KarinStarfighter
Trådstartare
Hej,
Jag är 30(!) år. Lever sen tre år tillbaka med min fina sambo. Vi har båda långa utbildningar, fasta jobb, bra löner och bostadsrätt (även om vi behöver köpa större boende om vi blir tre). Det är liksom inga problem.
Vi har det senaste året börjat prata mer och mer om att skaffa barn. Min sambo som är 35 längtar verkligen eftersom alla hans vänner och syskon har barn. Jag älskar barn, jobbar med barn och har alltid sett mig ha egna barn i framtiden. Jag tror att vi skulle bli jättebra föräldrar och att min sambo skulle ställa upp till tusen. Men, nu när det börjar bli "verkligt" så känner jag mig så osäker.
Jag var sjuk i cancer för några år sedan. Är friskförklarad och min läkare avråder inte från att skaffa barn, men jag har generellt blivit mer orolig sen jag blev sjuk.
Jag är en person som är generellt orolig för förändringar, även om jag innerst inne vet att förändringen är till det bättre kan jag behöva övertala mig själv till exempelvis säga upp mig från ett jobb där jag kanske inte trivs.
Ena halvan av mig vill inget hellre än att bli mamma medan andra halvan oroar sig för allt. Jag läser allt på förälder, jag tittar efter barnkläder och planerar föräldraledighet,
men jag är orolig för att inte kunna resa som tidigare. Jag älskar att resa och inser att även om man kam resa med barn så kommer det inte att bli som det varit, men samtidigt undrar jag om jag nån gång kommer känna mig klar med mitt resande? att inte hinna träna som nu, dessutom är jag en person som behöver sova för att fungera vilket jag ju inser kommer bli lidande i kanske flera år. Sen tänker jag mycket kring hur vår relation kommer påverkas och även hur kroppen kommer att bli. Såklart oroar jag mig också för hur det kommer bli med graviditet och förlossning. Tänk om det händer nåt med bebisen?
Sen är det klart att min sjukdom påverkar mig. Tänk om jag blir sjuk igen? Tänk om jag dör när bebisen är liten. Trots allt har min diagnos 87% överlevnad inom 5 år så även om prognosen är bra så är det ju ett orosmoment...
Hur visste ni att ni var redo? Hur vet man det?
Jag är 30(!) år. Lever sen tre år tillbaka med min fina sambo. Vi har båda långa utbildningar, fasta jobb, bra löner och bostadsrätt (även om vi behöver köpa större boende om vi blir tre). Det är liksom inga problem.
Vi har det senaste året börjat prata mer och mer om att skaffa barn. Min sambo som är 35 längtar verkligen eftersom alla hans vänner och syskon har barn. Jag älskar barn, jobbar med barn och har alltid sett mig ha egna barn i framtiden. Jag tror att vi skulle bli jättebra föräldrar och att min sambo skulle ställa upp till tusen. Men, nu när det börjar bli "verkligt" så känner jag mig så osäker.
Jag var sjuk i cancer för några år sedan. Är friskförklarad och min läkare avråder inte från att skaffa barn, men jag har generellt blivit mer orolig sen jag blev sjuk.
Jag är en person som är generellt orolig för förändringar, även om jag innerst inne vet att förändringen är till det bättre kan jag behöva övertala mig själv till exempelvis säga upp mig från ett jobb där jag kanske inte trivs.
Ena halvan av mig vill inget hellre än att bli mamma medan andra halvan oroar sig för allt. Jag läser allt på förälder, jag tittar efter barnkläder och planerar föräldraledighet,
men jag är orolig för att inte kunna resa som tidigare. Jag älskar att resa och inser att även om man kam resa med barn så kommer det inte att bli som det varit, men samtidigt undrar jag om jag nån gång kommer känna mig klar med mitt resande? att inte hinna träna som nu, dessutom är jag en person som behöver sova för att fungera vilket jag ju inser kommer bli lidande i kanske flera år. Sen tänker jag mycket kring hur vår relation kommer påverkas och även hur kroppen kommer att bli. Såklart oroar jag mig också för hur det kommer bli med graviditet och förlossning. Tänk om det händer nåt med bebisen?
Sen är det klart att min sjukdom påverkar mig. Tänk om jag blir sjuk igen? Tänk om jag dör när bebisen är liten. Trots allt har min diagnos 87% överlevnad inom 5 år så även om prognosen är bra så är det ju ett orosmoment...
Hur visste ni att ni var redo? Hur vet man det?