Hur vet man att man är redo?

[Myzan87]

Jag och min pojkvän har börjat prata om barn och det fick mej att börja fundera på när man är redo för att få barn tillsammans med någon. Det är ett stort steg och det blir en stor omställning för båda två med ett barn som också vill ha uppmärksamhet.

Jag vet ex att jag gärna vill ha det där stabila familjelivet med hus, barn, jobb, sambo/man. Men jag vill gärna ha det så fort som möjligt utan att rusa in i något förhastat. Fast det är inte det tråden kommer handla om, ifall vi är redo eller inte. Snarare när och om man någonsin kommer känna sig redo för ett barn? Om man aldrig är rädd för att man har gjort ett misstag och skulle kanske ha väntat när man redan är gravid? Som sagt, hur vet man att man är redo för att skaffa barn med någon? Och hur vet man att den andre personen är redo för det?

Kom med egna erfarenheter och tankar kring det. Vad tyckte ni var jobbigast? Och hur kände ni på er att er partner var redo/inte redo?

 

[Miagi]

Sv: Hur vet man att man är redo?

jag brukar räkna pappa poäng hehe!

dvs min pojkvän, kan bli rasande om en bil kör om i galen fart och en dum omkörning. Ser han då att det sitter barn i bilen blir han ännu mer upprörd och predikar hur viktigt det är.- pappa poäng!

eller lastar alltid maten i bakluckan så ingen skadas om vi skulle krocka... pappa poäng!

eller hur han tar hand om dig, ex så kan han säga till mig att jag måste titta mig för innan jag går över vägen.. hehe, klart jag gör men jag är snabbare än han. Men att se mig honom med ett barn gör mig trygg.- pappa poäng! haha!

Jag säger varje gång det sker liknande det och han bli bara nöjd!

Jag känner att den här mannen skulle kunna ta föräldrarollen bättre än jag nästan.

Nu planerar vi inte barn de närmsta åren men det kommer och jag känner mig trygg med det och skulle gärna skaffa det nu. men livsituationen är inte den bästa med plugg och så.

Som många av mina vänner, som redan har barn så finns det inget att ångra, man älskar sitt barn så mycket och allt annat runt omkring bleknar.
Jag tror man anpassar sig .

Men visst det är jobbigt. jag tycker det är jobbigt att vara barnvakt åt de minsta ibland... ingen sömn och så..


m

 

[Cilla]

Sv: Hur vet man att man är redo?

man blir aldrig redo i den bemärkelsen, vill man ha barn, så försöker man bli gravid.

men såklart är en ordnad ekonomi, bostad och ett stabilt förhållande sånt som gör att det hela blir liiite smidigare.

 

[Myzan87]

Sv: Hur vet man att man är redo?

Hehe ja, man vill ju känna att pappan till barnet känner omtänksamhet och medkänsla så räkna pappapoäng kan vara en liten idé. Men det är det stora hela som man ändå måste se till.


Cilla: Man vill att barnet ska få växa upp i en trygg och stabil miljö. Fast bar för att jag vill ha barn hoppar inte jag i säng med första bästa

 

[Guldaskig]

Sv: Hur vet man att man är redo?

Haha, vad sött med pappapoäng. Räknar han mammapoäng på dig också?

 

[vindvissla]

Sv: Hur vet man att man är redo?

Jag tror att typ alla känner HJÄLP när de väl blivit gravida. Jag tror att alla har sina funderingar på om man kommer att klara att ha barn och sådär, men de allra flesta fixar det galant. Med eller utan villa, volvo och vovve.

Jag ville ha barn och kände mig redo, min kropp skrek efter en bebis i magen (och gör fortfarande, 2 bebisar senare)

 

[TinyWiny]

Sv: Hur vet man att man är redo?

Jag tror att ju mer påläst man är desto mer känner man HJÄLP när man väl är gravid. Precis som när man skaffar häst Det finns så mycket som kan gå fel och givetvis tänker man på det. Men, och ett stort men, det finns så mycket som kan bli så otroligt bra även om inte allt blev som man hade tänkt sig också.
Jag trodde när vi planerade barn att vi skulle leva ihop resten av livet, älska varandra lika mycket som vi gjorde då och ha samma drömmar och förhoppningar och förverkliga dem. Det blev inte så men nu när jag kan se tillbaka (mina barn är 18 och 20) så blev det så otroligt bra ändå. Jag skulle inte vilja byta bort mina barns barndom mot något annat trots att jag och barnens pappa gick isär.

Ang. pappapoäng så är det inte att lita på tyvärr, jag vet många som är underbara med andras barn och som har omtänksamhet och kärlek så det svämmar över men som ändå inte är bra med sina egna barn. Av rädsla att inte räcka till i vissa fall och av tradition i vissa fall, de har helt enkelt ingen pappaförebild som är bra och klarar inte av att skapa sig sitt eget sätt att vara pappa (eller mamma). I vissa fall är det annat som fallerar, osäkerhet och rädsla kan göra väldigt konstiga saker med människor. Det finns givetvis också motsatsen, de som inte bryr sig ett dugg om andras barn men som blir helt underbara föräldrar till sin egen knodd.

Jag tror att man ska skaffa barn precis då man känner att man vill, har man en tanke och känsla för hur man vill ha det och delar den tanken och känslan med den man vill ha barn ihop med så har man de bästa förutsättningar.

(Sedan kan det ju vara väldigt bra att ha någonstans att bo och att få mat på bordet och kläder på kroppen men det förutsätter jag att alla förstår )

 

[jerseyko]

Sv: Hur vet man att man är redo?

Jag är nog inte redo....

Rackarns då, jag har ju redan 2 st och vill ha fler

Det går nog inte att känna "Nu är vi redo för barn".

För har man bra ekonomi, vill man nog ändå tjäna bättre?
Och har man ett fungerande hus, kanske man vill ha ett större/kaklat badrum/öppen spis?
Bilen är kanon, men om man tjänar lite till i månaden, kan man ju köpa en med skinnklädsel?


När vi bestämde oss för att skaffa barn så kände vi att det fanns ingen anledning att vänta, vi hade en bra bil, fast anställning och ett fint hus. Ingen av oss ville resa, plugga eller göra något annat som kanske försvåras av ett barn.

Nu har vi som sagt 2 barn, vi har bytt bil 3 gånger, köpt hus (flyttat), jag har bytt jobb en gång och ska efter ledigheten börja plugga, maken ska också byta jobb pga skadat knä.

 

[trazel]

Sv: Hur vet man att man är redo?

Som min mamma säger: "En graviditet är inte bara 9 månader lång för att barnet ska bli klart, utan för att man ska hinna växa i rollen som förälder också".


Jag tror att det stämmer rätt bra. Vill man ha barn så försöker man skaffa barn. Sen växer man in i rollen som förälder under tidens gång.


Sen precis som någon annan skrev så är det ju en fördel att ha "ordnade förhållanden", med ex. bostad, inkomst och en fast relation till den blivande pappan.

 

[Mirabell]

Sv: Hur vet man att man är redo?

Som min mamma säger: "En graviditet är inte bara 9 månader lång för att barnet ska bli klart, utan för att man ska hinna växa i rollen som förälder också".


Jag tror att det stämmer rätt bra. Vill man ha barn så försöker man skaffa barn. Sen växer man in i rollen som förälder under tidens gång.


Sen precis som någon annan skrev så är det ju en fördel att ha "ordnade förhållanden", med ex. bostad, inkomst och en fast relation till den blivande pappan.

Håller med...

Sen så finns det ju dom som klarar sig galant med tjärv ekonomi, men känner många som sagt efter att dom ångra på att dom inte hade haft lite stadiga ekonomi.

För mig är det viktigt att ha en god ekonomi, för tyvärr så kan det vara hårt att leva snålt & vända på slantarna hela tiden.

 

[Yrja]

Sv: Hur vet man att man är redo?

Redo och redo. Jag tror att man blir redo. Däremot kan man ju ha mer eller mindre bra förutsättningar. Men har man det där uppenbara som man tycker att man ska ha, så tror jag att det är svårt att veta om/när förutsättningarna är som allra bäst.

Jag blev oplanerat gravid med min dotter men det var inga problem. Alla får nog panik nån gång under graviditeten över något, men jag har ingen oro alls egentligen. Det känns som det mest självklara i världen när man väl har bestämt sig. Och jag tycker nu att dottern kom vid en alldeles ypperlig tidpunkt. Trots att vi bor för litet, renoverar och inte riktigt hade allt klart så som jag hade sett det framför mig innan jag blev gravid.

 

[Chlo]

Sv: Hur vet man att man är redo?

Skulle jag väntat på att jag skulle bli redo skulle jag nog fortfarande inte haft några barn (har 2 st, en 3-åring och en 7 månaders). När jag blev gravid hade vi varit tillsammans i 100 år, jag var 28 år och det kändes mer och mer som det var något som saknades när vi satt här i vårat stora hus om kvällarna. Ändå kändes det som Oh, shit jag ÄR gravid.

Att få första barnet tyckte jag var AS-jobbigt. Jag har fått ta det största "jobbet" med barnen och därför var det väldigt jobbigt att gå från att ha all tid för sig själv (och hästarna) till att så gott som inte ha någon egentid alls. Det var den största omställningen för mig.