Hur ska man älska sig själv?

[karamelldrottningen]

Älska är kanske för mycket men åtminstone tycka om sig själv?
Hur gör man? Hur lär man sig?

 

[parellikusken]

För att komma bort från mitt självhat har terapi hjälpt mycket.
Men älska mig själv känns som ett lite väl högt mål. Men acceptera sig själv är för mig eftersträvansvärt.

 

[karamelldrottningen]

För att komma bort från mitt självhat har terapi hjälpt mycket.
Men älska mig själv känns som ett lite väl högt mål. Men acceptera sig själv är för mig eftersträvansvärt.

Bara att acceptera mig själv känns svårt. Omöjligt.

 

[parellikusken]

Bara att acceptera mig själv känns svårt. Omöjligt.

Terapi är nog svaret även för dig.

 

[karamelldrottningen]

Terapi är nog svaret även för dig.

Hur lång tid tog det för dig att känna att du kunde acceptera dig själv?

 

[parellikusken]

Hur lång tid tog det för dig att känna att du kunde acceptera dig själv?

4 år och jag har nu börjat göra det. Jag accepterar inte mig själv jämt, men ofta. Blivit betydligt bättre.

 

[Philosophia]

Älska är kanske för mycket men åtminstone tycka om sig själv?
Hur gör man? Hur lär man sig?

Jag tänker som @parellikusken att terapi kan vara ett sätt. Jag tror att få människor går runt och tänker att de ”älskar sig själv”.

Istället tänker jag, högst lekmannamässigt, att det snarast handlar om att man tycker om och mår bra av den dialog man för med sig själv - allt från den konversation man för med sig själv till hur man tänker om sig själv när man misslyckas med saker. Den ska vara neutral, rationell och stöttande. När samma dialog istället är negativ, irrationell och fokuserad på destruktiva saker så behöver man nog hjälp för att kunna förändra den.

 

[tott]

Jag kan inte säga att jag älskar mig själv, och det tror jag inte man behöver sträva efter att göra, men jag är nöjd med den jag är. Jag känner mig lugn i den jag är med alla mindre bra och mindre trevliga sidor också. Det har inte alltid varit så, och jag vet inte när och hur jag har kommit hit, men jag har gått en hel del i terapi och förmodar att det hjälpt mig och stärkt mig.

 

[athena_arabians]

Jag kan inte säga att jag älskar mig själv, och det tror jag inte man behöver sträva efter att göra, men jag är nöjd med den jag är. Jag känner mig lugn i den jag är med alla mindre bra och mindre trevliga sidor också. Det har inte alltid varit så, och jag vet inte när och hur jag har kommit hit, men jag har gått en hel del i terapi och förmodar att det hjälpt mig och stärkt mig.

Instämmer (även om jag inte gått i terapi). Jag brukar säga att jag vet vilka skelett jag har i garderoben och att jag accepterar vem och vad jag är, inkl sådant som kanske inte är så trevligt. Sedan har jag jobbat mycket med mig själv så jag kan mina dåliga sidor tillräckligt bra för att inte agera på dem, så att säga.

Jag går inte omkring och "älskar" mig själv men är ok med den jag är, typ.

 

[karamelldrottningen]

Jag tänker som @parellikusken att terapi kan vara ett sätt. Jag tror att få människor går runt och tänker att de ”älskar sig själv”.

Istället tänker jag, högst lekmannamässigt, att det snarast handlar om att man tycker om och mår bra av den dialog man för med sig själv - allt från den konversation man för med sig själv till hur man tänker om sig själv när man misslyckas med saker. Den ska vara neutral, rationell och stöttande. När samma dialog istället är negativ, irrationell och fokuserad på destruktiva saker så behöver man nog hjälp för att kunna förändra den.

Precis det är den där dialogen. Och sen om nånting och inte blir kanske 100 % bra känns det svårt att bara acceptera det utan att bli ledsen.

 

[hollypolly]

Älska är kanske för mycket men åtminstone tycka om sig själv?
Hur gör man? Hur lär man sig?

Slutar tänka som en tonåring kanske?
Du är den du är går inte ändra på acceptera och gå vidare?

 

[hollypolly]

Bara att acceptera mig själv känns svårt. Omöjligt.

Nej det är inte omöjligt men du får ju ändra ditt tankesätt och för det första sluta ”tycka synd om dig själv” det om något gör att du ser alla problem istället för att se saker för vad det verkligen är.

 

[karamelldrottningen]

Slutar tänka som en tonåring kanske?
Du är den du är går inte ändra på acceptera och gå vidare?

Sluta tänka som en tonåring?

 

[Masqueradee]

Jag tror att gå runt och älska sig själv är ett alldeles för högt ställt mål/krav, precis som många andra i tråden skriver. Att acceptera eller stå ut tycker jag är lagom! Älska är liksom... Så stort. Onödigt stort. Jag jobbar mer på acceptans även om det låter konstigt. Och för mig är det nog.
En sak som hjälpt mig mycket är att faktiskt få ordning på mina blodvärden. Att gå runt trött och må dåligt hjälper inte självkänslan direkt.

 

[karamelldrottningen]

Nej det är inte omöjligt men du får ju ändra ditt tankesätt och för det första sluta ”tycka synd om dig själv” det om något gör att du ser alla problem istället för att se saker för vad det verkligen är.

Tror du missuppfattar. Jag tycker inte synd om mig själv. Tvärtom. Jag tycker att jag borde göra och vara bättre än vad jag är.

 

[hollypolly]

Sluta tänka som en tonåring?

Ja det är typiskt tonåringar att vara missnöjda med sig själva.

 

[hollypolly]

Tror du missuppfattar. Jag tycker inte synd om mig själv. Tvärtom. Jag tycker att jag borde göra och vara bättre än vad jag är.

Sluta tänk så då? Du gör så gott du kan det räcker.
På riktigt sluta larva alla duger som dom är så länge man inte gör andra illa behöver du inte göra dig själv illa heller dom flesta växer ifrån sånt här efter tonåren tack och lov.

 

[karamelldrottningen]

Ja det är typiskt tonåringar att vara missnöjda med sig själva.

Jaha.

 

[pepp]

Säger som många andra, terapi.
Och inte ha för stora krav på sig själv. Det tog mig liksom @parellikusken många år att komma hit där jag är i dag.
Rom byggdes inte på en dag!

 

[Palermo]

Säger som många andra, terapi.
Och inte ha för stora krav på sig själv. Det tog mig liksom @parellikusken många år att komma hit där jag är i dag.
Rom byggdes inte på en dag!

Håller med. Och jag tycker att älska sig själv egentligen är ett sådant där för högt krav på sig själv.

När jag tänker på dem jag älskar, handlar det om personer (inkl ett par djur) som jag blir lite lycklig när jag ser och sånt. Att bli lycklig vid tanken på mig själv känns helt absurt.

Men att inte gå runt och aktivt ogilla sina brister och att vilja ta hand om sig själv, är väl bra mål med att gå i terapi.