Det är i vardagen betänketiden behövs. Barnet frågar, kan jag leka med xx imorgon? Trött förälder svarar nej utan att tänka efter. Barnet blir ledsen/arg och ihop med trött förälder är bråket ett faktum. Föräldern ger med sig och har därmed lärt barnet att genom tjat och genom känslosvall får man som man vill istället för att be om betänketid och ge ett ärligare svar och ta hand om den ilska/besvikelse/ledsenhet som kommer av ett nekande svar. För självklart måste barnet få känna som hen gör och hen får då också lära sig att ta hand om sina känslor. Just nu känns det oöverstigligt med kompis imorgon men gör det verkligen det imorgon? Kunde bråket undvikits genom att be om betänketid? Ilska/besvikelse/ledsenhet är en sak men att inte få det man vill utan vettig orsak är en annan. Respekten barnet får genom att föräldern faktiskt tänker innan hen svarar är mycket värd och det inser barnet ganska snart och ger respekt för svaret i gengäld.
Om det var något jag var tveksam till bad jag mina barn argumentera för sin sak
innan jag svarade,
innan jag bad om betänketid. Det lärde barnen att argumentera för sin sak och gav mig bra insikt i hur viktigt det var för barnet. Jag argumenterade också för varför jag svarade som jag gjorde om det gick stick i stäv med deras vilja. Det ser jag som lika viktigt att jag kan förklara varför jag säger si eller så. Säger jag nej till glass för att jag är sur eller för att vi ska äta strax och det därför inte är lämpligt? Säger jag nej till glass för att barnet har ätit väl mycket glass det senaste eller för att jag är sur? Skillnaden är enorm och som förälder ser jag det som min skyldighet att inte bete mig sämre mot mina barn än jag hade gjort mot någon annan.
Att som förälder ändra ja till nej och nej till ja skapar osäkerhet hos barnet och det skapar även tjat. Vet man att svaret är definitivt så finns det ingen anledning att tjata.
Jag kan ta ett exempel ur verkligheten. Förälder x hämtar sina barn på fredagseftermiddagen och de frågar om de kan åka till McDonalds. Sur, trött och irriterad förälder svarar nej. Barnen fortsätter tjata hela kvällen, ingen mat duger, lördagen går i samma tecken och likaså söndagen. På söndagkväll åker de till McDonalds. Alla är sura på varandra.
Hade föräldern bett om betänketid istället och sedan sagt att på söndag åker vi så hade helgen varit lugn (iallafall i den frågan
) för att inget tjat hade gjort alla sura.
Att lära sig att ja betyder ja och nej betyder nej skapar trygghet och det lär också barnen att med tjat kommer man ingenstans. Det svaret som har getts är det som gäller och det ska till rejäla grejer för att något ska ändras på. Typ magsjuka eller annat som omöjligt går att förutse eller göra något åt. Annars gäller att lovat är lovat och det man lovar håller man.
Jag skulle vilja se den vuxne som hade orkat med en arbetsplats där ja och nej ständigt bytte plats eller där man fick tjata sig till saker och ting. Det hade ingen orkat med. Vi behöver kunna lita på att det människor säger gäller och det gäller i synnerhet barn.
