Ja, det är väl ungefär så jag känner med. Jag blir förbannad och känner mig utnyttjad för att det är just mitt (vårt med sambon såklart) hem. Jag kan tillägga att han betalar en summa för mat och boende dock, inte för att det på något sätt ursäktar att reglerna inte följs.
Men man kan ju få hjälp från psyk även utan att bli inlagd. Det du skriver om hans beteende tycker jag låter som att han är deprimerad. Det kanske inte är så utan att han bara är lat.
Han säger bara så för att manipulera. Du kan inte lita på vad han säger, han spelar på dina känslor.
Nej inte jag, men sambon. Likväl som sambon stod i badrummet när min bror var på permission och fick hälsa på innan avslutad behandling och skulle ta en dusch. Han såg så att han inte kunde spola ned eller gömma något, gick igenom alla hans kläder och alla grejer, det enda stället han hade kunnat gömma något på var då om man hade fått för sig att titta "inne i kroppen" och så långt kunde vi ju såklart inte gå. Inget hittades, men självklart skulle provet övervakas, jag vet att de är duktiga på att komma undan genom olika knep...
Ja, han har alltid varit lat, men det är klart att jag inte kan avgöra det. Det kan vara bra att lyfta och se om han känner att han vill gå och prata med någon, jag ska ta upp det. Tack
Jag tror faktiskt inte att han har utvecklat ett beroende av alkohol, än. Snarare att hans egentliga beroende kanske ligger i något annat än droger också... han har ett stort bekräftelsebehov och vill ha vänner och ha kul, det är kanske därför han festar tänker jag? Och att han kanske har ett sjukligt begär efter det, vem vet. Oavsett känns det inte som ett klokt val från hand sida!
Vad häftigt med ett sånt gensvar, från att ha känt mig väldigt ensam i denna fråga till att få mängder av goda tankar.Man råkar inte hamna i ett beroende. Det är medvetna val man gör varje dag. Låt honom inte lägga det ifrån sig sådär.
Soc funkar inte så. Det är en vuxen människa, inte ett barn. Vill han ha hjälp får han själv ringa och söka hjälp. Först och främst ska han söka boende på egen hand, innan soc ens överväger att gå in med någon form av stöd. Varför ska hon ringa och bete sig som hans förälder? Det är inte hennes ansvar att ordna för honom, det är hans. Hon gör honom inte en tjänst genom att fixa allt åt honom.
Fast även om han inte är kemiskt beroende av alkoholen (än) så är han, tror jag, beroende av kicken, verklighetsflykten. Om hans övriga tid tillbringas med att ligga på sängen i ett sunkigt rum och glo på serier. Och det beroendet är väl nog så illa som ett kemiskt.
Vi diskuterade detta igår och ett av kraven om han ska få bo kvar är att han slutar vara ute och festa. Han höll med om att det inte har varit det smartaste draget och accepterade kravet, så det kommer att bli ändring på det om han ska vara kvar här.
Tack!
Tack så hemskt mycket för alla för alla svar!
Jag vet att han egentligen behöver ta fullt ansvar för sitt eget liv. Men jag vet också hur nära det var att han istället avslutade det och hur vi räddade honom i sista sekunden (han gjorde och planerade fler självmordsförsök). Han har i princip sagt rätt ut att hamnar han fel igen kommer vi inte få rädda honom, men att han inte vill hamna fel. Samtidigt när han är ute och festar anser jag att han är ute på väldigt hal is... Det är droger han har missbrukat, men det kan säkert gå över till alkohol eller så kan alkoholen få honom att fatta beslut han annars inte hade tagit, som att ta droger igen, tänker jag.
Han går inte i någon behandling nu, men på ett-två möten i veckan. Tyvärr tror jag inte socialen kan göra så mycket, han har fått behandlingen som är avslutad då han anses redo att fortsätta själv. Så vitt vi vet är han ren, jag har beställt hem tester. När han var aktiv var han väldigt annorlunda vilket jag inte upplever i dagsläget, men jag är ingen expert och man vet aldrig. Jag har däremot varit tydlig med att finns det droger i vårt hem eller om han faller tillbaka är han inte välkommen att bo här, det är jag skyldig min son att se till och det kommer jag att stå fast vid (han är sex månader drygt).
Vi har försökt att sätta oss ned och prata med honom, men han stänger av och tar inte in utan blir irriterad istället. Sen ibland sköter han sig jättebra ett par dagar och då känns ju allting toppen. Men just nu känns det som att det negativa ökar och som att han fokuserar på att ha ett roligt liv istället för att bygga upp ett nytt ordentligt sådant.
Tack för ditt svar. Jag tror inte att jag är så djupt medberoende faktiskt, även om det såklart finns en släng av det. Jag stängde vår dörr och stängde av all kontakt med honom i höstas när sonen föddes, för att jag bara hade en viss mängd energi och den behövde jag ge min son. Då ville brorsan inte ha hjälp så då kunde jag inget göra och då accepterade jag det och släppte honom helt. Vi hade ingen kontakt på flera månader och det var också då det gick som mest utför, men det är inget jag skuldbelägger mig själv för. Så fort en lucka dök upp där han faktiskt ville så fanns jag däremot där.
Du har rätt i att vi nog bör sätta ett slutdatum, om än ett avlägset sådant. Eftersom han har varit sjukskriven och typ slutat fungera som människa så agerar han väldigt dåligt under press så därför vill jag inte att han ska känna press över ett stundade slutdatum så länge som han sköter sig här hemma. Men ett avlägset som givetvis får infalla tidigare kan ju vara aktuellt.
