Nu är jag verkligen rådvill och önskar få lite input.
Jag har ett vuxet barn (20 år) som alltid har haft väldigt lätt för sig i skolan (bra betyg utan någon större insats). Under större delen av hens uppväxt har läkare eller skådespelare varit målet och Naturvetenskaplig linje var valet till gymnasiet. Även gymnasiet avklarades ganska enkelt med helt okej betyg. Högskoleprov med bra resultat (dock inte tillräckligt) har gjorts några gånger. För att försäkra sig om att det var läkarprogrammet som lockade gick hen ett par fristående kurser med lite olika inriktningar (fysiologi bland annat) vilket visade att det inte var medicin hen tyckte var kul. Hen gick till SYO på universitetet för att få råd om vilka program som kunde passa och de kom fram till journalistik som ett passande val (hen gillar att skriva och spela teater). Sagt och gjort och nu har hen börjat på journalist-programmet.
Efter dag två (dvs inte ens börjat med något ämne) är hen helt förkrossad och känner sig mycket osäker på sitt val. Jag misstänker att hen har börjat på ett program för att tillgodose våra (föräldrarnas) önskemål och inte för att hen själv vill.
Fortfarande är det skådespeleri som lockar, något som är i stort sett omöjligt att utbilda sig till, särskilt om man inte har engagerat sig i att fortsätta att utveckla sin förmåga efter gymnasiet (då hen var med i en teatergrupp). Igår frågade jag hen om varför hen inte hade engagerat sig mer i att hitta en teatergrupp (alltså typ amatörteater eller liknande) om det nu var skådespeleri som lockat mest hela tiden. På den frågan har hen inget svar, men min känsla är att hen inte har behövt anstränga sig ett dugg tidigare och fått det mesta serverat (ja, delvis vårt fel) och att hen då tror att det ska fortsätta så.
Hen vill ge journalistprogrammet en vecka för att hen ska känna om hen vill fortsätta där eller ej. Jag kräver att hen inte slutar på programmet förrän hen i så fall har ett jobb. (Om det kravet inte skulle ställas på hen skulle vi ha en unge som sover fram till 2 på eftermiddagen för att sedan skicka iväg lite ansökningar sporadiskt som hen inte följer upp).
Jag känner att vi har försört hens chanser och förmåga att klara motgångar och förstå vad som krävs för att boxa sig fram till det man vill genom att ha låtit hen åka räkmacka. Det i kombination med att hen inte behövt anstränga sig särskilt under skoltiden har gjort att hen lever i en naiv dröm samtidigt som vi har försökt rikta in hens yrkesönskemål utifrån vad vi tror att hen skulle passa som snarare än vad hen vill.
Frågan är nu hur jag ska kunna vända på det här? Med mycket slit skulle väl även hen kunna nå sin dröm om scenskolan kanske, men hen verkar inte bry sig liksom.
Jag har ett vuxet barn (20 år) som alltid har haft väldigt lätt för sig i skolan (bra betyg utan någon större insats). Under större delen av hens uppväxt har läkare eller skådespelare varit målet och Naturvetenskaplig linje var valet till gymnasiet. Även gymnasiet avklarades ganska enkelt med helt okej betyg. Högskoleprov med bra resultat (dock inte tillräckligt) har gjorts några gånger. För att försäkra sig om att det var läkarprogrammet som lockade gick hen ett par fristående kurser med lite olika inriktningar (fysiologi bland annat) vilket visade att det inte var medicin hen tyckte var kul. Hen gick till SYO på universitetet för att få råd om vilka program som kunde passa och de kom fram till journalistik som ett passande val (hen gillar att skriva och spela teater). Sagt och gjort och nu har hen börjat på journalist-programmet.
Efter dag två (dvs inte ens börjat med något ämne) är hen helt förkrossad och känner sig mycket osäker på sitt val. Jag misstänker att hen har börjat på ett program för att tillgodose våra (föräldrarnas) önskemål och inte för att hen själv vill.
Fortfarande är det skådespeleri som lockar, något som är i stort sett omöjligt att utbilda sig till, särskilt om man inte har engagerat sig i att fortsätta att utveckla sin förmåga efter gymnasiet (då hen var med i en teatergrupp). Igår frågade jag hen om varför hen inte hade engagerat sig mer i att hitta en teatergrupp (alltså typ amatörteater eller liknande) om det nu var skådespeleri som lockat mest hela tiden. På den frågan har hen inget svar, men min känsla är att hen inte har behövt anstränga sig ett dugg tidigare och fått det mesta serverat (ja, delvis vårt fel) och att hen då tror att det ska fortsätta så.
Hen vill ge journalistprogrammet en vecka för att hen ska känna om hen vill fortsätta där eller ej. Jag kräver att hen inte slutar på programmet förrän hen i så fall har ett jobb. (Om det kravet inte skulle ställas på hen skulle vi ha en unge som sover fram till 2 på eftermiddagen för att sedan skicka iväg lite ansökningar sporadiskt som hen inte följer upp).
Jag känner att vi har försört hens chanser och förmåga att klara motgångar och förstå vad som krävs för att boxa sig fram till det man vill genom att ha låtit hen åka räkmacka. Det i kombination med att hen inte behövt anstränga sig särskilt under skoltiden har gjort att hen lever i en naiv dröm samtidigt som vi har försökt rikta in hens yrkesönskemål utifrån vad vi tror att hen skulle passa som snarare än vad hen vill.
Frågan är nu hur jag ska kunna vända på det här? Med mycket slit skulle väl även hen kunna nå sin dröm om scenskolan kanske, men hen verkar inte bry sig liksom.