Sv: Hur vet man?
Det är nog väldigt individuellt! Själv har jag drömt om barn sedan jag var 13 år och 9 år senare hade jag min son i min famn
. För mig har jag alltid känt en otroligt längtan, ett riv i hela kroppen liksom. Det "kliar i blodet" typ. Min son är nu 16 månader och jag börjar känna den där längtan igen att vilja ge honom ett syskon=). Dock kommer det nog dröja några år med tanke på att jag inte har någon att skaffa barn med (var ensamstående från dag ett med sonen) och jag tycker att förhållandet ska fungera innan jag vill skaffa barn med någon=).
Det är nog väldigt individuellt! Själv har jag drömt om barn sedan jag var 13 år och 9 år senare hade jag min son i min famn
. För mig har jag alltid känt en otroligt längtan, ett riv i hela kroppen liksom. Det "kliar i blodet" typ. Min son är nu 16 månader och jag börjar känna den där längtan igen att vilja ge honom ett syskon=). Dock kommer det nog dröja några år med tanke på att jag inte har någon att skaffa barn med (var ensamstående från dag ett med sonen) och jag tycker att förhållandet ska fungera innan jag vill skaffa barn med någon=).
Sv: Hur vet man?
Det är förstås omöjligt att svara på. Man kan inte veta exakt hur det kommer att vara förrän man är där.
Hur vet man att man vill ha en häst? Hur vet man att man vill äga hus? Hur vet man att man vill resa till Thailand? Facit kommer först efteråt så att säga.
Jag sa redan i tonåren att "ett mål i livet är att någon gång få barn". Och nu är jag 43, blev gravid första gången som 37 år gammal. För att jag ville ha barn innebar inte för mig "barn så tidigt som möjligt" eller "barn oavsett andra förhållanden i livet". Jag har heller aldrig varit någon såndär allmänt barnkär person. Ingen sån som gullar med bebisar, vill hålla osv. Snarare har jag känt mig rätt oförstående och bortkommen när/om jag någon gång fått en bebis i min famn (men det går bra nu; när jag har haft två egna). Men jag visste liksom ändå att jag någon gång gärna ville ha barn... ville få uppleva den aspekten av livet. Och det var ju lite tur också när det väl skedde att jag kunde få två barn vid 38 och 41 års ålder. Sånt vet man ju inte heller förrän man försökt.
Har man lite tid på sig (är under ... tja, säg 35 i alla fall) och inte känner sig helt bergsäker så kan man ju faktiskt vänta ett tag och fundera lite till.
Kanske blev det för mig lite ställt på sin spets och beslutet var "tvunget" att fattas när jag fyllde 36? Det var då jag liksom kände att "NU måste det bli av om det ska hinna bli något". Och sen kom "arbetet" att få med sambon på det tåget. Hade inte tidsaspekten och sjunkande fertilitet funnits hade jag säkert kunnat leva på ett tag till i känslan att jag hinner... sen nångång. (Sen var det ju inte bara jag som kunde avgöra saken. Jag ville ha barn med en partner där det kändes att vi BÅDA ville hålla ihop (i alla fall just då; några livsgarantier finns ju inte) och att vi BÅDA ville dela föräldraskapet mellan oss. Och eftersom jag blev singel vid 28 efter ett längre förhållande och sen träffade nuvarande sambo när jag var 34 så är det klart att det inte bara var något jag kunde "bestämma" själv.)
Det är förstås omöjligt att svara på. Man kan inte veta exakt hur det kommer att vara förrän man är där.
Hur vet man att man vill ha en häst? Hur vet man att man vill äga hus? Hur vet man att man vill resa till Thailand?
Facit kommer först efteråt så att säga. Jag sa redan i tonåren att "ett mål i livet är att någon gång få barn". Och nu är jag 43, blev gravid första gången som 37 år gammal. För att jag ville ha barn innebar inte för mig "barn så tidigt som möjligt" eller "barn oavsett andra förhållanden i livet". Jag har heller aldrig varit någon såndär allmänt barnkär person. Ingen sån som gullar med bebisar, vill hålla osv. Snarare har jag känt mig rätt oförstående och bortkommen när/om jag någon gång fått en bebis i min famn (men det går bra nu; när jag har haft två egna). Men jag visste liksom ändå att jag någon gång gärna ville ha barn... ville få uppleva den aspekten av livet. Och det var ju lite tur också när det väl skedde att jag kunde få två barn vid 38 och 41 års ålder. Sånt vet man ju inte heller förrän man försökt.
Har man lite tid på sig (är under ... tja, säg 35 i alla fall) och inte känner sig helt bergsäker så kan man ju faktiskt vänta ett tag och fundera lite till.
Kanske blev det för mig lite ställt på sin spets och beslutet var "tvunget" att fattas när jag fyllde 36? Det var då jag liksom kände att "NU måste det bli av om det ska hinna bli något". Och sen kom "arbetet" att få med sambon på det tåget. Hade inte tidsaspekten och sjunkande fertilitet funnits hade jag säkert kunnat leva på ett tag till i känslan att jag hinner... sen nångång. (Sen var det ju inte bara jag som kunde avgöra saken. Jag ville ha barn med en partner där det kändes att vi BÅDA ville hålla ihop (i alla fall just då; några livsgarantier finns ju inte) och att vi BÅDA ville dela föräldraskapet mellan oss. Och eftersom jag blev singel vid 28 efter ett längre förhållande och sen träffade nuvarande sambo när jag var 34 så är det klart att det inte bara var något jag kunde "bestämma" själv.)
Sv: Hur vet man?
Jag inte längtat efter barn, och vore det bara upp till mig så hade vi klarat oss bra utan, men jag lever tillsammans med en man som gärna vill bli pappa. Jag ser det nog mer som ett projekt vi kommer att ha tillsammans, och som kommer att utmana oss på sätt vi inte gissat. Samtidigt som det kommer att ge livet en djupare dimension att ha en mini-människa som är helt beroende av en.
Snart bara 2 veckor kvar till förlossning kanske baby-bubblan infinner sig efter det
Jag inte längtat efter barn, och vore det bara upp till mig så hade vi klarat oss bra utan, men jag lever tillsammans med en man som gärna vill bli pappa. Jag ser det nog mer som ett projekt vi kommer att ha tillsammans, och som kommer att utmana oss på sätt vi inte gissat. Samtidigt som det kommer att ge livet en djupare dimension att ha en mini-människa som är helt beroende av en.
Snart bara 2 veckor kvar till förlossning kanske baby-bubblan infinner sig efter det
lil-sis
Trådstartare
Sv: Hur vet man?
Jag brukar veta att jag vill ha en viss häst, bara inte häst i störsra allmänhet.
Men det fungerar ju inte riktigt med barn
Att jag gillar barn vet jag, har jobbat som barnflicka (från 6-månaders och uppåt).
Bläh för beslut!
Har själv tämligen fast jobb, så den biten är OK.
Jag brukar veta att jag vill ha en viss häst, bara inte häst i störsra allmänhet.
Men det fungerar ju inte riktigt med barn
Att jag gillar barn vet jag, har jobbat som barnflicka (från 6-månaders och uppåt).
Bläh för beslut!
Har själv tämligen fast jobb, så den biten är OK.
Sv: Hur vet man?
Nä, fast någon gång bestämde du dig ju för att köpa din första häst... eller göra din första Thailandsresa.
Nä, den stora skillnaden är ju att hus kan man sälja, hästar också. Thailandsresan går i och för sig inte att göra ogjord, men Thailand följer ju inte med hem så att man är tvungen att leva i tropiskt klimat resten av livet.
Barnet är ju liksom "oåterkalleligt" (i stort sett) på ett annat vis.
Om jag vore dig skulle jag be pappan ifråga att vänta på dig lite. Fundera lite till, tänk igenom hur du föreställer dig det kan vara och fantisera lite om hur det skulle bli. Prata med pappan också om vad det är han längtar efter, vad han tänker sig om föräldraskapet, hur han vill att ni ska ha det.
Min sambo behövde ganska lång betänketid; mycket frustrerande och jobbigt för oss båda under den tiden. Efter en tid sa han "jag tror aldrig jag kommer att börja LÄNGTA efter barn som du... men det kanske är lika bra att köra på just därför." Han tvivlade aldrig på att han skulle älska barnet, vårda det osv. Och han är en strålande bra pappa. När jag ville ha en till var han HÖGST tveksam, men ändrade sig igen ganska snabbt. Nu har vi alltså två och för någon månad sen sa han skämtsamt "om inte du vore så gammal och genomgått två snitt (min livmoder är ganska skadad, finns tråd om det här på förälder) så kanske man skulle kunna skaffat en till". Men dagen efter, då han varit solo med bråkiga kidsen hela dagen så ändrade han sig! hahahaha! Och jag vill inte ha några fler. Två känns alldeles lagom för oss.
Något som var viktigt för mig var att vi skulle dela lika på föräldraskapet, genom att dela lika på föräldraledigheten, ta lika mycket ansvar osv. I viss mån skevar det ibland, men i stort tycker jag att barnansvaret är hyfsat jämnfördelat; jämfört med många andra par tycker jag det är MYCKET bättre fördelat. Det var viktigt för mig av flera orsaker, men den främsta handlade om barnen; att de i möjligaste mån ska ges möjligheten att ha samma närhet i relationen till oss båda.
Jag brukar veta att jag vill ha en viss häst, bara inte häst i störsra allmänhet.
Men det fungerar ju inte riktigt med barn
Att jag gillar barn vet jag, har jobbat som barnflicka (från 6-månaders och uppåt).
Bläh för beslut!
Har själv tämligen fast jobb, så den biten är OK.
Nä, fast någon gång bestämde du dig ju för att köpa din första häst... eller göra din första Thailandsresa.
Nä, den stora skillnaden är ju att hus kan man sälja, hästar också. Thailandsresan går i och för sig inte att göra ogjord, men Thailand följer ju inte med hem så att man är tvungen att leva i tropiskt klimat resten av livet.
Barnet är ju liksom "oåterkalleligt" (i stort sett) på ett annat vis.
Om jag vore dig skulle jag be pappan ifråga att vänta på dig lite. Fundera lite till, tänk igenom hur du föreställer dig det kan vara och fantisera lite om hur det skulle bli. Prata med pappan också om vad det är han längtar efter, vad han tänker sig om föräldraskapet, hur han vill att ni ska ha det.
Min sambo behövde ganska lång betänketid; mycket frustrerande och jobbigt för oss båda under den tiden. Efter en tid sa han "jag tror aldrig jag kommer att börja LÄNGTA efter barn som du... men det kanske är lika bra att köra på just därför." Han tvivlade aldrig på att han skulle älska barnet, vårda det osv. Och han är en strålande bra pappa. När jag ville ha en till var han HÖGST tveksam, men ändrade sig igen ganska snabbt. Nu har vi alltså två och för någon månad sen sa han skämtsamt "om inte du vore så gammal och genomgått två snitt (min livmoder är ganska skadad, finns tråd om det här på förälder) så kanske man skulle kunna skaffat en till".
Men dagen efter, då han varit solo med bråkiga kidsen hela dagen så ändrade han sig! hahahaha! Och jag vill inte ha några fler. Två känns alldeles lagom för oss. Något som var viktigt för mig var att vi skulle dela lika på föräldraskapet, genom att dela lika på föräldraledigheten, ta lika mycket ansvar osv. I viss mån skevar det ibland, men i stort tycker jag att barnansvaret är hyfsat jämnfördelat; jämfört med många andra par tycker jag det är MYCKET bättre fördelat. Det var viktigt för mig av flera orsaker, men den främsta handlade om barnen; att de i möjligaste mån ska ges möjligheten att ha samma närhet i relationen till oss båda.
Sv: Hur vet man?
Jamen dåså. Då kan du väl tänka lite till..? Om det inte är så att han har brådis utan bara är villig att fixa till en bebbe när/om DU vill så....
Det finns ingen press, han har redan tre barn över 18 och ett barnbarn (
Jamen dåså. Då kan du väl tänka lite till..? Om det inte är så att han har brådis utan bara är villig att fixa till en bebbe när/om DU vill så....
Sv: Hur vet man?
Ähm, själv tror jag inte på den där klockan. Men; det är klart att fertiliteten tickar ju för alla hela livet så att säga...
Jo ingen panik men använder p-sprutor och förra gången tog det låååång tid innan ägglossningen kom igång.
Hm är det min biologiska klocka som tickar
Ähm, själv tror jag inte på den där klockan. Men; det är klart att fertiliteten tickar ju för alla hela livet så att säga...
Sv: Hur vet man?
Jag kändealdrig det där riktiga suget. Tänkte på det ibland och fantiserade om barnnamn. Men kände aldrig den där längtan som många pratar om.
Men sa alltd att ska jag ha barn så ska det bli innan jag blir 30.
När jag var 29 missade jag att boka tid för nytt p-piller recept. Sa det till min sambo men det liksom bara blev att jag inte bokade ngn tid. Blir det så blir det tänkte vi.
Glömde av det och 2 mån senare var jag gravid.
Då kände vi direkt att det var helt rätt tid o det kändes underbart!
Har nu en härlig treårig dotter! Men har absolut inget sug på en till, så nu räcker det med barnafödande
Jag kändealdrig det där riktiga suget. Tänkte på det ibland och fantiserade om barnnamn. Men kände aldrig den där längtan som många pratar om.
Men sa alltd att ska jag ha barn så ska det bli innan jag blir 30.
När jag var 29 missade jag att boka tid för nytt p-piller recept. Sa det till min sambo men det liksom bara blev att jag inte bokade ngn tid. Blir det så blir det tänkte vi.
Glömde av det och 2 mån senare var jag gravid.
Då kände vi direkt att det var helt rätt tid o det kändes underbart!
Har nu en härlig treårig dotter! Men har absolut inget sug på en till, så nu räcker det med barnafödande
Sv: Hur vet man?
Du kommer ju alltid få DET barnet. Det är en fördel.
Jag brukar veta att jag vill ha en viss häst, bara inte häst i störsra allmänhet.
Men det fungerar ju inte riktigt med barn
Att jag gillar barn vet jag, har jobbat som barnflicka (från 6-månaders och uppåt).
Bläh för beslut!
Har själv tämligen fast jobb, så den biten är OK.
Du kommer ju alltid få DET barnet. Det är en fördel.
Sv: Hur vet man?
Jag har alltid känt och trott att jag aldrig vill ha barn. Barn är äckliga, kladdar och låter.
Men sen knappt 1 år tillbaka har mina hormoner börjat rusa runt i kroppen och bara skriker efter en graviditet och ett barn.
Så man känner när det är dags, helt enkelt.
För vissa kommer väl aldrig känslorna och de skaffar inte barn.
Jag har alltid känt och trott att jag aldrig vill ha barn. Barn är äckliga, kladdar och låter.
Men sen knappt 1 år tillbaka har mina hormoner börjat rusa runt i kroppen och bara skriker efter en graviditet och ett barn.
Så man känner när det är dags, helt enkelt.
För vissa kommer väl aldrig känslorna och de skaffar inte barn.
ameo
Moderator
Sv: Hur vet man?
Jag kan tycka att ett beslut om att försöka få barn kan få vara högst rationellt, det måste inte vara byggt på en stark längtan efter att få en bäbis. I min värld är det helt okej att känna att "jag vill inte bli gammal utan att ha fått barn" och bestämma sig utifrån det. Längtan och kärleken kommer oftast på köpet, när graviditeten är ett faktum.
Det känns ju inte som att du skulle vara emot att få barn i alla fall, så ett alternativ är ju att bara låta bli att fylla på p-sprutorna och "blir det så blir det". Och känner du plötsligt då att "NEEEEJ! jag vill inte!!!" så är det ju bara att ta en ny spruta...
Jag kan tycka att ett beslut om att försöka få barn kan få vara högst rationellt, det måste inte vara byggt på en stark längtan efter att få en bäbis. I min värld är det helt okej att känna att "jag vill inte bli gammal utan att ha fått barn" och bestämma sig utifrån det. Längtan och kärleken kommer oftast på köpet, när graviditeten är ett faktum.
Det känns ju inte som att du skulle vara emot att få barn i alla fall, så ett alternativ är ju att bara låta bli att fylla på p-sprutorna och "blir det så blir det". Och känner du plötsligt då att "NEEEEJ! jag vill inte!!!" så är det ju bara att ta en ny spruta...
Sv: Hur vet man?
*Efter ytterligare en kopp te och litet funderingar.*
Den "villiga pappan" har 3 barn och är villig att skaffa flera.
Man kan ju då anta att det var något som var en bra ide, han har ju provat flera gånger och är inte avskräckt.
Och visst litar du på honom på det viset, att han är helt ärlig?
*Efter ytterligare en kopp te och litet funderingar.*
Den "villiga pappan" har 3 barn och är villig att skaffa flera.
Man kan ju då anta att det var något som var en bra ide, han har ju provat flera gånger och är inte avskräckt.
Och visst litar du på honom på det viset, att han är helt ärlig?
Sv: Hur vet man?
Jag tror att om man sitter och fantiserar om barnnamn, hur det vore med en stor mage osv - då är det något inom en som iallafall är nyfiken på att skaffa barn
Själv känner jag aldrig så. Jag påminns ibland om att jag är en fertil kvinna som ej vill ha barn, men jag går aldrig runt och tänker "nej tack!" om barn. Barn finns helt enkelt inte i min hjärna.
Jag är också bra på att ta ansvar för djur, men tycker inte det verkar det minsta kul att ha barn.
Jag tror att om man sitter och fantiserar om barnnamn, hur det vore med en stor mage osv - då är det något inom en som iallafall är nyfiken på att skaffa barn
Själv känner jag aldrig så. Jag påminns ibland om att jag är en fertil kvinna som ej vill ha barn, men jag går aldrig runt och tänker "nej tack!" om barn. Barn finns helt enkelt inte i min hjärna.
Jag är också bra på att ta ansvar för djur, men tycker inte det verkar det minsta kul att ha barn.
Liknande trådar
Senast: Blyger
·
Senast: strawberrysylt
·
Välj ämne nedan
Ekonomi & Juridik
Anläggning
Hästmänniskan
Gnägg
Utrustning
Hästvård
Foder & Strö
Hästhantering
Träning
Ridning
Avel
Tävling
Distans
Dressyr
Fälttävlan
Hoppning
Islandshäst
Körning
Trav
Western
Övr. Grenar
Hundhälsa
Hundträning
Hundavel & Ras
Övr. Hund
Katthälsa
Övr. Katt
Lantbruksdjur
Däggdjur
Övr. Djur
Samhälle
Juridik & Ekonomi
Skola & Jobb
Relationer
Kropp & Själ
Hemmet
Trädgård & Växter
Mat
Kläder & Bli fin
Fordon
IT & Mobiler
Kultur
Fritid
Tjatter
Äldre
Gravid - 1år
Småbarn
Övr. Barn
Dagbok
Hästnyheter
Radannons
Företag
Bukefalos
Bukefalosnyheter
Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser
-
Etappseger för ridsportens krav i Riksidrottsförbundet - förslag på nya regler för ökad trygghet och hästvälfärd- Hästnyheter Äntligen En början och med lite handlande utifrån detta, som jag verkligen hoppas går igenom, så kanske kanske det är dags att inte sky...
- Shaggy
- Svar: 1
- Visningar: 23
- Hästnyheter
-
Henrik von Eckermann säker på tronen- Hästnyheter Henrik von Eckermann förlänger sin rekordsvit när det står klart att han blir kvar ytterligare en månad som världsetta.
- Gunnar
- Svar: 0
- Visningar: 23
- Hästnyheter
Allmänt, Barn, Dagbok
-
Valet i USA- Samhälle "Härligt" att se att Netanyahu verkligen passar på att göra kaos nu när det är val, undrar hur många andra länder som har ledare med...
- EmmaBovary
- Svar: 1 226
- Visningar: 46 005
- Allmänt
Hund, Katt, Andra Djur
-
Målbilder för trubbnosar.- Hundavel & Ras Jag tycker också att det bör få finnas brakecyfala raser men istället för att ha "såhär kort nos måste de ha" i rasbeskrivningarna borde...
- Sel
- Svar: 225
- Visningar: 12 058
- Hund
Hästrelaterat
-
Uppsittningspall?!- Utrustning Jag kom över en begagnad i somras. Jag tyckte 1000 kronor sved, men vi älskar den. Nu när jag ser vad de kostar nya, var kanske min ett...
- prinsessfeminist
- Svar: 21
- Visningar: 626
- Utrustning
-
Reklamera häst- Ekonomi & Juridik Tekniskt, så säljer jag hästar från ett företag, eftersom hästarna jag föder upp (0-1-2 föl/år) finns i företaget. Men jag har bara max...
- skogaliten
- Svar: 234
- Visningar: 9 894
- Hästmänniska
