Hur orkar man? *långt*

[Wincelot]

Jag och min syster tog över ett litet varmblodssto i oktober förra året. En riktig liten pärla är hon. Inridningen gick super och hon är värd att satsa på. Tyvärr har vi insett (efter många om och men) att vi inte kan ha två hästar, speciellt eftersom min syster ska utomlands och jobba, sedan plugga. Även jag ska börja studera och ekonomin kommer inte gå ihop. Givetvis borde vi tänkt på detta tidigare eftersom det sista vi vill är att hon ska bli en vandringspokal eller dåligt behandlad. Vi beslöt oss iallafall för att sätta ut en annons som inte drar till sig hästhandlare eller andra mindres seriösa personer. Men det går ju inte!!! Det har kommit så många människor och tittat men antingen passar de inte oss eller tvärtom, jag blir lika knäckt varje gång. Jag tycker det är enormt påfrestande att gå igenom det här, träffa nya människor var eviga helg som kommer och stör lugnet. det är så jobbigt för både hästen och oss... Vad gör man? känner mig så fruktansvärt ledsen över hela situationen och jag känner mig som världens dåligaste människa som behandlar henne på det här viset.
Hur orkade ni med alla människor och alla förhoppningar när ni sålde eran häst?

 

[sthu]

Sv: Hur orkar man? *långt*

Jag har aldrig sålt min egen häst, men däremot hjälpte jag till att sälja ett halvblodssto som jag ridit in. Hon föddes på gården där jag har min häst, och jag pysslade en del med henne. När hon var fem sex år började jag NH-träna och rida in henne. Vilken kalashäst! Men hon var ju inte min, och jag kunde inte ha två hästar. Så jag hjälpte ägaren att sälja.
Jag mådde superdåligt. De som kom var visserligen seriösa, och säkert duktiga på alla sätt och vis. Men känslan jag fick varje gång jag visade henne från marken.. Det var obeskrivbart!
Första köparen som kom och skulle hämta henne hade aldrig sysslat med NH och hade inte alls samma tänk, men hon var en duktig ryttare och verkade vettig.
Hästen gick inte på transporten. De testade allt möjligt, jag gick min väg. Det gjorde ont i hjärtat att hon skulle försvinna till de här människorna.
Men de ångrade sig, köpte inte hästen.

Några dagar senare kom en annan tjej och tittade. Hon hade helt andra amitioner, ville bara ha en häst ungefär. Det var fortfarande jobbigt, dessutom bodde hon halvvägs upp i landet. Men det kändes mycket mycket bättre.
Och när vi skulle lasta gick hon på direkt, som om hon aldrig varit gjort annat. Jag grät ett antal nätter efter hon åkt, men det kändes ändå bra.
Tre månader senare var vi och hälsade på. Hästen gnäggade när jag klev in genom dörren Hon verkade trivas, såg pigg och fräsch ut. Vi kanske hade tur, men hon kunde knappt ha fått det bättre.
Det här var snart två år sen. Pratade med ägaren för ett tag sen, de har varit med i en hopptävling och börjat rida dressyr på riktigt. Det verkar som om de har hittat varandra.

Det var fruktansvärt jobbigt att sälja, och jag ångrar mig fortfarande ibland att jag inte behöll henne. Men å andra sidan, jag kan inte behålla alla hästar jag vurmar för.

Det här blev en lång historia, men jag behövde få ut den. Jag tänker fortfarande på hur det hade varit om hästen stannat hos mig, men jag vet att hon har det bra där hon bor nu. Att ha kontakt med ägaren hjälper, även om det bara är någon gång om året. Det är jobbigt att sälja, men ibland är det det bästa.

 

[victoriaolsson]

Sv: Hur orkar man? *långt*

Det var med sorg i hjärtat jag sålde min förra häst, en kallblodstravare som jag känt sedan han var 8 och ägt tills han var 14. En riktig pärla var det, men eftersom att han har ett förflutet som travare så var jag rädd för att inte få honom såld till någon med samma ambitioner som jag haft.
Tack och lov var det bra människor som svarade på annonsen och jag valde ut en yngre tjej (då 13 år, jag var själv 13 när jag köpte honom) från trakten (kände henne inte tidigare) som fick komma och provrida. Det var en lång procedur innan köpet slutligen gick igenom, hon kom flera gånger och träffade honom (bodde bara 7 mil från oss, så det var möjligt därför) och red och jag redan även med för att se så att hon klarade av att hantera honom. Jag följde själv med när han flyttades hem till dem och åkte och hälsade på flera gånger i månaden efter det.
Nu har jag sporadisk kontakt med ägarna (det är 4 år sedan jag sålde min ögonsten) och jag vet att han har det bra.

Kort sagt: det underlättade enormt för mig att ägarna bodde så nära att de kunde komma och hälsa på flera gånger, och att jag också kunde åka till dem.
Men får man inte tag på någon på nära håll så tror jag ändå på att ha en god kontakt en längre stund, se till så att man känner de nya ägarna, kanske åka med när hästen lämnas för att se så att allt "går rätt till". Lägg ned lite tid på detta, så känner man sig nog säkrare på att man gjort rätt.
Det är mitt tips.

 

[Wincelot]

Sv: Hur orkar man? *långt*

Tack till er båda.... Känns som att det verkar så lätt för andra att sälja hästen men så är det givetvis inte. Detta är första gången för mig... Förutom det rent känslomässiga är det jobbigt att se människor med helt andra ambitioner än jag kritiskt granska min häst. När hon, enligt mig, är felfri och helt underbar. Jag förstår ju att de måste vara kritiska, såklart...men det är ändå jobbigt.
Hon är ju f.d travare vilket har gjort mig så himla nojjig med var hon hamnar, man kan heller inte ta för lite betalt då det känns som att många oseriösa nappar. Dyr kan hon inte heller vara för den delen, för f.d varmblod som bara är ridna litegrann är ju faktiskt inte värda så mycket pengar.
Plus att hon är väldigt känslig och har varit lite upprörd när så många kommit och kollat på henne. Det har hänt att jag gråtit så fort någon har varit och provat, bara för att de hanterar henne annorlunda än vad jag skulle gjort....

Usch så jobbigt det är...