Dullknives
Trådstartare
Gammal användare, anonymt nick.
För ett år sen valde jag att separera från mina barns pappa. Barnen är idag 3 och 8. Beslutet hade grott i mig länge, han var inte kärleksfull mot mig och kunde inte prata om saker. Det var ständiga konflikter mellan honom och äldsta barnet som jag var tvungen att medla i. Jag gjorde allt hushållsarbete och tog 90% av ansvaret över barnen. Vi hade gemensam ekonomi som var riktigt skitkass på grund av hur han inte kunde hantera pengar och han körde silent treatment när jag sa nej till att köpa ytterligare märkeskläder och dyra parfymer till sig själv.
Jag bor kvar i huset, han har en liten etta eftersom han inte har råd med annat. Han behöver ständigt låna pengar inför barnveckorna eller så får jag skicka med lagad mat. Han har hamnat hos kronofogden. Han har fått beviljat boendestöd men det verkar inte ge så mycket. Det är skitigt och stökigt i lägenheten. Han ringer oftast dagligen så jag ska lösa konflikter över högtalartelefon.
Han blev, innan sommaren, orosanmäld av psykiatrin. Jag och barnen blev kallade på möte och dom valde efter vårt samtal att påbörja utredning. Den har dock inte startat pga semester.
Stora barnet vill inte längre åka till sin pappa. Han säger att det är ständiga bråk, att pappa blir arg, kallar honom mongo och rövhål, att pappa tar sönder saker när han blir arg. En gång tog pappa tag i lillasysters arm och då började storebror bråka för att pappa skulle bli arg på honom istället för lillasyster. Han vill bo här hela tiden, aldrig bo hos pappa. "Hos pappa kan jag inte hantera mina känslor". "Jag orkar inte äta korv och makaroner varje dag".
Jag svarar och stöttar efter bästa förmåga. Säger att vi ska prata med soc igen så dom kan hjälpa pappa och hjälpa oss. Säger att dom måste vara med och bestämma över boendet.
"Varför? Pappa verkar ju inte ens vilja att jag ska vara där. Han vill bara ha lillasyster".
Jag pratar med pappan. Skäller. Gråter. Ber. Skriker. Förklarar. Resonerar. Ingenting går in. Det är en mur jag pratar med. Din som vill inte vara hos dig, han är rädd för dig. "Vad tråkigt att höra".
Och så.. dom fula jävla tankarna som dyker upp hos mig. Hur ska jag orka ha barnen på heltid? Jag som för första gången i vuxenlivet har några dagar där jag är helt fri. Hela mitt vuxna liv har jag varit med honom, fast i hemmet, inte kunnat ha vänner, alla pengar har gått till hans fasad.
Jag älskar barnen över allt, såklart, och självklart kommer jag utan att tveka ha dom på heltid och det är vad soc bedömer som lämpligast. Men... jag då?
Den senaste veckan har jag börjat få mer stressymtom. Jag får ständiga blodtrycksfall, hjärtat rusar, hoppar över, slår extra. Jag är så trött men kan inte somna. Jag "försvinner bort" i tomma dagdrömmar och minnet är kass.
För ett år sen valde jag att separera från mina barns pappa. Barnen är idag 3 och 8. Beslutet hade grott i mig länge, han var inte kärleksfull mot mig och kunde inte prata om saker. Det var ständiga konflikter mellan honom och äldsta barnet som jag var tvungen att medla i. Jag gjorde allt hushållsarbete och tog 90% av ansvaret över barnen. Vi hade gemensam ekonomi som var riktigt skitkass på grund av hur han inte kunde hantera pengar och han körde silent treatment när jag sa nej till att köpa ytterligare märkeskläder och dyra parfymer till sig själv.
Jag bor kvar i huset, han har en liten etta eftersom han inte har råd med annat. Han behöver ständigt låna pengar inför barnveckorna eller så får jag skicka med lagad mat. Han har hamnat hos kronofogden. Han har fått beviljat boendestöd men det verkar inte ge så mycket. Det är skitigt och stökigt i lägenheten. Han ringer oftast dagligen så jag ska lösa konflikter över högtalartelefon.
Han blev, innan sommaren, orosanmäld av psykiatrin. Jag och barnen blev kallade på möte och dom valde efter vårt samtal att påbörja utredning. Den har dock inte startat pga semester.
Stora barnet vill inte längre åka till sin pappa. Han säger att det är ständiga bråk, att pappa blir arg, kallar honom mongo och rövhål, att pappa tar sönder saker när han blir arg. En gång tog pappa tag i lillasysters arm och då började storebror bråka för att pappa skulle bli arg på honom istället för lillasyster. Han vill bo här hela tiden, aldrig bo hos pappa. "Hos pappa kan jag inte hantera mina känslor". "Jag orkar inte äta korv och makaroner varje dag".
Jag svarar och stöttar efter bästa förmåga. Säger att vi ska prata med soc igen så dom kan hjälpa pappa och hjälpa oss. Säger att dom måste vara med och bestämma över boendet.
"Varför? Pappa verkar ju inte ens vilja att jag ska vara där. Han vill bara ha lillasyster".
Jag pratar med pappan. Skäller. Gråter. Ber. Skriker. Förklarar. Resonerar. Ingenting går in. Det är en mur jag pratar med. Din som vill inte vara hos dig, han är rädd för dig. "Vad tråkigt att höra".
Och så.. dom fula jävla tankarna som dyker upp hos mig. Hur ska jag orka ha barnen på heltid? Jag som för första gången i vuxenlivet har några dagar där jag är helt fri. Hela mitt vuxna liv har jag varit med honom, fast i hemmet, inte kunnat ha vänner, alla pengar har gått till hans fasad.
Jag älskar barnen över allt, såklart, och självklart kommer jag utan att tveka ha dom på heltid och det är vad soc bedömer som lämpligast. Men... jag då?
Den senaste veckan har jag börjat få mer stressymtom. Jag får ständiga blodtrycksfall, hjärtat rusar, hoppar över, slår extra. Jag är så trött men kan inte somna. Jag "försvinner bort" i tomma dagdrömmar och minnet är kass.
