Hur sa ni?

[LillMumlan]

Jag sitter här och fundera hur jag skulle tala om för min sambo om jag blev gravid (är det inte). Ska man bara nämna det under middagen eller ska man göra tillfället mysigt och speciellt?

Så nu vill jag veta - hur sa ni?

 

[Silverkedjan]

Sv: Hur sa ni?

Man behöver inte säga något - självklart gör man testet ihop ?!

 

[LillMumlan]

Sv: Hur sa ni?

Ja, men om man Inte gör testet ihop då?

 

[Mabuse]

Sv: Hur sa ni?

Jag kommer nog säga det så snart jag vet, han vet ju också när min mens borde vara, så han fattar ju han också...

 

[Mabuse]

Sv: Hur sa ni?

Man behöver inte säga något - självklart gör man testet ihop ?!

Hur då, menar du, sitter och pinkar tillsammans?

 

[LillMumlan]

Sv: Hur sa ni?

Ja, min sambo har eller rättare agt hade koll då jag åt p-piller. Men nu så har jag knappt någon mens längre eftersom jag bytt till minipiller så nu är det lurigare för honom att hålla koll.

 

[Silverkedjan]

Sv: Hur sa ni?

Hur då, menar du, sitter och pinkar tillsammans?

Nästan !

Alltså man doppar ju stickan i en mugg med urin, men det är klart att det är en fördel om urinen kommer från kvinnan

Eller om man kissar rätt på stickan så lägger man ju upp den nånstans i en minut.

Jag tycker det skulle kännas oerhört konstigt att man gör barn ihop, men tar inte reda på resultatet ihop?

Varför ska kvinnan ha förstatjing på det ?

 

[Giganten]

Sv: Hur sa ni?

det beror väl kanske på hur planerat det är om man gör testet ihop eller ej. Jag kissar då hellre själv på stickan så jag får fundera sen på hur jag ska lägga fram det Om det skulle ha vart något...
Inte så kul å oroa killen i onödan... Eller inge falska förhoppningar...
Tar hellre lättnaden/besvikelsen själv...

 

[Jenny1]

Sv: Hur sa ni?

Beror väl på om det är planerat eller inte, alltså om man tror att man vet hur sambon kommer reagera... När vi väntade vårt första barn var det efterlängtat och planerat, sambon, numera maken, visste ju att jag misstänkte det men när jag fick det bekräftat så köpte jag lite små babykläder och gav till sambon!

 

[Giganten]

Sv: Hur sa ni?

naaaaw vad sött . Så ska jag oxå göra den dagen det blir så...
Köpa en söt babydress med söta små sockor...
Ooooh vill ha bebis .
Eller att ngn annan får bebis så man kan handla alla dessa söta små bebiskläder...

 

[LillMumlan]

Sv: Hur sa ni?

Det är sant det du säger, att det beror på om det är planerat eller inte. När jag var yngre så var jag tvungen att ta ett "dagen-efter-piller", men dock så var det ca tre dagar efter (jag hade slarvat med mina p-pillr). Barnmorskan var inte alls glad på mig och tyckte jag var oerhört slarvig.
I vilket fall så fick jag komma tillbaka och göra ett grav.test och den gången så visade det negativt som tur var! Men då kände jag att det inte var någon idé att berätta någonting för min pojkvän förrän testet var klart.

 

[Kalaspinglan]

Sv: Hur sa ni?

Jag hade planerat och fantiserat i flera månader hur jag skulle berätta för min sambo. Jag skulle göra det när jag duschat, och sedan komma uthoppandes med en plus på stickan...

..men det blir ju aldrig som man tänkt sig.

Jag fick akut söka till gyn pga enorma smärtor, misstänkte en cysta eller nåt. Eftersom vi inte haft sex i samband med den misstänka ägglossningen så slog det mig aldrig att jag skulle kunna vara gravid. Men det var jag...

Min sambo var på jobbet, och att försöka få tag på honom på arbetstid är förenat med lite knep och knåp (är polis). Fick tag på stationsbefälet till slut, och bad honom be min sambo ringa mig så fort han kunde.

Under tiden ringde jag faktiskt min bästa vän och berättade, jag var så chockad och förvirrad att jag var tvungen att ringa och berätta för någon....

När han väl ringde upp så sa jag bara "Du... fniss fniss... jag är gravid..."... Sedan fnissade vi i telefonen i säkert tio minuter.

Får se hur lustigt det blir nu när jag troligtvis får lov att ringa samma stationsbefäl och be honom om hjälp att få tag på min sambo när vattnet gått eller det är dags att åka till förlossningen...

 

[Mustasukka]

Sv: Hur sa ni?

Första gången började jag misstänka graviditet när mensen var en vecka sen och jag mådde småilla och var yr.
Köpte ett test tillsammans med dåvarande sambon.
La ifrån mig stickan när jag kissat sen tittade vi tillsammans på resultatet.

Andra gången trodde jag inte att jag var gravid egentligen.
Mådde illa konstant och kände mig konstig i kroppen.
Sen drömde jag att jag gjorde ett test och det var positivt.
Så dagen efter kände jag mig tvungen att köpa ett test.
Det var en lördag och sambon var iväg på nåt jippo med bilar.
Testet blev positivt.
Ville inte säga det i telefon så jag skickade ett sms att jag skulle berätta en grej när han kom hem.
Sa sen att det verkar som att han ska bli pappa i april.
Det kom ju lite oväntat eftersom vi inte planerat nåt.
Men han blev glad och kunde inte sluta krama mig.

 

[havreflinga]

Sv: Hur sa ni?

För mig är det oxå självklart att pappan och jag delar upplevelsen. Jag berättar när jag misstänker att jag kanske är gravid. En gång var det pappan som misstänkte, och föreslog att vi skulle göra ett test. (Fast det var negativt.)

Han behöver inte titta på när jag kissar, men han ska veta om när jag gör testet, och vi väntar spänt på resultatet ihop.

Även om det är en eventuell oönskad graviditet tycker jag att killen ska vara med. Det är en nyttig erfarenhet. Även om det är negativt. Man blir påmind om hur lätt det kan vara att bli med barn, och tänker mer på att skydda sig. Det är inte bara tjejens ansvar att skydda sig, därför ska killen känna samma oro och ta lika stort ansvar, tycker jag.

 

[Ramona]

Sv: Hur sa ni?

Jag tycker det skulle kännas oerhört konstigt att man gör barn ihop, men tar inte reda på resultatet ihop?

Kan inte annat än hålla med. Även om det är en "olycka" så är ju båda inblandade. Går man och funderar på om man är gravid så säger man ju det till killen som donerade spermierna, oavsett vilken relation man har med honom.
De gånger jag varit misstänksam har sambon alltid varit med och kollat stickan.

 

[Bebben]

Sv: Hur sa ni?

Jag blev gravid helt oplanerat, på p-piller. När jag upptäckte att mensen inte kom då den skulle, så ringde jag en BM för att prata och fråga lite. Eftersom jag hoppat över mensen i ett antal månader en period strax innan pga extrem mensvärk så trodde hon att det berodde på det. Att kroppen inte riktigt hunnit med att balansera upp det, helt enkelt.
Hennes råd var att vänta i någon vecka och se vad som hände, vilket jag gjorde. Men absolut ingenting hände.. Tills jag en lördag vaknade upp och spydde som en gris Mådde riktigt illa av precis ALLT. Sambon var iväg över helgen, så jag bestämde mig för att åka in och köpa ett test och åtminstone utesluta den möjligheten. För det var ju bara så att det var dom dumma p-pillrena som strulade! Intalade jag mig åtminstone.

Nåväl, jag kom hem igen och gjorde testet med en gång. Och det bara lyser positivt på 1 sekund! Blir lite smått förvirrad; "Jag går ju på p-piller och har inte glömt ett enda.." men bestämmer mig för att jag inte vill berätta det för sambon över telefon. Han visste om att jag inte fått mensen, men visste också om vad BM trodde så ingen av oss tänkte ens på en graviditet..
Han ringer hem sent den kvällen och berättar att han kommer tidigare, är hemma om några timmar ungefär. Då säger jag att jag vill snacka lite när han kommer hem, innan vi går och lägger oss. Han blir bekymrad och tror att det är något problem, men jag säger bara att det är det inte..
När han är hemma vill han (Såklart) veta direkt, och jag får ur mig något i stil med; "Hur skulle det kännas att bli pappa i September?"..
Och får till svar; "Är du gravid?! Ja, men det var ju inget bekymmer.."

Nu är vår son 5½ v gammal och den underbaraste "olyckan" som man kan tänka sig

 

[doris]

Sv: Hur sa ni?

Jag tog ett test dagen innan vi skulle åka utomlands (bara för att vara helt säker på att kunna dricka eller ej..hade inga symptom alls. Dessutom väldigt oregelbunden mens så jag hade inte den blekaste om BIM datumet). Sambon visste att jag skulle ta ett test.

Nu visade sig testet vara positivt, och sambons födelsedag var 2 dagar senare, så jag "ljög" om resultatet och sen gav jag honom testet i present.

Det var vääääldigt uppskattat!

 

[bananabambi]

Sv: Hur sa ni?

Följande scenario utspelade sig hemma hos oss, vid halv fem tiden på morgonen, den 17:e september förra året:

Jag: *springandes upp för trappen i halv hysteri* "-Det är ett plus! Det är ett plus! Kolla! Vakna! Visst är det ett plus? Eller hur?"

Törnrosa"-Öhh... Ja." *somnar om*

Jag: "-Men vafan, VAKNA rå! *skakar om den där ovakna som tydligen ska föreställa embryots pappa* Det är ju ett jävla plus, fattar du inte? Kolla!"

Törnrosa: "-Öhh... va? Plus? Varå?"

Jag: "-Fattar du inte, du ska bli pappa!"

Törnrosa: "-..." *tyst* "-... nähe? Är det sant? Få kolla!"

Den snillerika konversationen hade vi den morgonen. Björn trodde att det brann här inne när jag kom skrikandes. Och när det uppdagades att det inte var någon eldsvåda i närheten, ja då somnade han om. Redan där hade Elis kunnat blivit faderlös.

I alla fall så gjorde jag mitt test då, morgonen den 17:e september. Efter att ha vetat att min mens var sen, men jag ver helt och hållet övertygad över att det var pga att jag hade så mycket att göra. Vovve, brukskurs, jobb, läste till USKa på distans, ja. Inte hade jag en tanke på att jag kunde vara med barn. Men eftersom vännerna mina påpekade sina misstankar (alla visste det tydligen, utom jag) så gjorde jag ett grav.test, mest för att få tyst på dom som påpekade. Grav.test hade jag hemma, i mängder, eftersom de medföljer vid varje förpackning ägglossn.test man köper. Och jag köpte, eh. En del sådana förpackningar, då vi försökt bli med barn i nästan två år.

I alla fall, inte så big deal att bara plocka fram ett man liksom redan har hemma, det blir mer på allvar när man promenerar in på apoteket och köper ett. Då är det allvar. Det hade jag gjort alldeles för många gånger. Köpt test. Vetat att de skulle vara negativa. (vetat och vetat, givetvis vet man inte det, då skulle man ju inte behöva köpa dom, men man INTALAR sig att de är onödiga, och man intalar sig att man vet att de kommer vara negativa) Nåväl. Plockar fram testet och kissar på stickan, den gamla vanan trogen. Och är lika f*cking nervös som alla gånger innan. Sneglar på testet där det ligger på handfatet, nähe, ingenting denna gång heller. I och för sig har det bara gått fem sekunder av de två minutrarna som ska gå. Sneglar igen. Oj? Är det fel på testet? Det är ju fan två streck i samma ruta. Ett kryss! Försöker vänta ännu längre, jävlar vad minutrar kan kännas långa. När sedan krysset har framträdit och är jättetydligt, två minutrar har gått, så svajar hela rummet. Jag kommer ihåg det här som om det vore igår. Minns dock inte hur jag tar mig upp för trappen, bara att jag står i sovrummet och vrålar på Björn. Som sover, och har tänkt fortsätta med det. Och gud vad arg jag blv på honom att han inte kunde vakna! Han spärrade upp ögonen, fattade att det inte brann, och somnade igen.

Och var tog de där romantiska takterna vägen? De som man läser om? De som man ser på film? När den nygravida mamman berättar nyheten för den blivande pappan över en fin middag, eller eller ger honom en väl igenomtänkt present som pik. Jag stod naken med en nerkissad sticka i handen och skrek. Det blev inte riktigt den fina överaskningen som jag tusen gånger om hade planerat i tankarna.

 

[diamonia]

Sv: Hur sa ni?

*kl*

Vi testade också ihop, jag hade känt mej lite konstig och en kompis hade just ringt och berättat att hon var gravid och jag insåg att vi hade "samma symptom". Sambon trodde inte det var något. Men det var det och det var jättemärkligt.

Har läst på ett annat forum att någon la en bulle i ugnen och ställde luckan på glänt med lyset på. Ringde upp pappan och sa att det finns en överaskning hemma när du kommer hem. Släkte lyset i köket!

 

[LillMumlan]

Sv: Hur sa ni?

För mig är det oxå självklart att pappan och jag delar upplevelsen. Jag berättar när jag misstänker att jag kanske är gravid. En gång var det pappan som misstänkte, och föreslog att vi skulle göra ett test. (Fast det var negativt.)

Han behöver inte titta på när jag kissar, men han ska veta om när jag gör testet, och vi väntar spänt på resultatet ihop.

Även om det är en eventuell oönskad graviditet tycker jag att killen ska vara med. Det är en nyttig erfarenhet. Även om det är negativt. Man blir påmind om hur lätt det kan vara att bli med barn, och tänker mer på att skydda sig. Det är inte bara tjejens ansvar att skydda sig, därför ska killen känna samma oro och ta lika stort ansvar, tycker jag.

Självklart så anser jag att pappan har rätt att veta. Men i mitt fall så valde jag helt enkelt att berätta om mina tidigare misstankar efteråt. Allt för att inte oro honom i onödan.