Min hund fyller sju år i mars. Han är en blandras mellan 75% Jack russel och 25% Dansk-svensk gårdshund. Han är en fantastiskt snäll och underbar hund på alla sätt men han är så rädd för barn. Han är en omplacering som kom till oss när han var drygt 6 månader och sin första tid bodde han hos en barnfamilj med 3 barn i åldrarna 3-7 år och han var deras hund... Dvs. det var barnen som skötte honom och som han levde ihop med. Barnen han växte upp med var inte snälla emot honom alls. Han hade massor av rädslor när han kom och var rädd för nästan allt och mest för plötsliga rörelser och plötsliga ljud. Tack vare mycket träning och min gamla hunds otroliga lugn så lärde han sig att saker och ting inte var farliga och det enda som är kvar idag är pipet när strömmen går som han av någon underlig anledning är rädd för också just barn. Med barn blir han orolig och vet inte hur han ska bete sig. Det är som om han bara väntar på att han ska få sig en smäll 
När han kom så var han fruktansvärt stressad så jag trodde ett tag att jag hade tagit mig vatten över huvudet men med massor av kärlek, passitivitetsträning, lugn och klara tydliga regler, mycket hjälp av min gamle trygga hund och att han lärde sig att lita på mig så fungerar det nu.
När han kom så började jag passitivitetsträna honom omgående och att lära honom att det var okej att göra sina behov utomhus. Han var så stressad när han kom att han inte ens kunde kissa och bajsa ute utan jag fick stå med en halvmeter långt koppel helt stilla vid ett träd och upprepade med jämna mellanrum kommandot kissa och då började det fungera. Annars så kissade han på sig när han kom in istället och bajsade gjorde han på natten när ingen såg. Han var över året innan han blev rumsren. Idag kan jag släppa ut honom i vår inhägnade trädgård med kommandot kissa och han går genast och kissar. Mycket behändigt om man ska iväg
Han är hemma i stort sett jämt eftersom jag pga mina funktionshinder inte kan ta mig iväg själv längre utan jag är hemma förutom de timmarna en gång i veckan som jag är och handlar. Han har inte svårt för att vara ensam hemma några timmar när det behövs även om han är väldigt bunden till mig. När han är med och går i koppel så uppför han sig och bryr sig inte om andra hundar eller människor. Kommer det någon hund hit så välkomnar han dem in i trädgården för att leka och han har ännu inte träffat någon hund som han inte går bra ihop med. Han är inte revirbunden men däremot lite "polis". Han vill helst bestämma att katten inte får göra si eller så och man får inte busbråka för då säger han till med en gång. Han vaktar bra vilket jag har uppmuntrat men tystnar när jag säger till honom (oftast iallafall). Det tränar vi mycket på. Det och att inte hoppa på folk och det går framåt. Han går lös här hemma och lyssnar bra.
När det kommer folk som är hundrädda, små barn eller främmande barn som det inte finns någon anledning för honom att lära känna (som t. ex när det kom barn som sålde jultidningar) brukar jag ta på honom koppel och då lägger han sig bredvid mig på golvet och tar det lugnt. Han har lättare för att slappna av hos mig än att ligga ensam i bädden även om det fungerar också. Oftast har det varit enklare att ta honom i koppel när det är små barn som hälsar på eftersom små barn har en tendens till att inte förstå att hunden ska lämnas ifred och då har han känt sig trängd om han ligger i bädden och barnet kommer dit. Det vill jag inte utsätta honom för.
Nu har min sambo fått barnbarn och det har fungerat bra fram tills nu när hon är 19 månader och far fram som en liten virvelvind. Hunden försöker gömma sig och när hon då vill gå fram till honom (hon har hund hemma och vill inget illa alls men det litar ju inte han på) så känner han sig trängd. Det fungerar ju inte att ha honom i koppel en hel dag utan vi har stenkoll, låter honom vara ifred i hallen med grind emellan ibland och tar bort tösen ifrån honom så fort hon kommer nära. Tösen vill gärna sitta i knät hos mig och när då hunden har gömt sig bakom mig för att få vara ifred så blir han ju trängd. Jag varken kan eller vill ta bort henne ifrån mig heller precis.
Det har blivit så illa att han börjar skaka bara hon vill klappa försiktigt när jag håller i honom Vad kan jag göra för att hjälpa honom? Han är mer misstänksam mot barn än vad han är emot veterinärer Jag vill ju att han ska kunna vara lika tillfreds som han var när hon var yngre. Då kunde han lägga sig bredvid henne i lugn och ro när hon satt på en filt och lekte. Han tycker väldigt mycket om min sambos dotter, alltså barnbarnets mamma och jag tror att det är därför han har accepterat barnbarnet så bra tidigare. (Barnbarnet är det första barnet som han har accepterat, alla andra barn har han tyckt var otäcka och farliga oavsett storlek.) Nu när hon har börjat vara här ensam ibland så fungerar det inte längre. Kanske skulle det blivit så ändå även om föräldrarna var med. Det vet jag ju inte för det senaste så har det blivit så att hon har varit här ensam för att sambon ska vara barnvakt.
Vi kan ju inte sluta att vara barnvakt eller träffa dem precis så det här måste ju få en lösning så att alla mår bra. Förhoppningsvis kommer det ju komma fler små barnbarn också så vi måste ju få detta att fungera.
Jag har försökt få honom att se henne som något positivt genom att hon har fått ge honom godis och så och det funkar klockrent. Han tar jätteförsiktigt och det är inga problem. Han springer inte och tigger av henne eller så efteråt heller utan är nöjd. (När han kom hit som liten flög han fram och försökte ta allt man hade i händerna men det och många andra saker han hade för sig har vi tränat bort.) Däremot när hon äter så sitter han vid hennes fötter för han vet ju att det ofta ramlar ner goda saker då. Detta har blivit ett stressmoment för honom så hädanefter kommer jag inte låta honom sitta där utan då får han gå och lägga sig istället.
Detta blev jättelångt och jag hoppas att någon tar sig tid att läsa och har några bra råd att ge mig. Jag vill ju verkligen att detta ska fungera.
Tack på förhand
När han kom så var han fruktansvärt stressad så jag trodde ett tag att jag hade tagit mig vatten över huvudet men med massor av kärlek, passitivitetsträning, lugn och klara tydliga regler, mycket hjälp av min gamle trygga hund och att han lärde sig att lita på mig så fungerar det nu.
När han kom så började jag passitivitetsträna honom omgående och att lära honom att det var okej att göra sina behov utomhus. Han var så stressad när han kom att han inte ens kunde kissa och bajsa ute utan jag fick stå med en halvmeter långt koppel helt stilla vid ett träd och upprepade med jämna mellanrum kommandot kissa och då började det fungera. Annars så kissade han på sig när han kom in istället och bajsade gjorde han på natten när ingen såg. Han var över året innan han blev rumsren. Idag kan jag släppa ut honom i vår inhägnade trädgård med kommandot kissa och han går genast och kissar. Mycket behändigt om man ska iväg
Han är hemma i stort sett jämt eftersom jag pga mina funktionshinder inte kan ta mig iväg själv längre utan jag är hemma förutom de timmarna en gång i veckan som jag är och handlar. Han har inte svårt för att vara ensam hemma några timmar när det behövs även om han är väldigt bunden till mig. När han är med och går i koppel så uppför han sig och bryr sig inte om andra hundar eller människor. Kommer det någon hund hit så välkomnar han dem in i trädgården för att leka och han har ännu inte träffat någon hund som han inte går bra ihop med. Han är inte revirbunden men däremot lite "polis". Han vill helst bestämma att katten inte får göra si eller så och man får inte busbråka för då säger han till med en gång. Han vaktar bra vilket jag har uppmuntrat men tystnar när jag säger till honom (oftast iallafall). Det tränar vi mycket på. Det och att inte hoppa på folk och det går framåt. Han går lös här hemma och lyssnar bra.
När det kommer folk som är hundrädda, små barn eller främmande barn som det inte finns någon anledning för honom att lära känna (som t. ex när det kom barn som sålde jultidningar) brukar jag ta på honom koppel och då lägger han sig bredvid mig på golvet och tar det lugnt. Han har lättare för att slappna av hos mig än att ligga ensam i bädden även om det fungerar också. Oftast har det varit enklare att ta honom i koppel när det är små barn som hälsar på eftersom små barn har en tendens till att inte förstå att hunden ska lämnas ifred och då har han känt sig trängd om han ligger i bädden och barnet kommer dit. Det vill jag inte utsätta honom för.
Nu har min sambo fått barnbarn och det har fungerat bra fram tills nu när hon är 19 månader och far fram som en liten virvelvind. Hunden försöker gömma sig och när hon då vill gå fram till honom (hon har hund hemma och vill inget illa alls men det litar ju inte han på) så känner han sig trängd. Det fungerar ju inte att ha honom i koppel en hel dag utan vi har stenkoll, låter honom vara ifred i hallen med grind emellan ibland och tar bort tösen ifrån honom så fort hon kommer nära. Tösen vill gärna sitta i knät hos mig och när då hunden har gömt sig bakom mig för att få vara ifred så blir han ju trängd. Jag varken kan eller vill ta bort henne ifrån mig heller precis.
Det har blivit så illa att han börjar skaka bara hon vill klappa försiktigt när jag håller i honom
Vad kan jag göra för att hjälpa honom? Han är mer misstänksam mot barn än vad han är emot veterinärer Jag vill ju att han ska kunna vara lika tillfreds som han var när hon var yngre. Då kunde han lägga sig bredvid henne i lugn och ro när hon satt på en filt och lekte. Han tycker väldigt mycket om min sambos dotter, alltså barnbarnets mamma och jag tror att det är därför han har accepterat barnbarnet så bra tidigare. (Barnbarnet är det första barnet som han har accepterat, alla andra barn har han tyckt var otäcka och farliga oavsett storlek.) Nu när hon har börjat vara här ensam ibland så fungerar det inte längre. Kanske skulle det blivit så ändå även om föräldrarna var med. Det vet jag ju inte för det senaste så har det blivit så att hon har varit här ensam för att sambon ska vara barnvakt.Vi kan ju inte sluta att vara barnvakt eller träffa dem precis så det här måste ju få en lösning så att alla mår bra. Förhoppningsvis kommer det ju komma fler små barnbarn också så vi måste ju få detta att fungera.
Jag har försökt få honom att se henne som något positivt genom att hon har fått ge honom godis och så och det funkar klockrent. Han tar jätteförsiktigt och det är inga problem. Han springer inte och tigger av henne eller så efteråt heller utan är nöjd. (När han kom hit som liten flög han fram och försökte ta allt man hade i händerna men det och många andra saker han hade för sig har vi tränat bort.) Däremot när hon äter så sitter han vid hennes fötter för han vet ju att det ofta ramlar ner goda saker då. Detta har blivit ett stressmoment för honom så hädanefter kommer jag inte låta honom sitta där utan då får han gå och lägga sig istället.
Detta blev jättelångt och jag hoppas att någon tar sig tid att läsa och har några bra råd att ge mig. Jag vill ju verkligen att detta ska fungera.
Tack på förhand
