Hur visste ni att det var rätt häst?

[Roheryn]

Var det inget klick liksom med den första hästen? Utan mera att det blev med tiden eller hur man ska säga?
Om man tänker från en lista vad jag vill ha för ponny så stämmer den vi kollade på iallafall in på väldigt mycket. Men det var inget sånt klick igår iallafall men kan ju bli när jag prov rider!

Nej det var inget sånt klick med honom. Jag vet exakt när jag bestämde mig för att köpa honom, det var när uppfödaren visade honom lös i ridhuset. I stort sett ohanterad unghäst, ville gå runt och titta på allt istället för att visa upp sig, så det blev några snärtar i luften med långpisk för att han skulle springa vilket han gjorde. Och direkt efter det kunde uppfödaren bara lägga ifrån sig pisken, gå fram till hästen och ta tag i grimman och hästen var helt chill med det och helt lugn. Då insåg jag att det var en häst jag skulle klara att rida in själv, som inte skulle vara onödigt reaktiv eller för svår för mig. Med tiden lärde vi ju känna varandra och fick ett starkt vänskapsband, ingen häst har betytt mer för min ryttarutveckling (eller min dotters!) än han. Och vi har gjort så otroligt mycket tillsammans med den hästen, både jag och min dotter. Han är en så vänlig och klok själ, jag är så enormt tacksam för allt han har ställt upp på och allt han har gjort för oss. Men med allt det sagt så har nuvarande häst mitt hjärta på ett helt annat sätt - om det med första hästen var en väldigt stark vänskap så är det mer kärlek med nuvarande häst, om du förstår hur jag menar?

 

[Oh_really]

Jag skulle vilja höra era erfaren heter från att köpa häst! Hur och när visste ni att det var DEN hästen liksom? Kändes det bara som ett klick direkt eller var det mera att den stämde in på era önske mål så ni växte hop och så? Eller varför valde ni den ni valde?

Jag gjorde en hel del självrannsakan och insåg att jag absolut inte ska ha en häst med "wow"-känsla, utan att prio ett är att jag ska känna mig trygg. Jag har inte sökt efter något utöver det vanliga, utan ville hellre ta det lugnt och se på ridningen som ett kamratskap och en motionsform för återhämtning. Hästen får gärna uppfattas som tråkig bara den är arbetsvillig. Däremot ville jag ha en häst som KAN växla upp om jag får inspiratio i framtiden, exempelvis som KAN hoppa, som KAN köras, som KAN skogsmulla och som KAN tävla dressyr i lättare klasser. Jag visualiserade en allsidig ponny av ridskoletyp.

Jag funderade på new forest, connemara, welsh cob. Jag tittade på en welsh cob-hingst på två år 35 mil bort 2022. Jag föll för att han verkade väldigt lugn och stilla i hagen, och inte verkade så tittig eller nyfiken. Mer åt det introverta hållet. Det har visat sig att han är väldigt människokär, arbetssam och trevlig att rida, så vi rider mest dressyr tillsammans! Och nu, när jag ridit in honom, och ridit honom ett år, nu känner jag ändå otroligt ofta "wow!"-känslan med honom, trots att det inte var vad jag var ute efter. Köper man ett bra grundmaterial, med trevlig stam för allroundridning, så blir de ju verkligen vad man gör dem till!

 

[Fazeem]

Jag köpte min häst med hjärtat. Mycket av det jag ville ha fanns i honom, men mycket var också tvärt emot vad jag egentligen skulle ha. Så hade jag gått helt på vad hjärnan sa hade jag nog inte köpt honom. Han var för ung, jag visste för lite om hans härstamning och vilket temperament den nedärvde, och så var han rätt så dyr. Men han var precis så som jag ville ha en häst i ridningen. Större rörelser, luftig galopp och positiv inställning både uppsuttet och från marken. Sen var han riden på ett sånt sätt som jag kunde plocka upp (jag gick från storhäst till islandshäst och ridningen är inte alltid densamma). De signaler jag gav honom kände jag att han förstod.

Sen har det gått både upp och ner under tiden jag nu har ägt honom. Många gånger har jag fått höra att jag kanske skulle ha haft en annan häst, och många gånger har jag undrat vad f*n jag har gjort som har köpt mig en för ung och svår häst. För så är det ju, han är nog för svår för mig. Men jag har lärt mig otroligt mycket och jag ångrar mig inte en sekund. Varje gång jag ridit en annan häst längtar jag tillbaka till min häst (även om jag rent tekniskt kan rida andra hästar bättre). Men hade jag varit i samma sits igen, att köpa min första häst, hade jag tänkt annorlunda. Då hade jag nog mer gått på hjärnan, för att älska en häst är något som man kan lära sig.

 

[Morces]

Det sa bara klick. Hade flera som sa att jag borde åkt på fler provridningar men när jag provred Halle så var han bara nyss fyllda 3 år, precis sutten på i skritt och lite trav. Vi red I paddocken 10 min när det åkte förbi lastbilar och en gräsklippare i bakgrunden. Jag kände mig väldigt trygg. Jag tvekade ingenting och både jag och hans dåvarande ägare sa samma sak att detta verkligen bara klickade.

 

[Anna-Bella]

Min ena blev jag lite kär i redan över annons - hon har en väldig utstrålning, en riktig princesshäst Och när jag provred tyckte jag att hon var lyhörd (om än lite piggare än jag brukar föredra), välutbildad och rolig. På marken var hon väldigt vaken men ändå lugn och trygg vilket jag gillade. Mycket stämde på pappret (men inte allt) och jag blev kär när jag träffade henne. Med det sagt har det varit mycket jobb med henne, men hade inte bytt ut henne mot någon annan.

Min andra träffade jag när han stod på ridskolan för ungefär 14 år sedan. Tyckte inte om honom alls faktiskt, han var väldigt bekväm och jag kände aldrig att ”ja, det är honom jag ska ha på lektionen idag!” Men några år senare började jag förstå hur man skulle rida honom bättre och det blev riktigt bra. Vi klickade verkligen, hade jättekul på lektionerna och han gillade mig även i stallet trots att han annars var väldigt introvert. Han var nästan omöjlig att fånga i hagen, den enda som lyckades var jag. Jag hade slutat på ridskolan många år tidigare och i princip all personal var utbytt, men när han skulle säljas så visste de ändå vem jag var och hörde av sig till mig. Så med honom sa det absolut inte klick utan det tog lång tid.

 

[miumiu]

Såg den här bilden och bara kände ”Där är han ju, min häst!” Det var helt självklart liksom. Kände samma när vi åkte och tittade på honom, och känner samma än idag varje gång jag ser honom i hagen (trots att han ser rätt annorlunda ut nu )

 

[Barret]

Kemi är sjukt viktigt för mig. Om jag inte känner åtminstone någon liten gnista första gången jag träffar en häst så är det inte hästen för mig. Visst är allt det andra också viktigt, men det är just det där första intrycket och känslan som avgör saken, oavsett hur bra hästen annars verkar.

För mig så sa det bara klick. Båda gångerna.

Min nuvarande häst for jag iväg och provred på chans bara. Jag skulle inte ha en unghäst (hon skulle just fylla fyra), inte ett sto och jag föredrar kallblod (hon är korsning PRE/Lusitano/SWB/New Forest och har typ tre strån till hovskägg) men hon stod nära vars jag bodde och en annan provridning jag hade bokat den dagen föll igenom då de valde att sälja till annan. Jag hade ingen aning om att jag skulle träffa den typ bästa hästen ever, som gör mig så sjukt trygg och som alltid är med på allt jag kan hitta på... men så blev det. Och än idag kan jag inte förstå hur allt hände men jag ångrar inte en dag att jag åkte på den där provridningen

 

[Roheryn]

Jag vet inte vad som är mest viktigt för mig om det är att ha min DRÖM ras eller om det är att kunna göra alltmöjligt som jag vill med min ponny. Så det ska jag tänka på!

Om jag förstått rätt så använder du rullstol? Det ställer ju en del lite speciella krav på en häst, kanske, som inte riktigt går att kompromissa med? Där tänker jag att det kanske är viktigare att du kan vara självständig i ditt hästägande med en häst som du verkligen kan göra allt med än att det är en häst du klickat med på det personliga planet, eller som är av din drömras, men som inte riktigt är stabil nog att fixa rullstol, ramper och annat som du behöver som hjälpmedel?

Men med det sagt så är jag ju själv ganska hårt insnöad på "min" ras. Jag vet helt ärligt inte ens om jag skulle ha häst om jag inte kunde ha islandshästar. Det har dels att göra med rasen och dess unika egenskaper, inte minst gångarterna, men också att vi har som en egen community med egna tävlingar, tränare osv. Så det skulle ju vara jättesvårt att byta bort allt det!

 

[MiniLi]

Jag tänker att man nog har bättre chanser till ett roligt hästägande om man köper med hjärnan sas. Det behöver inte klicka direkt, det kan få växa fram med tid.

 

[nightcrawler]

När vi var och tittade på min första häst så sa magkänslan att den här hästen kommer vi att köpa. Jag bara visste det när jag såg henne. Kände inget speciellt som så. Tyckte hon var trevlig och fin. Sen växte kärleken till henne för var dag som gick. Hon var speciell på alla sätt. Saknar henne väldigt mycket fortfarande. Köpte henne som 6åring och fick ta bort henne som 27åring. Nu har jag hennes dotter som är 16. Hur länge jag får ha henne återstår att se. Hon blev skadad här nu i sommar och jag vet inte hur det ser ut. Det verkar går framåt nu men jag vågar inte ropa hej än. Hon är åxå väldigt speciell och jag har funderat om jag borde sålt och köpt något annat. Men varje gång så har jag konstaterat att hon är faktiskt rätt. Jag vill inte ha någon annan än hon.

 

[Lillgrådis]

Jag har bara köpt unghästar så har aldrig upplevt provridningsmomentet någon gång. Men också unghästarna har varit lite olika hur mycket det klickat eller om det varit ett mer logiskt köp utifrån härstamning och gångarter och pris.

Allra hårdast och mest direkt klickade det med mitt halvblod som är fyra nu. Han var bara ett föl när jag köpte honom så de är ju alltid rara på det sättet. Men jag har också sett massor med föl som är jättefina och söta, men sedan är det inte mer med det. Däremot så är det något alldeles särskilt med just den här individen som går rakt in i hjärtat på mig, och som gjorde det från de allra första bilderna och filmsnuttarna jag fick se.

Han är så otroligt mild och så nyfiken och samtidigt har han sådant förtroende för människor så det är som att jag har känt mig som hans beskyddare från början, att jag personligen måste skydda honom från allt dåligt som finns inom dressyrsporten på högre nivå (som han egentligen är framavlad för). Man vill förstås att alla hästar ska få behålla sin livsglädje och förtroende och tillit och jag lever inte efter att ödet bestämmer saker annars. Men det här kändes på ett konstigt sätt som att det var menat att vi skulle träffas. Att just jag är utvald för att göra mitt allra bästa för att ge just honom ett hästliv som inte bryter ner och knäcker honom. Det var liksom inte ens ett beslut att köpa honom, jag visste bara direkt att det finns inget annat alternativ.

Å andra sidan - två hästar har jag köpt i syfte att de mest ska vara sällskap, då har jag bara sett dem i en hage och att de har fyra ben och kan röra sig utan att halta. Inget speciellt alls, men de råkade passa inom en mer begränsad budget. Och sedan har de tagit varsin jättestor plats i mitt hjärta ändå, som de speciella och fina och roliga personligheter de är.

 

[L(i)FE]

Om jag förstått rätt så använder du rullstol? Det ställer ju en del lite speciella krav på en häst, kanske, som inte riktigt går att kompromissa med? Där tänker jag att det kanske är viktigare att du kan vara självständig i ditt hästägande med en häst som du verkligen kan göra allt med än att det är en häst du klickat med på det personliga planet, eller som är av din drömras, men som inte riktigt är stabil nog att fixa rullstol, ramper och annat som du behöver som hjälpmedel?

Men med det sagt så är jag ju själv ganska hårt insnöad på "min" ras. Jag vet helt ärligt inte ens om jag skulle ha häst om jag inte kunde ha islandshästar. Det har dels att göra med rasen och dess unika egenskaper, inte minst gångarterna, men också att vi har som en egen community med egna tävlingar, tränare osv. Så det skulle ju vara jättesvårt att byta bort allt det!

Ja exakt det gör jag. Så det är ju väldigt viktigt förmig att det är en trygg ponny som jag kan hantera och så! Men den kommer ju an tagligen inte att vara helt full tränad för att passa mig utan jag och mamma kommer an tagligen att ut bilda den mera. Men den måste ju ha rätt humör liksom och vara väldigt trygg och så och ändå vara lagom pigg och känslig för jag vill inte ha någon jätte lugn ny börjar häst liksom.
Så det är ju det MEST viktiga. Men sen så har jag några dröm raser och att jag helst skulle vilja ha ett sto ifall jag skulle vilja ha ett föl i fram tiden.
Så det är kanske mest sånt som jag inte vet exakt hur viktigt det är förmig. Eller om det ändå är mest viktigt att det känns bra och att jag kan prov rida själv för det är ju inte säkert att jag kommer kunna på alla ponnyer.
Eller så kanske jag borde kolla efter en ponny i England för att min mag känsla är liksom att MIN ponny finns där. Men då kanske jag inte kan prov rida den utan då måste man mera gå på hur dom be skriver den osv.
Och ibland kan det ju säga klick från en bild också. Men jag vet inte om det är bättre med en som jag kan prov rida osv eller att kolla efter min DRÖM ponny liksom.

 

[L(i)FE]

Tack så jätte mycket för alla svar!
Jag kom på att det skulle nog vara intresant också att veta om ni har köpt en häst och SEN in sett att det inte var rätt häst för er. Och hur lång tid det tog isåfall och varför den inte var rätt.

 

[Raderad medlem 148240]

Min vackra vita köpte jag med hjärnan och inte hjärtat. Det visade sig att hon var perfekt även för mitt hjärta men det tog ett tag att hitta varandra.
Hur man ska göra beror nog mycket på situationen man är i. Hur mycket vågar man chansa? Det som är viktigt är att man alltid använder hjärnan så man köper en häst som har möjlighet att göra det man önskar av den. Det är ju rätt idiotiskt att som vuxen köpa en shettis om man vill tävla hoppning. Att ta med hjärtat i beslutet kan alltid vara smart det också man ska ju trots allt ha sin häst som kompis under många år. Problemet med hjärtat är att man lätt dras till något som liknar en själv lite för mycket typ nervös till nervös och det kan ju sluta i katastrof.
Lite fria tankar så här på kvällen som kanske kan ge lite möjliga tankeexperiment för dig

Jag och min ponny är exakt likadana. Rädda för allt...

 

[Fibusen]

Jag sökte bara ”skogsmulle” så hade inga krav mer än att jag skulle känna mig trygg på hästen. Fick en hel del respons på min köpesannons, varav två som verkade riktigt lovande, ett sto och en valack, och hade väll helst velat kika på båda, men en låg 5 timmar åt ena hållet och den andra 5 timmar åt andra, och planen var att ta med släpet på provridningen. Valacken lät ”bäst” på pappret. Stoet var ”pigg och framåt” men höll sig i skinnet typ, men då jag är en riktig fegis så lät ju valackens ”1000% säker” bättre. Jag hade verkligen stora problem med vem jag skulle välja, men sen så kom jag på mig själv att tänka att väljer jag att åka till valacken, han känns bra så jag köper honom, då kommer jag alltid fundera på stoet. Men åker jag till stoet först och hon känns bra, så då skulle jag genast släppa valacken.

Så jag kontaktade stoägaren och bokade in en dag som passade så fort jag fick boxen ledig. Kommer fram och det är total kärlek vid första ögonkastet! Planen var uteritt med sällskap med då hon var barfota och hade ömmat så fick jag istället gå till ängen och rida där. Full storm, kallt, bilväg alldeles bredvid som det susade stora lastbilar på osv. Jag visste att hästen inte gjort knappt något alls på flera månader, därför hon skulle säljas. Jag tror min puls var uppe i 250, men efter att jag skrittat och travat runt lite så tänkte jag att det är nu eller aldrig, fattade galopp och var beredd på explosion, men hon galopperade på så fint och gjorde allt jag bad om. Då visste jag med 100% att hon skulle med hem!

Och allt har bara fortsatt gå så bra här hemma (förutom att hon skadade sig i mars, och jag är gravid just nu så rider inte) alltid trygg, alltid snäll, och jag känner mig 1000% säker på henne. Hon är pigg och framåt, men det är bara glädje, och hon skulle aldrig aldrig göra något ”dumt” och bromsen sitter alltid där.

Nu är jag när som helst klar med graviditeten och jag bara längtar ihjäl mig efter att ta ut henne på en tur i skogen igen!

 

[Fjordfrälst]

Vår första var en shetlandsponny; var 5,5 år när vi köpte henne så första tiden har jag inte så mycket minne av men sedan såklart; en underbart snäll ponny för oss barn som jag växte ihop med .

Min gamla fjordhäst hade jag en vecka på ridlägret och när vi fick veta att det skulle läggas ner hade vi chansen att köpa honom; han hade egentligen allt vi sökte men han var kanske inte min favorit till en början sådär; seg och så där. Men när han kom hem, jösses vilken bockbuse jag fick- seg fjording?!? i helsike heller! Vi blev väldigt tighta med tiden så vi växte ihop ganska snart och han lärde mig så mycket under de åren vi fick . Han var ändå 21 så jag hoppades på 5 goda år men vi fick 16! .

Fjordhästen jag har nu var jag väl egentligen inte så inställd på; det var hon och en annan 4 åring och jag ville nog inte riktigt ge henne chansen då hon skulle ha haft korsförlamning en gång så vågade väl egentligen inte riktigt bli intresserad av henne utan hade mer ögon för den andra. Väl på plats var jag öppen för dem båda; hon är mer av lite grövre modell och den andra mer sportig, båda genomsnittlig storlek (jag som varit van vid lite större fjordhäst) och kände att den andra var ganska lätt i både fram och bak och ifrågasatte hela tiden. Provade den i skritt och trav (vi provred ute jag och en av mina bästa vänner med uppfödaren som gick med) sen bytte vi hästar; och direkt jag satt upp på min nuvarande kände jag direkt att det här är hästen´känns hemma, henne ska jag ha! Vi tog en galopp det allra första vi gjorde innan jag sen provade galopp med den andra med . Men min nuvarande var ju lugnare till sättet och lixom med på tåget; dock skulle jag inte påstå att hon är en tråkig häst, ohnej hon kan busa och lägga upp växlar rejält och visade det direkt jag fick hem henne men hon är en sån där bussig häst som charmar allt och alla så det var hon eller ingen .

 

[JohannaB]

För mig är det som med människor, jag föll inte för pojkvännen vid första anblick heller utan det var efter att vi lärt känna varandra känslor uppstod.
Jag kan gilla hur hästar ser ut, rör sig eller uppför sig men det känns inte ”rätt” eller att jag ”faller vid första ögonkastet”. Istället söker jag med hjärnan efter vad som brukar passa bra, och hittills har det alltid blivit rätt och jag har snabbt blivit förtjust i individen med när vi väl börjat umgås mer med varandra.

 

[Mirtai]

Tack så jätte mycket för alla svar!
Jag kom på att det skulle nog vara intresant också att veta om ni har köpt en häst och SEN in sett att det inte var rätt häst för er. Och hur lång tid det tog isåfall och varför den inte var rätt.

Min förra (D) köpte jag med hjärtat och det var en hel del som egentligen inte passade men som jag bortsåg för jag så gärna ville ha honom.

Men det visade sig ganska fort att det inte riktigt var rätt häst för mig. Nu berodde det kanske till viss del att jag jämförde med den jag hade innan, som var min hjärtehäst. Men det handlade mycket om personlighet, jag vill ha hästar med mycket uttryck och personlighet och D var inte sån. Dessutom var han lite för stor och långsam. Så den där långsiktiga kärleken infann sig aldrig riktigt.

Jag jämför det ibland med att bli förälskad i en människa. När man träffas och faller snabbt kan man bortse från det där som skaver men när värsta förälskelsen lagt sig börjar det skava, och det kan bli irritation istället. Självklart behöver det inte bli så, det kan fortsätta att vara fantastiskt men man ska inte blunda för sånt som känns dåligt bara för att hjärtat säger ”kör”

 

[L(i)FE]

För mig är det som med människor, jag föll inte för pojkvännen vid första anblick heller utan det var efter att vi lärt känna varandra känslor uppstod.
Jag kan gilla hur hästar ser ut, rör sig eller uppför sig men det känns inte ”rätt” eller att jag ”faller vid första ögonkastet”. Istället söker jag med hjärnan efter vad som brukar passa bra, och hittills har det alltid blivit rätt och jag har snabbt blivit förtjust i individen med när vi väl börjat umgås mer med varandra.

Det var en ganska så intresant tanke faktist!
Med min pojkvän så var det att jag började tycka om han när jag lärde känna han mera. Men med mina ponnysar som jag hade när jag har yngre så var det som ett klick på prov ridningen. Men det kanske inte alltid måste vara så utan det kan ju säkert bli jätte bra ändå när man lär känna hästen mera!

 

[Svartkatt]

Min allra första ponny var hjärtat. Jag var elva och han var sjukt söt. Han kastade av mig tre gånger på provridningen och fortsatte sen kasta av mig varenda gång jag provred honom. (Det var därför de ville göra sig av med honom, han var införskaffad till ett mindre barn och hade satt i system att mitt i galoppen tvärnita och köra ner huvudet mellan frambenen.) Ändå fanns det ingen annan än honom. Han slutade med det efter ett tag.

Ponny nummer två var helt klart hjärnan. Det var en mycket erfaren tävlingsponny som fanns hos grannen och skulle lämnas bort på långstidsfoder. Det är en sån ponny som alla barn och ungdomar borde ha någon gång i livet. Nästan allt jag lärt mig om ridning har jag lärt mig av henne. Men den där känslan av att bli golvad av kärlek fanns inte från början.

Sen har det passerat lite hästar där hjärnan har påverkat, och kanske framför allt omständigheterna runt omkring eftersom det har varit flera hästar som stått i samma stall och som ägaren av olika skäl inte haft möjlighet att rida själva. Några har blivit riktigt bra, några pannkaka.

Nuvarande ponny var däremot hjärtat. Hon stod också i samma stall som jag, men var bara några månader när jag såg henne första gången. Hon var så lik min första ponny som då var död, att hjärtat nästan stannade när jag såg henne första gången. Då fanns det dock inte på kartan att jag skulle köpa henne. Men när den chansen öppnade sig ungefär ett år senare kunde jag inte annat än att göra det.

Shettisen är helt och hållet hjärnan/det var praktiskt. Jag behövde en sällskapshäst och han fanns i närheten och passade in på mina övriga krav.