Twihard
Trådstartare
Lång tråd men bönar om hjälp!
Jag har ett problem som är väldigt jobbigt. Jag lider av extremt mycket prestationsångest, men problemet ligger hos de i mitt stall.
Ingen här "tror" på att ångest finns. Jag får hela tiden höra "Det ska man inte ha" "Det är bara att släppa" "så illa kan det inte vara".
Jag försöker förklara så de förstår hur illa det är. Att Ångest är ologiskt. Hur en helt banal sak som ex att stava ett ord fel - kan bli total panik för mig. Att småsaker blir stora för mig även on jag såklart vet att det inte är en stor grej - men min kropp reagerar ändå.
Idag höll jag och en på att krocka i ridhuset, eller nej jag red innanför spåret men hennes häst blev rädd och hon bad mig gå med en meters mellanrum vid möte och bad mig rida i samma varv som henne. Jag uppfattade det som att jag skulle rida på en minifyrkant i mitten (vet ej vad linjerna heter men två meter innanför spåret hela tiden) men lyckades aldrig galoppera utan min häst ville göra sluta då hela tiden.
Jag blev stressad och hon började säga att jag inte behövde göra så, att det blev fel och då exploderade min prestationsångest och jag började gråta. Hon fattade inte varför jag inte började galoppera igen och jag sa att jag behövde kontrollera min ångestattack. Att jag gjorde som min psykolog bett mig (andas genom näsan och ut genom mun osv). Att ångest kan jag inte styra (hon kunde inte fatta vad jag fick det av). Jag sa att min kropp tror att jag gjort fel katastrofalt men mitt sinne vet att det inte är jordens undergång. Jag försökte förklara (hon sa att jag borde låtsas som ingenting och jobba så jag glömmer ångesten. Men jag har ju fysiskt ont) att det är som epilepsi. Man kan inte alltid kontrollera attackerna. Men då verkade hon bli sur istället.
Efter jag ridit klart då hon gick ut frågade hon om jag fortsatte rida och jag sa "nej för jag behövde stoppa min ångestattack så jag inte hamnar i anbulans till psyket" lite överdrivet kanske för jag har inte panikångest, men en som stått här hade det och fick göra det.
Nu undrar jag om någon kan formulera ihop en text åt mig som jag kan messa henne. Där man förklarar hur en banal sak blir stor, vad som händer med kroppen mot ens vilja. Varför jag fokuserade på andning istället för ridning. Osv. Please? Någon som Kan? Jag försökte beskriva det som att man springer i ett rum och ett glas krossas mot väggen (ångestattack) och folk vill att man fortsätter barfota genom splittret istället för att städa upp det först (varva ner ångesten). Hon trodde jag menade bokstavligt :/
Jag har ett problem som är väldigt jobbigt. Jag lider av extremt mycket prestationsångest, men problemet ligger hos de i mitt stall.
Ingen här "tror" på att ångest finns. Jag får hela tiden höra "Det ska man inte ha" "Det är bara att släppa" "så illa kan det inte vara".
Jag försöker förklara så de förstår hur illa det är. Att Ångest är ologiskt. Hur en helt banal sak som ex att stava ett ord fel - kan bli total panik för mig. Att småsaker blir stora för mig även on jag såklart vet att det inte är en stor grej - men min kropp reagerar ändå.
Idag höll jag och en på att krocka i ridhuset, eller nej jag red innanför spåret men hennes häst blev rädd och hon bad mig gå med en meters mellanrum vid möte och bad mig rida i samma varv som henne. Jag uppfattade det som att jag skulle rida på en minifyrkant i mitten (vet ej vad linjerna heter men två meter innanför spåret hela tiden) men lyckades aldrig galoppera utan min häst ville göra sluta då hela tiden.
Jag blev stressad och hon började säga att jag inte behövde göra så, att det blev fel och då exploderade min prestationsångest och jag började gråta. Hon fattade inte varför jag inte började galoppera igen och jag sa att jag behövde kontrollera min ångestattack. Att jag gjorde som min psykolog bett mig (andas genom näsan och ut genom mun osv). Att ångest kan jag inte styra (hon kunde inte fatta vad jag fick det av). Jag sa att min kropp tror att jag gjort fel katastrofalt men mitt sinne vet att det inte är jordens undergång. Jag försökte förklara (hon sa att jag borde låtsas som ingenting och jobba så jag glömmer ångesten. Men jag har ju fysiskt ont) att det är som epilepsi. Man kan inte alltid kontrollera attackerna. Men då verkade hon bli sur istället.
Efter jag ridit klart då hon gick ut frågade hon om jag fortsatte rida och jag sa "nej för jag behövde stoppa min ångestattack så jag inte hamnar i anbulans till psyket" lite överdrivet kanske för jag har inte panikångest, men en som stått här hade det och fick göra det.
Nu undrar jag om någon kan formulera ihop en text åt mig som jag kan messa henne. Där man förklarar hur en banal sak blir stor, vad som händer med kroppen mot ens vilja. Varför jag fokuserade på andning istället för ridning. Osv. Please? Någon som Kan? Jag försökte beskriva det som att man springer i ett rum och ett glas krossas mot väggen (ångestattack) och folk vill att man fortsätter barfota genom splittret istället för att städa upp det först (varva ner ångesten). Hon trodde jag menade bokstavligt :/
