van med rullstol och så men det gick ändå bra för mig att hantera den och även att sitta upp osv. Så allting sånt stämmer ju!
Men det är liksom inget WOW eller inget klick. Och jag vet inte om det är ett tecken att det inte är helt rätt ponny förmig ändå eller om det är att jag inte till låter migsjälv att känna så för nån ny ponny. Eller om det kanske är rätt ponny ändå bara att det växer fram liksom.
Visst den var lite fram tung och inte så ut bildad men det gör kanske inte så jätte mycket egentligen. Men jag vet inte om det är att vi bara inte matchar liksom eller om det kan bli väldigt bra även fast det inte är nåt super klick.
Så jag vet inte hur jag ska tänka riktigt.

 

[Blyger]

Kan du inte sluta tänka på hästen så skulle jag våga chansa även om det inte kändes "klick"
Liksom om det går några dagar och du fortfarande tänker på hästen så fanns ändå något

 

[L(i)FE]

Kan du inte sluta tänka på hästen så skulle jag våga chansa även om det inte kändes "klick"
Liksom om det går några dagar och du fortfarande tänker på hästen så fanns ändå något

Ja jag kanske får se hur det känns om några dagar heltenkelt!

 

[Nepenthe]

Jag var medryttare hos en tjej med flera hästar. De mesta var till salu men jag va rädd för att köpa igen då jag har haft lite otur.

Hästen jag sen köpte var inget wow alls första gången jag såg henne.
Sur robust med ett föl vid sidan. Inte så social med människor o kändes först ovillig.
10 år och inte helt inriden
Gick mycket med henne för att få upp muskulatur och kondis och där märkte jag vilket stort hjärta hon har
Orädd, OTROLIGT snäll, abslut inte reaktiv, humör
Hjärnan gav henne många plus då hon var gudasnäll med hundar, katter och som sagt ingen som sprätte iväg.
Saknar henne varje dag

Dräktig på bild med föl nr2