Enya
Trådstartare
Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan anses det, men det tycker jag allt, så gick hunden till att inte riktigt fungera här. Flytten verkar inte ha varit det bästa för just honom.
Jag köpte honom när han var 9,5 månader gammal. Han var rumsren och kunde sitt. Han kunde inte gå i koppel, hade lärt sig konsten att slita kopplet ur näven på folk, slita sig ur selar och ur halsband. Jag är hans femte ägare, medräknad hans uppfödare i Ryssland där han bodde tills han var fyra månader. Pga skada hos förra ägaren så var han bunden i trädgården mest. Okomplicerad omplaceringshund i stort sett, ouppfostrad, men inte aggressiv eller destruktiv.
Alla promenaderna under första veckan, minst, vilket var 3 st på en timme vardera och en på 30 minuter per dag, så skrek han på huskyvis under hela tiden. Han var inte van. Det var pinsamt men jag försökte ta det med ro, han var stressad, det var nytt och han var helt överlycklig över att gå i skogen, jag tänkte att det skulle ge sig när han insåg att skogen är inte en gångs grej, utan något vardagligt. Det blev också så, han tystnade.
Jag har kämpat mycket med olika selar och koppel och beröm och belöning osv för att han ska gå ordentligt i koppel, men gav upp lite grann och nöjde mig med att han ska gå "fint" utan att dra allt för mycket. Trots allt är han husky, som gillar att dra och som gillar att gå först, OCH jag insåg att jag kände och såg honom bättre när han var lite framför mig. Han var nöjdare där också. Det räcker för oss liksom. När det blev vardag och han allt mer accepterade det läget på promenaderna så gick det att lära honom olika kommandon och korta in kopplet vid behov utan att han flippade ut och hade högljudda åsikter hela tiden. Jag vet att jag har beskrivit honom som att han är "överallt" och att han "är liksom inte där, på samma våglängd", men jag har med åren märkt att han är otroligt lättlärd (när man inte regelrätt tränar just det eller det eller kräver saker av honom) och otroligt lyhörd. Kommandona lärde han sig i ett nafs. Det har "bara" varit för mig att ständigt upprepa ord så lär han sig dem.
Han lärde sig också fort att läsa av situationer. Tog jag fram hans ben visste han att han skulle vara ensam hemma, alarmsignalen betyder att jag ska jobba. Skor= går ut osv. Det går inte att smyga för honom för han anar redan vad som ska ske...
Han hade inga problem att vara ensam hemma. Första gångerna var det yl och gnäll, vi sa till honom några gånger, sedan stängde vi in honom i ett mindre rum istället för hela lägenheten. Första gången krafsade han på dörren och gnagde på en list, men sedan låg han lugnt och vilade. Efter en kort tid fick han va i hela lägenheten och då fungerade det även där.
Testade hunddagis men det fungerade inte, han var för stressad av det helt enkelt. Så att ha honom ensam hemma passade honom bäst.
Nu när jag flyttat tog det inte lång tid innan hyresvärden ringde och sa att han ylade så grannen ovanför inte kunde sova, då hon jobbade natt. Jag försvarar inte att hundar ska störa grannarna, men tänker förklara mängden så det blir lättare att förstå, men påtagliga stress av det hela..
Jag hade lämnat honom en gång i veckan i 5 veckor. Tre av gångerna var jag borta 50 minuter, en gång 2 timmar och en gång 3 timmar. Ingen annan hörde honom. Hyresvärden berättade att man får tre varningar, men han ville inte riktigt ge mig varning ännu. Men jag agerade genast och beslutade mig för att stänga in honom i ett rum istället för hela lägenheten. Han tystnade. Jag hade märkt att han betedde sig märkligt och funderade på om han reagerade på löptik i närheten, det verkade så. Beteendet blev också bättre i samband med detta. I höstas var det dags igen med samtal från hyresvärden. Samma person hade klagat. Jag löste med hårdträning igen, korta stunder osv. Det fungerade snart att lämna honom igen. Jag satte in en diktafon och spelade in honom i en och en halv månad. Av den kunde jag utläsa att en gång gnällde och ylade han i en timme, varav ylandet pågick i totalt 6 minuter bara, resten var gnäll och pip på en nivå som diktafonen uppfattade men troligen inte en granne (den uppfattade när han andades också...) och vid ett annat tillfälle var det också gnäll och yl fast i 30 minuter, total tid för ljud som kunde störa var också runt 5 minuter. Resten av alla gångerna låg han och sov, ibland drömde han. Jag slutade spela in. Grannen bredvid mig bekräftade också att hon ibland hört honom när jag gick men att det inte varade länge alls, hon stördes absolut inte. Men med en så känslig granne som så snabbt ringer hyresvärden, som även pratar om varningar så blev det här med att lämna honom jobbigt. Ständig oro, begränsad, har inte velat göra något för tänk om han låter osv.
Nu är det dags igen. Efter några månades lugn och ro vet jag egentligen inte om han låter speciellt mycket men han krafsar på dörren och har pelat ner två lister vid sidan av dörren. Ena dagen den ena och nästa den andra. Hårdträning, beröm och det fungerade, men när det verkligen skulle fungera så har det inte gjort det.
Han har fått mycket promenader, i skogen varje dag i stort sett, 4 timmar totalt där minst en runda varit i skogen. Han har aktiverats varje dag med aktiveringsleksaker och aktivering i allmänhet, han har fått hundlugnande jag köpt på Apoteket, han haft ben och kongs med gott i när jag inte varit hemma, han har haft "pussel" och aktivering när jag gått hemifrån. Det enda som fungerat har varit benen och kongen med det goda i och när det är slut går han bärsärk i hemmet.
Nu har jag inte mer att testa. Nu ska han vara i hela lägenheten igen för att se om det kan fungera bättre, jag tror det fungerade när jag var borta 2 timmar igår, men jag spelade inte in honom, han hade i alla fall inte gått bärsärk.
Något jag märkt i samband med detta är att han blivit oroligare av sig. Barn/ungdomar här har haft en period av att ständigt ringa på dörren vilket stressat honom. Jag plockade till slut av ringklockan. Då knackade de- och han blev rädd och satte sig vid mig. När de skottar snö här på trätrallen utanför så låter det, då kommer han till mig och är rädd. När de slänger grus samma. När de stampar i trappar och på loftgången kommer han till mig. Jag har en ändlägenhet med gångbana precis utanför så det är askul ju att banka på väggen och fönstret när folk går förbi. Då sätter han sig hos mig. Han har aldrig gjort så tidigare. Lättstressad när saker händer skulle jag säga, men inte rädd och ängslig. Inte förrän nu alltså. Jag har en känsla av att detta inträffat en hel del när jag inte varit hemma också- snöskottning vet jag tex, folk som går till jobbet och skolan också och stampar på loftgången osv.
Det här gör att jag mår riktigt dåligt. Jag vill inte att han ska vara rädd förljud. Inte heller vill jag att han ska vara ledsen för att jag jobbar. Jag vill inte heller att han ska riva min lägenhet och störa grannen. Jag vet inte vad jag ska göra eftersom jag har testat allt nu. Det känns som om botten är nådd, till den grad att jag till och med bönat och bett honom om att vara tyst och sköta sig så att jag inte måste göra mig av med honom- utan positivt resultat förstås, för även om han förstår mycket är han inte människa och förstår inte den meningen.
Jag önskar att han gjorde. Att han förstod att det är hans sista chans nu, att han inte kan vara kvar annars. Jag har haft annons ute och en person hörde av sig, men för att komma dit måste vi åka två bussar, hon bor på landet. Buss gör honom glad och stressad så han tjuter. Efter andra dagen med buss verkade chauffören på tredje dagen fundera en stund innan han släppte på oss eftersom han skällde och tjöt redan utanför bussen-vilket förstås gjorde hans förväntan högre och han lät ännu mer. Det krävs så mycket mer tålamod av andra personer för att han ska lära sig åka buss (han verkar gilla bussar, blir glad när vi ser dem) än vad jag kan begära av någon ens.
Och mitt i det här mår jag dåligt, för hur överlever man utan hund när man har levt typ hela sitt liv med hund, när hund är det enda som gör livet värt att leva? När hund är ens enda sällskap och allt man är, den enda man pratar med flera dagar av livet. Hur klarar man sig med psyket på rätt köl och själen i behåll? Hur fixar man det dåliga samvetet av att ha misslyckats som hans ägare? Jag ville ha en vuxen eller i stort sett vuxen hund, som inte var vare sig destruktiv eller aggressiv- och det var vad jag faktiskt fick för fyra år sedan snart. Det förändrades av flytten, jag trodde aldrig det! Men ett misslyckande är det dock eftersom jag inte kan ge honom det han behöver. Hur sätter man ut en annons ens på honom utan att förståsigpåare pekar finger och tycker att "ännu en coronahund som någon inte kan ta hand om", det är bara att läsa här på buke hur det låter bland kommentarerna ibland. Jag skäms över mitt misslyckande, jag ångrar min flytt för hans skull. Hade jag inte flyttat hade det inte blivit så här. Och varje dag oroar jag mig över att han ska störa så att grannen ska klaga och hyresvärden ringa igen.
Tack för att ni orkade läsa!
Jag köpte honom när han var 9,5 månader gammal. Han var rumsren och kunde sitt. Han kunde inte gå i koppel, hade lärt sig konsten att slita kopplet ur näven på folk, slita sig ur selar och ur halsband. Jag är hans femte ägare, medräknad hans uppfödare i Ryssland där han bodde tills han var fyra månader. Pga skada hos förra ägaren så var han bunden i trädgården mest. Okomplicerad omplaceringshund i stort sett, ouppfostrad, men inte aggressiv eller destruktiv.
Alla promenaderna under första veckan, minst, vilket var 3 st på en timme vardera och en på 30 minuter per dag, så skrek han på huskyvis under hela tiden. Han var inte van. Det var pinsamt men jag försökte ta det med ro, han var stressad, det var nytt och han var helt överlycklig över att gå i skogen, jag tänkte att det skulle ge sig när han insåg att skogen är inte en gångs grej, utan något vardagligt. Det blev också så, han tystnade.
Jag har kämpat mycket med olika selar och koppel och beröm och belöning osv för att han ska gå ordentligt i koppel, men gav upp lite grann och nöjde mig med att han ska gå "fint" utan att dra allt för mycket. Trots allt är han husky, som gillar att dra och som gillar att gå först, OCH jag insåg att jag kände och såg honom bättre när han var lite framför mig. Han var nöjdare där också. Det räcker för oss liksom. När det blev vardag och han allt mer accepterade det läget på promenaderna så gick det att lära honom olika kommandon och korta in kopplet vid behov utan att han flippade ut och hade högljudda åsikter hela tiden. Jag vet att jag har beskrivit honom som att han är "överallt" och att han "är liksom inte där, på samma våglängd", men jag har med åren märkt att han är otroligt lättlärd (när man inte regelrätt tränar just det eller det eller kräver saker av honom) och otroligt lyhörd. Kommandona lärde han sig i ett nafs. Det har "bara" varit för mig att ständigt upprepa ord så lär han sig dem.
Han lärde sig också fort att läsa av situationer. Tog jag fram hans ben visste han att han skulle vara ensam hemma, alarmsignalen betyder att jag ska jobba. Skor= går ut osv. Det går inte att smyga för honom för han anar redan vad som ska ske...
Han hade inga problem att vara ensam hemma. Första gångerna var det yl och gnäll, vi sa till honom några gånger, sedan stängde vi in honom i ett mindre rum istället för hela lägenheten. Första gången krafsade han på dörren och gnagde på en list, men sedan låg han lugnt och vilade. Efter en kort tid fick han va i hela lägenheten och då fungerade det även där.
Testade hunddagis men det fungerade inte, han var för stressad av det helt enkelt. Så att ha honom ensam hemma passade honom bäst.
Nu när jag flyttat tog det inte lång tid innan hyresvärden ringde och sa att han ylade så grannen ovanför inte kunde sova, då hon jobbade natt. Jag försvarar inte att hundar ska störa grannarna, men tänker förklara mängden så det blir lättare att förstå, men påtagliga stress av det hela..
Jag hade lämnat honom en gång i veckan i 5 veckor. Tre av gångerna var jag borta 50 minuter, en gång 2 timmar och en gång 3 timmar. Ingen annan hörde honom. Hyresvärden berättade att man får tre varningar, men han ville inte riktigt ge mig varning ännu. Men jag agerade genast och beslutade mig för att stänga in honom i ett rum istället för hela lägenheten. Han tystnade. Jag hade märkt att han betedde sig märkligt och funderade på om han reagerade på löptik i närheten, det verkade så. Beteendet blev också bättre i samband med detta. I höstas var det dags igen med samtal från hyresvärden. Samma person hade klagat. Jag löste med hårdträning igen, korta stunder osv. Det fungerade snart att lämna honom igen. Jag satte in en diktafon och spelade in honom i en och en halv månad. Av den kunde jag utläsa att en gång gnällde och ylade han i en timme, varav ylandet pågick i totalt 6 minuter bara, resten var gnäll och pip på en nivå som diktafonen uppfattade men troligen inte en granne (den uppfattade när han andades också...) och vid ett annat tillfälle var det också gnäll och yl fast i 30 minuter, total tid för ljud som kunde störa var också runt 5 minuter. Resten av alla gångerna låg han och sov, ibland drömde han. Jag slutade spela in. Grannen bredvid mig bekräftade också att hon ibland hört honom när jag gick men att det inte varade länge alls, hon stördes absolut inte. Men med en så känslig granne som så snabbt ringer hyresvärden, som även pratar om varningar så blev det här med att lämna honom jobbigt. Ständig oro, begränsad, har inte velat göra något för tänk om han låter osv.
Nu är det dags igen. Efter några månades lugn och ro vet jag egentligen inte om han låter speciellt mycket men han krafsar på dörren och har pelat ner två lister vid sidan av dörren. Ena dagen den ena och nästa den andra. Hårdträning, beröm och det fungerade, men när det verkligen skulle fungera så har det inte gjort det.
Han har fått mycket promenader, i skogen varje dag i stort sett, 4 timmar totalt där minst en runda varit i skogen. Han har aktiverats varje dag med aktiveringsleksaker och aktivering i allmänhet, han har fått hundlugnande jag köpt på Apoteket, han haft ben och kongs med gott i när jag inte varit hemma, han har haft "pussel" och aktivering när jag gått hemifrån. Det enda som fungerat har varit benen och kongen med det goda i och när det är slut går han bärsärk i hemmet.
Nu har jag inte mer att testa. Nu ska han vara i hela lägenheten igen för att se om det kan fungera bättre, jag tror det fungerade när jag var borta 2 timmar igår, men jag spelade inte in honom, han hade i alla fall inte gått bärsärk.
Något jag märkt i samband med detta är att han blivit oroligare av sig. Barn/ungdomar här har haft en period av att ständigt ringa på dörren vilket stressat honom. Jag plockade till slut av ringklockan. Då knackade de- och han blev rädd och satte sig vid mig. När de skottar snö här på trätrallen utanför så låter det, då kommer han till mig och är rädd. När de slänger grus samma. När de stampar i trappar och på loftgången kommer han till mig. Jag har en ändlägenhet med gångbana precis utanför så det är askul ju att banka på väggen och fönstret när folk går förbi. Då sätter han sig hos mig. Han har aldrig gjort så tidigare. Lättstressad när saker händer skulle jag säga, men inte rädd och ängslig. Inte förrän nu alltså. Jag har en känsla av att detta inträffat en hel del när jag inte varit hemma också- snöskottning vet jag tex, folk som går till jobbet och skolan också och stampar på loftgången osv.
Det här gör att jag mår riktigt dåligt. Jag vill inte att han ska vara rädd förljud. Inte heller vill jag att han ska vara ledsen för att jag jobbar. Jag vill inte heller att han ska riva min lägenhet och störa grannen. Jag vet inte vad jag ska göra eftersom jag har testat allt nu. Det känns som om botten är nådd, till den grad att jag till och med bönat och bett honom om att vara tyst och sköta sig så att jag inte måste göra mig av med honom- utan positivt resultat förstås, för även om han förstår mycket är han inte människa och förstår inte den meningen.
Jag önskar att han gjorde. Att han förstod att det är hans sista chans nu, att han inte kan vara kvar annars. Jag har haft annons ute och en person hörde av sig, men för att komma dit måste vi åka två bussar, hon bor på landet. Buss gör honom glad och stressad så han tjuter. Efter andra dagen med buss verkade chauffören på tredje dagen fundera en stund innan han släppte på oss eftersom han skällde och tjöt redan utanför bussen-vilket förstås gjorde hans förväntan högre och han lät ännu mer. Det krävs så mycket mer tålamod av andra personer för att han ska lära sig åka buss (han verkar gilla bussar, blir glad när vi ser dem) än vad jag kan begära av någon ens.
Och mitt i det här mår jag dåligt, för hur överlever man utan hund när man har levt typ hela sitt liv med hund, när hund är det enda som gör livet värt att leva? När hund är ens enda sällskap och allt man är, den enda man pratar med flera dagar av livet. Hur klarar man sig med psyket på rätt köl och själen i behåll? Hur fixar man det dåliga samvetet av att ha misslyckats som hans ägare? Jag ville ha en vuxen eller i stort sett vuxen hund, som inte var vare sig destruktiv eller aggressiv- och det var vad jag faktiskt fick för fyra år sedan snart. Det förändrades av flytten, jag trodde aldrig det! Men ett misslyckande är det dock eftersom jag inte kan ge honom det han behöver. Hur sätter man ut en annons ens på honom utan att förståsigpåare pekar finger och tycker att "ännu en coronahund som någon inte kan ta hand om", det är bara att läsa här på buke hur det låter bland kommentarerna ibland. Jag skäms över mitt misslyckande, jag ångrar min flytt för hans skull. Hade jag inte flyttat hade det inte blivit så här. Och varje dag oroar jag mig över att han ska störa så att grannen ska klaga och hyresvärden ringa igen.
Tack för att ni orkade läsa!
Min första tanke är att flytta därifrån, det låter ju orimligt att förbipasserande bankar i väggar, knackar/ringer mm. Jag som människa hade haft väldigt svårt för det. Men det är kanske lättare sagt än gjort, att hitta vettigt boende för dig OCH hunden. 
