Skapade mig ett anonymt namn här på buke för att kunna skriva öppet utan att någon känner igen mig. Mitt problem är att jag tycks drabbas av depressioner i olika perioder.
Det hela startade med en utmattningsdepression för dryga 5 år sedan eller ja det har nog startat långt innan dess också det här med att depressioner, fast det var då det eskalerade. Egentligen förstod jag inte vad det var som hände för 5 år sedan, jag mådde bara riktigt skit länge och till sist efter drygt ett halvår fick en vän mig att söka hjälp. Under tiden jag var sjukskriven hade jag svårt att få förståelse från omgivningen för att jag var sjuk. I min familj har man liksom inte "accepterat" psykisk ohälsa. Det var väldigt påfrestande att försvara sig inför omgivningen i en redan sårbar situation.
Efter ett par år mådde jag bättre, men efter mobbing av en chef (sa till sist upp mig själv) så återkom depressionen i ett antal månader. Sökte inte hjälp utan försökte ta mig igenom med mycket motion o s v.
Nu de senaste två åren har jag haft en stressig/pressad livssituation p g a sjuka anhöriga och jobb och nu på sensommaren var det dags igen att börja må dåligt. Eller rättare sagt jag känner hur det tar tag om mig och det svänger kraftigt från att må riktigt dåligt till att må lite bättre under några dagar.
Ett annat problem som jag har är att jag river mig kraftigt i ansiktet så det blir sår (vilket jag egentligen alltid gjort) men problemet ökar när jag mår sämre.
Båda dessa problem skäms jag över och med tanke på att jag har svårt att öppna upp mig för människor jag känner och att jag tidigare blivit bemött med oförståelse från omgivningen så är jag ensam i mina problem. En dag "öppnade" jag upp mig lite grann för en person jag har förtroende för, d v s jag berättade att jag inte mår 100. Naturligtvis tog personen tre steg tillbaka och jag fick vatten på kvarn, "berätta inget för någon".
Hur tycker ni att jag ska gå vidare? Ska jag söka hjälp? Kanske få perspektiv eller hjälp med varför det svänger så kraftigt för mig och hur jag ska jobba med det. Vågar man berätta för omgivningen eller ska man skita i det? Orkar inte försvara mitt mående ständigt. Ursäkta mitt inlägg, men jag känner mig ensam i detta.
Det hela startade med en utmattningsdepression för dryga 5 år sedan eller ja det har nog startat långt innan dess också det här med att depressioner, fast det var då det eskalerade. Egentligen förstod jag inte vad det var som hände för 5 år sedan, jag mådde bara riktigt skit länge och till sist efter drygt ett halvår fick en vän mig att söka hjälp. Under tiden jag var sjukskriven hade jag svårt att få förståelse från omgivningen för att jag var sjuk. I min familj har man liksom inte "accepterat" psykisk ohälsa. Det var väldigt påfrestande att försvara sig inför omgivningen i en redan sårbar situation.
Efter ett par år mådde jag bättre, men efter mobbing av en chef (sa till sist upp mig själv) så återkom depressionen i ett antal månader. Sökte inte hjälp utan försökte ta mig igenom med mycket motion o s v.
Nu de senaste två åren har jag haft en stressig/pressad livssituation p g a sjuka anhöriga och jobb och nu på sensommaren var det dags igen att börja må dåligt. Eller rättare sagt jag känner hur det tar tag om mig och det svänger kraftigt från att må riktigt dåligt till att må lite bättre under några dagar.
Ett annat problem som jag har är att jag river mig kraftigt i ansiktet så det blir sår (vilket jag egentligen alltid gjort) men problemet ökar när jag mår sämre.
Båda dessa problem skäms jag över och med tanke på att jag har svårt att öppna upp mig för människor jag känner och att jag tidigare blivit bemött med oförståelse från omgivningen så är jag ensam i mina problem. En dag "öppnade" jag upp mig lite grann för en person jag har förtroende för, d v s jag berättade att jag inte mår 100. Naturligtvis tog personen tre steg tillbaka och jag fick vatten på kvarn, "berätta inget för någon".
Hur tycker ni att jag ska gå vidare? Ska jag söka hjälp? Kanske få perspektiv eller hjälp med varför det svänger så kraftigt för mig och hur jag ska jobba med det. Vågar man berätta för omgivningen eller ska man skita i det? Orkar inte försvara mitt mående ständigt. Ursäkta mitt inlägg, men jag känner mig ensam i detta.