Jag vet ju det.. Vårdcentralerna gör det de kan. Därav "känns det som"
Äldre multisjuka som hamnar på akuten pga ohållbar hemsituation är en situation för sig. Inte minst där de som nu under julhelgerna kan få stanna 12 dagar på sjukhuset pga ett regelsystem som börjar bli uråldrigt
Jag har följt denna tråd sen starten, och mitt svar är inte endast till dig som jag har citerat här.
Jag kan ju ta mitt eget fall som ex, där vårdcentralen definitivt inte har gjort det de kan.
Jag tror att det dels beror på stress pga för hög arbetsbelastning. Men även prestige. Patienten kan ju absolut inte själv veta på ett ungefär vad som är fel, eller?
Jag sökte för 9 år sedan för diffusa, men ändå ganska klara symptom, och MÅNGA symptom. Jag har fortsatt att söka för dessa under dessa år. Jag har vetat att något är fel.
Man tog TSH prov och sa att jag minsann inte hade hypotyreos och rekommenderade terapi för mina problem.
När jag bad läkaren att ta även fritt T3 så svarade denne "Vad är det?". Trots sin uppenbara okunskap så visste denne läkare att jag absolut var frisk.
Efter många rundor så fick jag i våras en läkare som gick med på att skriva ut levaxin. Och oj så mkt bättre jag mådde i doshöjningarna. Men det höll inte i sig. Jag mådde sämre och sämre igen och när även den läkaren rekommenderade ADHD utredning och terapi istället för vidare utredning så bytte jag VC.
På den nya vårdcentralen så tog de och kollade mitt kortisol, som man egentligen måste innan man skriver ut levaxin. Och DÄR hittade vi ett problem. Jag ligger lågt i kortisol. Med tanke på att jag vid tillfället var hyperstressad och hade fått motta div hot via sms från en fd vän nån timma tidigare så borde mitt kortisol varit sjyhögt! Men istället är det så pass lågt att Endokrinska har tagit emot min remiss och jag har redan fått tid för div utredningar. Man misstänker hypofysinsuffiens.
Jag föreslog att kontrollera hypofysen för 9 år sedan. Jag var heltidssjukskriven under 3 år för att läkarna inte gjorde en ordentlig utredning, för "reumatism" som de inte hittade några direkta tecken på, och som jag inte passade in så bra på egentligen.
Och jag är tyvärr inte speciellt ensam i detta utan har hittat många i samma sits.
Och varenda person har samma historia, läkaren lyssnar inte och tror att man är hypokondrisk eller psykiskt sjuk.
För min del tex, det hade inte tagit läkaren mer tid att beställa ett kortisolprov, när de ändå beställde TSH-prov.
Jag har numera svårt att vara trevlig mot läkare. Och det är ett problem, som jag måste jobba med. Men när man har blivit så försummad av vården i nästan 10 år, när varenda läkare har sagt till en att man är frisk fast att man själv VET att så är inte fallet så blir avig mot läkare. Jag antar att de är emot mig, att de inte tänker lyssna och bara tala om för mig att jag har fel.
Varför ska det behöva vara på det här viset?? Har vi höjt upp läkare till skyarna så länge att vissa individer tror att de kan och vet allt?
I dagens informationssamhälle så tror jag att det inte är ovanligt att patienten är mer påläst än läkarna, när patienten vet eller har en god idé om vad som felar. Denne kan ju då läsa på i flera veckor, månader och ibland som för mig, år.
Jag förstår att det är jobbigt när patienten kommer in och kräver saker, men bör man inte fundera på varför denne gör det? Denne tror uppenbarligen att den är sjuk, oavsett om den är det eller inte. Att inte ta proverna blir kontraproduktivt, för personen kommer söka vård om och om igen tills denne hittar någon som går med på det, och det är varken kostnadseffektivt eller tidseffektivt. I bästa fall har läkaren rätt och allt ser normalt ut, och i många fall hittar man något, men det kanske dröjer bortåt 10 år innan man hittar en läkare som är villig att ta det blodprovet som alla andra har vägrat, som för mig.
Sen vet jag inte hur det står till med vidareutbildning... Men jag har träffat personer med TSH-värde på 10 där läkaren tycker att man inte ska behandla, trots att rekommendationen idag ligger på 2,5 om man har symptom...
Stress är en stor faktor, det tror jag absolut! Och där handlar det nog om omorganisation och sedan att fullkomligt kasta pengar på vården, locka fler till utbildningen och anställa fler.
Vård ska få kosta! Och jag tror att det är SUPERVIKTIGT med personalvård bland all sjukvårdspersonal. Man ska ju liksom orka lyssna på människor som klagar dagarna i ända, och det är verkligen inte lätt. Är man själv stressad så är det nära på nog omöjligt. Fler läkare, fler sjuksköterskor, fler undersköterskor och kanske kortare arbetsdagar? Mkt teambuilding övningar och sådana saker vore nog bra med tror jag! Personalvård, personalvård och personalvård.
Nu blev det en hel roman här, hoppas att det inte bara blev svammel och att någon orkar läsa!
