Hur slutar man äta?

Men, serru, jag har en lösning på det med :) När jag började jobba 5 på morgonen så kokade jag mannagrynsgröt på kvällen och åt den som mannafrutti på morgonen med lite äppelmos. Sjukt gott! Man får tänka på att man inte kokar gröten helt klar bara. Den ska vara ganska rinnig. Annars blir den lite för hård när den kallnat och svällt.
Vissa ungar är sjusovare, andra inte. Det får man leva med tyvärr (har en av varje och har fått släpa den ena ur sängen tills hon slutade gymnasiet. Man blir gaaaaaaleeeeen!!!! )
Kan bara hålla med om att det är jättebra!
Gå även att frysa om man vill det och värma i micro. Tina i kyl över natten och rör vid värmning.

Jag gör gröt på 1 liter mjölk och 1,5 dl fullkornsdinkelmjöl. (lite mer smak och fibrer än mannagryn, vispa noga när mjölet hälls i för att undvika klumpar)
Gör min färdigkokt, dvs. 5-10 min på svag värme, så att "mjöligheten" försvinner.
Behöver vara lite lösare än vanligt (vilket ändå är i min smak) och röras i samband med värmning.
Gärna lingon eller röda vinbär till.

Som student - när Risifrutti var nya - gjorde jag storkok på risgrynsgröt, frös i portioner och åt ljummen med jordgubbssylt. (Så mycket kan man ju inte betala för lite gröt! :mad:)
 
Jag tror som flera varit inne på att det verkligen krävs professionell hjälp för att du ska kunna ta dig ur situationen, inget konstigt med det. Kanske går det att hitta någon metod som passar dig och som hålls antingen på distans/över nätet eller av några som inte har någon relation till dina föräldrar? Förmodligen känner nästan alla till namnen men de kanske inte har någon närmare relation än det och det kanske räcker bra så för dig?

Tror dock att vardagsmotion/lek är jättebra om du tar dig för, inte så mycket för viktminskningens skull utan snarare som en knuff i att må bättre psykiskt, vilket är en förutsättning för att du ska orka kämpa. Geocaching har jag alltid tyckt verkat som en spännande grej! Både att man kan gå i mer bebyggda eller natursköna ställen, beroende hur långt man orkar ta sig. Presentera det som en skattjakt för din dotter så kan hon och du säkert ha kul ihop! :up: Jag har en stegräknare som jag brukar få en kick av att kolla på, men sätt bara på den när ni faktiskt går lite rundor, annars finns risken att du känner dig dålig för den inte visar på så många steg i vardagen. Eller så kanske det funkar som en morot att ha på den varje dag, vad som passar dig bäst!

Lycka till!:heart
 
Det kan självklart vara svårt att hålla i en viktminskning också, speciellt om man äter för få kcal eller konstiga dieter, men jag upplever också att det verkar vara svårt att liksom "bestämma sig på riktigt" och ta steget liksom. Är säkert samma med rökning, man bestämmer sig för att sluta, men håller i det ett par dagar. Det är ju inte att "bestämma sig" på riktigt liksom.

Sen tror jag absolut att det är svårare om man har en massa psykiska issues kopplade till mat. Personligen älskar jag mat, jag överäter för att det är gott och för att jag är sugen helt enkelt. Är jag stressad eller mår dåligt tappar jag matlusten och äter inte alls. Mat är lustfyllt för mig och jag äter "när jag mår bra"... sen är det också en social grej för mig, ett sätt att umgås med vänner.
 
Jag är fet. Jag måste göra något åt det. Problemet är att äta är ett beroende, och ffa ångesthantering. Även om mycket av min ångest beror på att jag är fet. Moment 22 alltså. Var fan börjar jag? :(

Jag vill träna men det är svårt eftersom jag är ensamstående mamma på heltid med en ganska krävande sexåring med separationsproblem. Även om jag fick barnvakt så är det en kamp att lämna henne, även om det bara är för en kort stund. Och lägenheten lämpar sig inte för någon intensiv träning, då hamnar jag nog hos grannarna under :meh:

Jag bara önskar att jag ska få må bra någon gång. Men jag vet inte hur? Har testat vlcd = jag tappade vikt men gick upp massor så snart jag åt igen. Äter i princip lchf men utan en massa fett. Kroppen älskar kolhydrater, och det är bäst ångestdämpande också.

På tisdag åker jag med min familj på medelhavskryssning och jag borde längta. Istället har jag bara ångest för att jag inte ska kunna göra samma saker som andra pga min vikt. Jag hatar verkligen min kropp! :cry:
Jag har börjat att försöka att äta arlas milda lättyoughurt när jag är sugen , det kan hjälpa mig från sötsuget, ibland.
 
Det kan självklart vara svårt att hålla i en viktminskning också, speciellt om man äter för få kcal eller konstiga dieter, men jag upplever också att det verkar vara svårt att liksom "bestämma sig på riktigt" och ta steget liksom. Är säkert samma med rökning, man bestämmer sig för att sluta, men håller i det ett par dagar. Det är ju inte att "bestämma sig" på riktigt liksom.

Men bestämma sig ... Jag är absolut ingen expert på något sätt, men min spontana tanke när jag läser tråden är inte att problemet här är brist på motivation eller några allmänna överflödskilosproblem, utan att maten används som ångesthantering. Det känns för mig som något annat och djupare problem än när det är fråga om viktminskning genom att man, om än motvilligt, bestämmer sig för att försöka dra in på helggodiset, sluta äta vitt bröd eller feta såser, liksom.

Som TS beskriver det tycker jag snarare att ätandet förvisso framstår som ett problem, men inte nödvändigtvis som själva grundproblemet. Och när det är ångest och andra starka känslor inblandade, tänker jag också att professionell hjälp kan vara en god idé för att komma till kärnan i problemet och hitta vägar att bryta mönster. (Som sagt, jag är ingen expert utan kan bara tala utifrån egen erfarenhet gällande ångestproblematik.)

Sen tror jag absolut att det är svårare om man har en massa psykiska issues kopplade till mat.

Precis.
 
Det kan självklart vara svårt att hålla i en viktminskning också, speciellt om man äter för få kcal eller konstiga dieter, men jag upplever också att det verkar vara svårt att liksom "bestämma sig på riktigt" och ta steget liksom. Är säkert samma med rökning, man bestämmer sig för att sluta, men håller i det ett par dagar. Det är ju inte att "bestämma sig" på riktigt liksom.

Sen tror jag absolut att det är svårare om man har en massa psykiska issues kopplade till mat. Personligen älskar jag mat, jag överäter för att det är gott och för att jag är sugen helt enkelt. Är jag stressad eller mår dåligt tappar jag matlusten och äter inte alls. Mat är lustfyllt för mig och jag äter "när jag mår bra"... sen är det också en social grej för mig, ett sätt att umgås med vänner.
Ja, delvis blir det ju en ond spiral som måste brytas på något sätt. Jag försökte sluta röka i säkert 20 år (kände mig som en slav och hatade att röka men det hjälper ju inte när man är beroende), men hade inte motivationen. Plötsligt infann sig motivationen och jag har inte tagit ett bloss på snart två år (inga problem alls). Nu handlar ju ts beroende till stor del ångestdämpande (vilket även att röka kan kännas som förvisso) men också ett sockerberoende vad jag förstår.

Så om man kan börja i en ände kanske det skulle funka bättre. Och trivs man med sig själv så mår man ju oftast bättre psykiskt med. Det gör i alla fall jag när jag lyckas komma ner i kilo så att jag trivs (det var väl den enda nackdelen med att sluta röka...)
 
Ja men du...så där går det ju inte att ha det.

Kan en dietist vara något som kan gagna dig? Eller blir det pekpinnar av det hela tro? För pekpinnar brukar sällan ge något positivt utslag.

Några i tråden har föreslagit gröt till frukost (eller middag...det går det också). Det jag tänker som är riktigt slöhetsvarianten är att köpa risgrynsgröt på tub. Bara o värma. Kanske kan vara något?

O sedan...hade inte du boendestöd? Om du har det kvar, kanske kan vara något att ta upp med denne?
 
Ja, delvis blir det ju en ond spiral som måste brytas på något sätt. Jag försökte sluta röka i säkert 20 år (kände mig som en slav och hatade att röka men det hjälper ju inte när man är beroende), men hade inte motivationen. Plötsligt infann sig motivationen och jag har inte tagit ett bloss på snart två år (inga problem alls). Nu handlar ju ts beroende till stor del ångestdämpande (vilket även att röka kan kännas som förvisso) men också ett sockerberoende vad jag förstår.

Så om man kan börja i en ände kanske det skulle funka bättre. Och trivs man med sig själv så mår man ju oftast bättre psykiskt med. Det gör i alla fall jag när jag lyckas komma ner i kilo så att jag trivs (det var väl den enda nackdelen med att sluta röka...)
Min amatörkänsla är att det finns en stor skillnad mellan att inte röka och att inte äta fel saker.
 
Det kan självklart vara svårt att hålla i en viktminskning också, speciellt om man äter för få kcal eller konstiga dieter, men jag upplever också att det verkar vara svårt att liksom "bestämma sig på riktigt" och ta steget liksom. Är säkert samma med rökning, man bestämmer sig för att sluta, men håller i det ett par dagar. Det är ju inte att "bestämma sig" på riktigt liksom.

Sen tror jag absolut att det är svårare om man har en massa psykiska issues kopplade till mat. Personligen älskar jag mat, jag överäter för att det är gott och för att jag är sugen helt enkelt. Är jag stressad eller mår dåligt tappar jag matlusten och äter inte alls. Mat är lustfyllt för mig och jag äter "när jag mår bra"... sen är det också en social grej för mig, ett sätt att umgås med vänner.
Statistiken säger att på gruppnivå är det två procent som håller sin nya vikt efter en viktnedgång. Två procent. Det är försvinnande få alltså, och beror sannolikt på att om man redan varit överviktig har man fettceller som ligger och väntar på att aktiveras, dvs du måste äta tjugo procent mindre än en person som aldrig varit fet....så ser det ut. Man måste vara extremt medveten om hur man ska undvika att överäta och vad som är kopplat till ätandet. Vad konstigt inlägget ser ut jag svarade på tornblommas inlägg!
 
Ja men du...så där går det ju inte att ha det.

Kan en dietist vara något som kan gagna dig? Eller blir det pekpinnar av det hela tro? För pekpinnar brukar sällan ge något positivt utslag.

Några i tråden har föreslagit gröt till frukost (eller middag...det går det också). Det jag tänker som är riktigt slöhetsvarianten är att köpa risgrynsgröt på tub. Bara o värma. Kanske kan vara något?

O sedan...hade inte du boendestöd? Om du har det kvar, kanske kan vara något att ta upp med denne?

Fast köpt risgrynsgröt till frukost är knappast bra för viktminskning eller för minskat sockersug.
 
Om du vill träna hemma kan man tex göra lättare form av yoga, Pilates eller annat lugn träning. Jag tycker det också är bra för att få lugn och återhämtning.
 
Om du vill träna hemma kan man tex göra lättare form av yoga, Pilates eller annat lugn träning. Jag tycker det också är bra för att få lugn och återhämtning.
Jag blir bara frustrerad på att magen är i vägen för övningarna. Jag är en sån som lägger på mig 90% av fettet på magen.
 
Jag blir bara frustrerad på att magen är i vägen för övningarna. Jag är en sån som lägger på mig 90% av fettet på magen.
Fast det finns övningar där magen inte är i vägen.. Jag är nog samma storlek som dig. Kan du stå upp finns det övningar att göra. Kan du sitta på en stol eller fåtölj finns det övningar? Kan du ligga ner finns det övningar. Om du tex lägger på dig vikt på mage har du bra förutsättningAr för en rad övningar
 
Bli magsjuk :meh:

Håller med @stjarnhimmel man kan göra mycket hemma. Kanske inte 80-talets glada Jane Fonda 'kniiiip' video i neonfärger. om nu någon kommer ihåg dem :D Det finns ju zumba dvd och liknande som du kan shaka loss med hemma tillsammans med dottern :D

Om du har tillräckligt med rum så kan du köpa en träningscykel, elliptisk maskin vad den nu heter sätta på någon bra film eller tv serie och köra ett pass.

Precis som många andra är jag inne på att vad du kallar överätning egentligen har en bakomliggande problematik. Många av de som opererat sig har ju gått upp igen i vikt, alternativt hamnat i ett annat missbruk och det är ju ofta det man måste ta tag i. Ofta är ju den första frågan den lättaste att ställa och den svåraste att svara på: Varför äter jag mat/godis när jag inte är hungrig/sugen. Prata med din läkare och be om en remiss till närmsta ätstörningsklinik, kan tyvärr bli lång väntetid. Jag fick förtur eftersom det ansågs vara ett självskadebeteende :down:

Det är ju många, många som har någon form av ätstörning, mat är både ett straff och en belöning och ja, det fungerar som en ångestdämpare. När jag hamnade på ätstörningskliniken - diabetiker 1 som struntade i insulin och åt smågodis, glass och drack läsk, eg 26-29 i blodsocker och roliga ketoner någon gång :meh: när jag var deprimerad så var det inte bara, nu ska du sluta äta söta saker och ta ditt insulin, utan också mycket handfasta råd och diskussioner om menyer och vad som skulle kunna få mig att faktiskt använda dem. Och ffa diskussioner om vad som var rimligt att genomföra. Till mig sa de tex att byta ut smågodiset mot mörk choklad. Visst ta en dag när du äter precis vad du vill men se bara till att de två dagarna tar du insulin osv.

Framförallt, förlåt dig själv när du trillar av vagnen, alla gör det vid något tillfälle. Ge inte upp då, man börjar ju ofta överambitiöst, trillar dit, säger fuck it, det här går inte och så ger man upp. Glöm inte att man kan ändra sin kroppsform utan att gå ner i vikt. Stärker du musklerna i bålen så minskar magomfånget.

Ärligt, människor är för själviska för att bry sig om, om du är överviktig eller inte. Känner du dig obekväm med att visa dig i bara baddräkt/bikini, ha något lätt, luftigt tyg över.

Det är inte så lätt att bara 'sluta överät' utan låt det ta den tid det tar. Och för guds skull håll inte på med en massa dieter hela tiden, du kan inte permanent äta lchd (eller vad det nu heter) det är inte hållbart och kan få konsekvenser för hjärta och annat. En sista grej, STÄLL DIG INTE PÅ VÅGEN, eller gör det högst en gång i månaden eller liknande.

Sedan finns alltid underbara Buke där du får stöd och hjälp. :heart
 
Så tråkigt att du känner som du gör.
Var fan börjar jag?
Jag tror att du skall börja med något ångestdämpande.
Behovet av choklad minskar drastiskt med sådant.
För övrigt så skall du nog bara se till att ha så roligt som möjligt och förlåta dig själv.
Du har haft det tufft på ett vis som skulle knocka den starkaste och friskaste.
Det vore ju snarast märkligt om det inte visade sig på något sätt.
Mitt i detta så har du klarat av att ta hand om ett barn alldeles ensam och skaffa dig ett jobb på alldeles riktigt.
Jag tycker att du skall vara stolt över dig själv och acceptera att allt inte är alldeles perfekt.

Vikten kan du lösa sedan, det är inget som går sönder om du väntar.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag reflekterar lite kring hur trender går och har växlat fram och tillbaka kring kost och vår syn på kost, hälsa och vad som är...
4 5 6
Svar
116
· Visningar
13 534
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Igår var det fettisdagen och det bjöds på minisemlor på mitt jobb. Jag är alldeles galen i semlor – de innehåller väl typ alla triggers...
Svar
6
· Visningar
2 021
Senast: Unafraid
·
Kropp & Själ Lite långt men snälla håll ut :) Jag kan inte sluta äta alldeles för mycket, det är som att min kropp inte känner någon mättnadskänsla...
Svar
8
· Visningar
2 103
Senast: Katti
·
Kropp & Själ Jag måste bara få gnälla. Tror inte jag kan få några bra råd ändå om jag ska vara ärlig. Min kropp är världens skitstövel. Den har...
Svar
4
· Visningar
966
Senast: tuaphua
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp