Lycanthrope
Trådstartare
Tänkte skriva anonymt men det fick bli såhär ändå, det är inte så noga.
Hoppas någon orkar läsa även om det blir lite långt.
Jag trivs varken med jobb eller liv.
Jag har bra arbetstider om man ska se det så, lönen är väl ok men det är så otroligt tråkigt. Jag kör buss morgon och eftermiddag.
Man måste få betalt för 3h per pass oavsett hur kort man kör och jag kör sammanlagt ungefär 1 1/2h om dagen, jag måste vara där alla timmar ändå.
Resten av tiden är jag på garaget och plockar, sopar, städar bussen. Om och om igen, ensam eftersom ingen annan är där. Förutom chefen som svänger förbi då och då.
Jag känner mig helt meningslös.
Chefen är inte den trevligaste direkt och inget är bra nog. Han ber mig göra på ett visst sätt och jag gör det, sedan är det ändå inte bra.
Utöver jobbet har jag nog en undanstoppad depression, vill inte riktigt "ta fram den" och vara svag. Eller visa mig svag.
Jag flyttade hit för drygt 3 år sedan. Bodde tidigare med en sambo, hade bra jobb, bodde på hans gård. Var inte lycklig dock och till slut hamnade jag ju här uppe, där jag åtminstone har en otroligt bra sambo som jag verkligen älskar.
Men det var riktigt kärvt i början här uppe med ekonomi, det bröt ner mig ganska mycket. Jobbade bara 15h/veckan, det var vad som fanns.
Första jobbet här uppe bidrog inte direkt, jag blev jagad hela tiden, varje dag. Var tvungen att komma ut för den och den bussen var sönder osv.
Jag är för snäll så jag åkte alltid ut. Kunde aldrig slappna av hemma för jag visste att det skulle ringa.
Gick in i väggen, eller sprang genom den. Somnade 5-6 på eftermiddagen och sov hela natten, grät av minste lilla.
Tål varken stress eller press längre.
Flyttade och tog taxikort och körde taxi något år (fick då pendla 2h/dag) men fick sedan jobb här i byn, 10 min hemifrån.
Det bättrade sig lite, jag gömde undan allt som gjorde ont och där ligger det väl och puttrar än.
Ekonomin är väl lite bättre men fortfarande väldigt kass. Sambon pluggar och jag jobbar 75% (vill inte jobba mer, och finns inte annan tjänst på detta jobbet).
Har mycket bakomliggande som jag aldrig hanterat riktigt. Dels det som min första pojkvän gjorde mot mig för länge länge sen. När jag gick in i väggen. Depressioner som aldrig blivit hanterade, osv.
Det finns inte pengar till att gå till psykolog eller vad man nu gör.
Det är 6 mil till stan och sedan kostar besöken.
Det finns inga andra jobb i byn, jag har inga fler veckor att få studiemedel för på gymnasienivå. Jag har inte betyg nog för att läsa på högskola/universitet.
Jag provade att läsa upp ett par betyg i somras men i kombination med jobbet tog det bara stopp. Det tar ofta stopp när det blir för mycket.
Det är möjligt att jag skulle kunna bli sjukskriven pga allt som surrar i huvudet, men det skulle inte gynna ekonomin direkt.
När sambon är klar och har sitt jobb, om ett par år, så blir iallafall den biten lättare. Han är borta 3 dygn i veckan, så slipper han pendla till skolan som är en bit bort. Då sitter jag mest och gråter, känner mig så oviktig.
Men jag vet inte alls vad jag vill bli eller vilken ände jag ska börja i.
Och när jag ändå är igång och blottar mig kan jag gnälla om att jag är överviktig också, det har jag inte heller någon motivation att ta tag i, även om det känns trist att se ut såhär.
Jag tycker inte synd om mig själv, jag har väl satt mig i sitsen själv på alla vis. Känner mig bara lite maktlös kring mitt eget liv och var det är på väg.
Det är inte så lätt att bara rycka upp sig, även om jag önskar att det var det.
Hoppas någon orkar läsa även om det blir lite långt.
Jag trivs varken med jobb eller liv.
Jag har bra arbetstider om man ska se det så, lönen är väl ok men det är så otroligt tråkigt. Jag kör buss morgon och eftermiddag.
Man måste få betalt för 3h per pass oavsett hur kort man kör och jag kör sammanlagt ungefär 1 1/2h om dagen, jag måste vara där alla timmar ändå.
Resten av tiden är jag på garaget och plockar, sopar, städar bussen. Om och om igen, ensam eftersom ingen annan är där. Förutom chefen som svänger förbi då och då.
Jag känner mig helt meningslös.
Chefen är inte den trevligaste direkt och inget är bra nog. Han ber mig göra på ett visst sätt och jag gör det, sedan är det ändå inte bra.
Utöver jobbet har jag nog en undanstoppad depression, vill inte riktigt "ta fram den" och vara svag. Eller visa mig svag.
Jag flyttade hit för drygt 3 år sedan. Bodde tidigare med en sambo, hade bra jobb, bodde på hans gård. Var inte lycklig dock och till slut hamnade jag ju här uppe, där jag åtminstone har en otroligt bra sambo som jag verkligen älskar.
Men det var riktigt kärvt i början här uppe med ekonomi, det bröt ner mig ganska mycket. Jobbade bara 15h/veckan, det var vad som fanns.
Första jobbet här uppe bidrog inte direkt, jag blev jagad hela tiden, varje dag. Var tvungen att komma ut för den och den bussen var sönder osv.
Jag är för snäll så jag åkte alltid ut. Kunde aldrig slappna av hemma för jag visste att det skulle ringa.
Gick in i väggen, eller sprang genom den. Somnade 5-6 på eftermiddagen och sov hela natten, grät av minste lilla.
Tål varken stress eller press längre.
Flyttade och tog taxikort och körde taxi något år (fick då pendla 2h/dag) men fick sedan jobb här i byn, 10 min hemifrån.
Det bättrade sig lite, jag gömde undan allt som gjorde ont och där ligger det väl och puttrar än.
Ekonomin är väl lite bättre men fortfarande väldigt kass. Sambon pluggar och jag jobbar 75% (vill inte jobba mer, och finns inte annan tjänst på detta jobbet).
Har mycket bakomliggande som jag aldrig hanterat riktigt. Dels det som min första pojkvän gjorde mot mig för länge länge sen. När jag gick in i väggen. Depressioner som aldrig blivit hanterade, osv.
Det finns inte pengar till att gå till psykolog eller vad man nu gör.
Det är 6 mil till stan och sedan kostar besöken.
Det finns inga andra jobb i byn, jag har inga fler veckor att få studiemedel för på gymnasienivå. Jag har inte betyg nog för att läsa på högskola/universitet.
Jag provade att läsa upp ett par betyg i somras men i kombination med jobbet tog det bara stopp. Det tar ofta stopp när det blir för mycket.
Det är möjligt att jag skulle kunna bli sjukskriven pga allt som surrar i huvudet, men det skulle inte gynna ekonomin direkt.
När sambon är klar och har sitt jobb, om ett par år, så blir iallafall den biten lättare. Han är borta 3 dygn i veckan, så slipper han pendla till skolan som är en bit bort. Då sitter jag mest och gråter, känner mig så oviktig.
Men jag vet inte alls vad jag vill bli eller vilken ände jag ska börja i.
Och när jag ändå är igång och blottar mig kan jag gnälla om att jag är överviktig också, det har jag inte heller någon motivation att ta tag i, även om det känns trist att se ut såhär.
Jag tycker inte synd om mig själv, jag har väl satt mig i sitsen själv på alla vis. Känner mig bara lite maktlös kring mitt eget liv och var det är på väg.
Det är inte så lätt att bara rycka upp sig, även om jag önskar att det var det.
