Hur tusan ska jag hjälpa min mamma?

[LittleJohn]

Hur hanterar man egentligen när hela ens liv börjar ställas på kant ?

Livet började bli allt mer likt kaos i samband med att min pappa fick sitt cancer besked för 1,5 år sen. Obottlig, kanske lever han ett år, kanske 10 år. Läkarna kan inte svara på många frågor då hans tillstånd är väldigt ovanligt. Han kämpar på, han jobbar trots att läkarna säger att han egentligen inte borde orka, några värden har blivit bättre. Men ständigt finns tanken om att han aldrig kommer få leva sitt liv fullt ut. Han är inte den han en gång var, han är något fruktansvärt trött och har perioder då han inte mår alls bra. Min pappa som alltid varit så stark, vilket han fortfarnade visserligen är, mentalt. Han är en Ordentlig kämpe. En helt otrolig person som varit igenom så mycket. Han har accepterat sin sjukdom, han vet vad den innebär och har inställningen : Jag är inte rädd för att dö, jag är bara inte redo än.

Egentligen är jag mer orolig över min mor, i grunden är hon en ganska ängslig individ som ältar på tok för mycket. Och jag börjar märka hur långt ner hon är, hon mår inte bra alls och hon orkar inte bära allt. Dessutom dog mormor i sommras och idag somnade deras 14 åriga hund in. Visst är hunden ett öppet sår, men jag märker att hon är på bristningsgränsen nu. Gnistan är borta och jag vet inte längre hur jag ska hjälpa henne, men jag måste på någotsätt för är livrädd att sjukdomen i slutändan kommer innebära att jag förlorar båda mina föräldrar.

Samtidigt försöker jag klura ut vad jag vill göra med mitt liv, utbildningen jag går nu känner jag inte är rätt för mig. Den utbildningen jag Verkligen vill gå är svår att komma in på, så någonstans försöker jag komma på en plan b. Jag är bara 22 år, men vill inte vänta med att utbilda mig. Livet innan jag började på högskolan lockar inte igen.

Jag känner mer och mer hur mina känslor börjar spåra ur, och jag mår inte bra.
På något konstigt sätt har jag accepterat att pappa är sjuk, det är ett faktum jag inte kan ändra och jag tänker inte älta, och jag tänker ta vara på här och nu. Det är nu han lever. Jag och pappa har pratat mycket om hans sjukdom, jag vet att han inte är rädd för att dö vilket på något sätt är en liten lättnad? Samtidigt som jag inte vågar tänka tanken på den dagen han inte finns mer, han är min allra störta klippa i de värsta utav stormar.
Men det är min mor som är det största orosmolnet, hur hon går ner sig gör mig så orolig.

Hur rider man ut stormen ? Och lyckas ta sig ut helskinad på andra sidan? För någonstans har jag insett, att även om min pappa är sjuk så fortsätter trots allt mitt liv, och jag kan inte bara stanna upp utan måste fortsätta framåt. Vilket jag vet att han även vill.
Hur tusan ska jag hjälpa min mamma? Hela hennes värld är verkligen på enda..

Ursäkta långt inlägg, och tankar som mest är ett känslomässigtkaos.

 

[TinyWiny]

Jag lider verkligen med dig. Ingen ska behöva känna ett så stort ansvar för sina föräldrar som du gör nu. Jag tror att det bästa du kan göra för din egen skull men också för att orka fortsätta stötta dina föräldrar är att hitta någon professionell att prata med. Du kan antingen gå till elevhälsan eller till vårdcentralen och berätta hur du mår så kommer du förhoppningsvis få prata med en kurator eller någon annan som du kan ha som bollplank och som kan hjälpa dig med alla känslor och tankar. Jag tycker också att du ska prata med din mamma om att hon ska skaffa något proffs att prata med. Jag kan tänka mig in i hennes situation och den måste vara fasansfull. Det här att veta men inte när tar hårt på er allihop och då behöver man ett proffs att tala med. Du har dessutom oron för att förlora båda dina föräldrar så du måste verkligen hitta någon bra att prata med. Om det inte känns bra med den du blir tilldelad så var inte rädd för att be om att få byta. Du gör det här för din skull och då måste det kännas bra för dig.

Kramar

 

[Lovisaleonora]

Det är hemskt och tungt och orättvist att bli förälder till sin förälder. Inget barn ska behöva ta den rollen, oavsett ålder.

Jag tycker din mamma ska få samtalshjälp. Någon att vända sig till för att prata. Kanske kan kyrkan hjälpa till? De är vana vid människor i kris, och många (långtifrån alla) finner tröst i kyrkan.