Har inte läst alla svar men tänkte skriva lite här om min situation till dig TS.
Jag har familj, barn, hus, sambo och hela köret. Jag har också en mamma. En mamma som ljuger, är arbetslös, dricker, kör berusad, lånar pengar, är lat och gör aldrig något själv osv. Från och med 16 års ålder, då jag flyttade hemifrån, och till jag var ca 30år så var jag medberoende, lånade alltid ut pengar, sade aldrig emot hennes lögner och påhitt, stängde öronen istället och bara jakade med för jag orkade inte lyssna. Ställde alltid upp med allting: bytte gardiner, fixade ved, var till affären, skruvade bilen, jag har till och med ringt på ett jobb för att hon "inte ville ringa själv" och ta reda på mer info. Att man ställer upp för familjen javisst, men i detta fall så var det precis allt som jag skulle komma och "hjälpa till med". Och då jag kom så var det jag som gjorde och hon satt på sin röv och tittade på. Sade jag nej en enda gång så fick jag höra bakom ryggen att jag aldrig någonsin ställde upp för henne. Fyllekörningen har jag skällt ut henne för otaliga gånger och jag har också anmält henne 3 gånger. Tyvärr har de inte fått fast henne.
För några år sedan gick jag i terapi på grund av diverse orsaker. Där pratade jag bland annat om min mamma. Och då fick jag upp ögonen för vad jag höll på med. Jag gjorde ju allt så hon behövde inte göra något, jag lånade alltid ut pengar så hon behövde aldrig ta sitt ansvar och skaffa jobb för att pengarna skulle räcka till, jag sade aldrig emot hennes lögner och påhitt om alla andra så hon kunde ju bara fortsätta och trodde att hennes "verklighet" var verkligheten....
Idag lånar jag aldrig ut pengar, jag kör inte dit och hjälper med sådana saker som vilken normal människa som helst ska klara av, jag hjälper inte med att söka jobb, jag ryter ifrån då hon börjar prata skit om andra och sätter igång med sina lögner osv. Då jag slutade göra allt för henne så hoppade hon på min äldsta och började kräva att h*n skulle komma och fixa med ved, städa, diska, byta gardiner etc. Där blev det tvärstopp från min sida!
I dagens läge är hon arbetslös, dricker var och varannan dag, klarar sig knappt på det hon får, är utan körkort på grund av att någon anmälde henne till polis för fyllekörning.... och vet du vad, jag hjälper inte med att hon ska ta sig till och från affär etc. Hon har satt sig i skiten, hon får ta konsekvenserna. Japp det är svårt att sitta bredvid och se henne gå ner sig mer och mer, men jag tror hon behöver det för att börja fatta vad hon håller på med tyvärr. Jaa, jag finns där den dagen hon vill ha hjälp, och jag har kontakt med henne dagligen, men jag "ordnar inte upp" något för henne längre. Hon måste ta tag i sitt liv och inse vad hon håller på med och det kan bara hon själv göra.
Och så är det med allt beroende: det är bara de själva som kan hjälpa sig själva att komma ur det. Att ta tag i sitt liv och förstå vad de håller på med. Visst man ska finnas där, men man ska inte ställa upp med allt och göra allt. Det är de själva som måste göra det.
