Vi fick förra veckan veta att minstingen ska utredas för autism/hjärnskada osv. Veckan efter väljer sambon att dumpa mig, storasyskonet och lägga ut vår gemensamma bostad till försäljning. Och jag vet bara inte hur jag ens ska överleva. Om jag ens borde. 
Sambon, eller ja fd snart då.. han är inte pappa biologiskt till stora barnet. Men har varit som pappa i 4 år snart. Stora är 6 år och vet inget annat. Jag har förlorat min familj till olyckor och sjukdomar och har ingen annan så fd:s familj har blivit väldigt viktig för min äldste. Men han kastas också ut, liksom jag. Sambon dumpade mig över telefon. Jag tänkte det var en krisreaktion på allt med lille. Jag har sörjt att han inte verkar utvecklas alls och sett den här utredningen komma länge.. och har säkert inte varit världens roligaste sambo. Jag har ju oroat mig för hur lillens liv ska bli. Ska det bli boende eller kommer han nån gång kunna förstå tal? Hur ska det påverka stackars storasyskonet? Hur ska det bli med oss föräldrar? Jag har varit så ledsen. Så kommer detta. Dumpad som om jag vore 15. Och fick helt kallt veta att stora också dumpas. Ingen mer kontakt med fd:s familj (vilket gör mig skogstokig egentligen, vem dumpar ett litet barn som inget gjort?? De har alltid pratat om hur stora är en del av familjen, som deras eget barnbarn osv.. men nu får han från en dag till en annan inte träffa dem mer.. och de svarar inte om jag hör av mig). Det är som om jag gjort något oförlåtligt typ haft en affär, eller tio.. men jag har verkligen inget gjort. Utom varit ledsen och låg då ja absolut. Sambon anklagar mig för att ha orsakat lillens problem. Att det beror på att jag "försummat" honom. Jag jobbar bara 75% just för barnens skull och hämtar tidigt så de aldrig ska behöva gå långa dagar. Men jag har häst. Och sambon menar att det är hästens fel att det blivit som det blivit. Först sa han att om jag slutar rida helt så har vi en chans. Sedan ändrade han sig för han menar att om jag inte rider kommer jag ha nån annan hobby och han vill inte att hans sambo ska ha det. Egentid nån gång i månaden får räcka. Han säger att ingen kvinna med barn rider, ingen man spelar fotboll när han har barn osv.
Jag vet att det låter knäppt. Alla frågar och undrar. Att det MÅSTE hänt något. Att det KAN ju bara inte kommit sådär som en blixt från klar himmel. Jag har bönat och bett, han vill inte testa parterapi, han säger det inte handlar om kris pga lillens utredning ("jag har ingen kris, DU har" som han säger), han vill sälja vår gemensamma bostad oavsett hur mkt det går back- och vi kommer gå back massor som det ser ut om vi säljer nu. Han vägrar bo ihop som vänner tills läget är bättre eller den lilles utredning är klar. Han påstår att vi aldrig kan vara under samma tak igen för att då finns det risk att jag tror "att jag har en chans" att han ska ta tillbaka mig. Vad i helvete liksom..
Oj nu blev det långt. Men jag är så desperat. Hur överlever man? Jag är så ledsen, så ledsen. Hur ska lillen klara att ha två hem om han har autism? Hur ska store klara att bli bortvald av det han ser som sin familj?? Jag kommer inte på nåt bra att säga till honom. Hur ska jag klara mig själv när sambon går vidare och alla lär tro att jag varit hemsk som sambo eftersom han väljer att dra trots boende och barn osv.. han är sån social typ med mängder med bekanta, utåt sett en helyllekille. Men mot mig nu är han iskall. När jag frågar om han inte kommer sakna stora barnet säger han att det räcker gott att han får säga hej till honom när han lämnar lillen. Jag går sönder. Har så dåligt samvete över allt. Att jag inte räcker till för barnen, att jag inte kommer ha råd med allt, att jag inte kan förklara för stora varför han inte får träffa "pappa" och "farmor och farfar". Att lille kanske inte kommer klara det delade boendet. Att jag kanske inte klarar ta hand om lille om han inte utvecklas mer.
Jag förstår inte hur jag ska orka ta hand om barnen och ekonomin och mig själv. Hur överlever man ens när man inte vill och inget är värd.
Sambon, eller ja fd snart då.. han är inte pappa biologiskt till stora barnet. Men har varit som pappa i 4 år snart. Stora är 6 år och vet inget annat. Jag har förlorat min familj till olyckor och sjukdomar och har ingen annan så fd:s familj har blivit väldigt viktig för min äldste. Men han kastas också ut, liksom jag. Sambon dumpade mig över telefon. Jag tänkte det var en krisreaktion på allt med lille. Jag har sörjt att han inte verkar utvecklas alls och sett den här utredningen komma länge.. och har säkert inte varit världens roligaste sambo. Jag har ju oroat mig för hur lillens liv ska bli. Ska det bli boende eller kommer han nån gång kunna förstå tal? Hur ska det påverka stackars storasyskonet? Hur ska det bli med oss föräldrar? Jag har varit så ledsen. Så kommer detta. Dumpad som om jag vore 15. Och fick helt kallt veta att stora också dumpas. Ingen mer kontakt med fd:s familj (vilket gör mig skogstokig egentligen, vem dumpar ett litet barn som inget gjort?? De har alltid pratat om hur stora är en del av familjen, som deras eget barnbarn osv.. men nu får han från en dag till en annan inte träffa dem mer.. och de svarar inte om jag hör av mig). Det är som om jag gjort något oförlåtligt typ haft en affär, eller tio.. men jag har verkligen inget gjort. Utom varit ledsen och låg då ja absolut. Sambon anklagar mig för att ha orsakat lillens problem. Att det beror på att jag "försummat" honom. Jag jobbar bara 75% just för barnens skull och hämtar tidigt så de aldrig ska behöva gå långa dagar. Men jag har häst. Och sambon menar att det är hästens fel att det blivit som det blivit. Först sa han att om jag slutar rida helt så har vi en chans. Sedan ändrade han sig för han menar att om jag inte rider kommer jag ha nån annan hobby och han vill inte att hans sambo ska ha det. Egentid nån gång i månaden får räcka. Han säger att ingen kvinna med barn rider, ingen man spelar fotboll när han har barn osv.
Jag vet att det låter knäppt. Alla frågar och undrar. Att det MÅSTE hänt något. Att det KAN ju bara inte kommit sådär som en blixt från klar himmel. Jag har bönat och bett, han vill inte testa parterapi, han säger det inte handlar om kris pga lillens utredning ("jag har ingen kris, DU har" som han säger), han vill sälja vår gemensamma bostad oavsett hur mkt det går back- och vi kommer gå back massor som det ser ut om vi säljer nu. Han vägrar bo ihop som vänner tills läget är bättre eller den lilles utredning är klar. Han påstår att vi aldrig kan vara under samma tak igen för att då finns det risk att jag tror "att jag har en chans" att han ska ta tillbaka mig. Vad i helvete liksom..
Oj nu blev det långt. Men jag är så desperat. Hur överlever man? Jag är så ledsen, så ledsen. Hur ska lillen klara att ha två hem om han har autism? Hur ska store klara att bli bortvald av det han ser som sin familj?? Jag kommer inte på nåt bra att säga till honom. Hur ska jag klara mig själv när sambon går vidare och alla lär tro att jag varit hemsk som sambo eftersom han väljer att dra trots boende och barn osv.. han är sån social typ med mängder med bekanta, utåt sett en helyllekille. Men mot mig nu är han iskall. När jag frågar om han inte kommer sakna stora barnet säger han att det räcker gott att han får säga hej till honom när han lämnar lillen. Jag går sönder. Har så dåligt samvete över allt. Att jag inte räcker till för barnen, att jag inte kommer ha råd med allt, att jag inte kan förklara för stora varför han inte får träffa "pappa" och "farmor och farfar". Att lille kanske inte kommer klara det delade boendet. Att jag kanske inte klarar ta hand om lille om han inte utvecklas mer.
Jag förstår inte hur jag ska orka ta hand om barnen och ekonomin och mig själv. Hur överlever man ens när man inte vill och inget är värd.
