Hur länge ska man ställa upp för familjen?

[Lampan]

Han kommer inte att ändra sitt beteende, varför skulle han göra det?
Han får full service hemma hos dig.
Det är aldrig bra att "tycka synd" om någon oavsett problem, det leder bara till fler problem.
Be honom flytta!

 

[Tora]

Detta är ett väldigt svårt ämne för mig just nu och jag skulle gärna höra fler åsikter, jag ber om ursäkt för att det är så långt och tackar i förväg er som orkar läsa! Eftersom det är ett känsligt ämne kan jag inte bolla det med vem som helst som känner oss, så jag hoppas kunna få bolla det hela med några kloka här inne istället.

För att försöka göra en lång historia kort så är min lillebror missbrukare. Han var djupt nere i skiten och vände, men vi lyckades nå fram till honom tillslut och hjälpa honom att komma in på ett behandlingshem. "Vi" är min sambo och jag, då ena delen av föräldrarna inte bryr sig och den andra inte orkar rent psykiskt längre. Behandlingen är avslutad, men han behövde någonstans att bo, ett arbete och lära sig hur det vanliga livet fungerar. Han behövde också komma ifrån sin hemort av olika anledningar.

Vi lät honom flytta in på vår övervåning som vi i dagsläget inte direkt använder. Han fick jobb under min sambo där han har möjlighet att arbeta i sin egen takt så mycket som han mäktar med. Vi har en liten son och tanken var att han när han inte orkade arbeta kunde hålla mig sällskap/hjälpa mig med sonen och hjälpa till med div projekt på huset. Samma kväll som han flyttade in satte vi oss ned och gick igenom en lista med förväntningar som vi hade på honom (väldigt enkla sådana- att alla hjälps åt vid städning en gång i veckan, att man tänker på att inte duscha i flera timmar bara för att det är skönt, att vi vill att han sover hemma i veckodagarna osv) Han fick möjlighet att komma med synpunkter, men köpte allt rakt av.

I början gick det jättebra. Men nu går det utför och det både stort som smått. Jag som går hemma blir galen på att det är stökigt på rummet, att han kan ligga med kläderna på sängen en hel dag och bara glo på serier, att tvätthögen hamnar på golvet osv. Han är ute och festar på helgerna och glömmer bort att komma hem och hjälpa till med familjesysslorna som då inte alltid blir av (om de är beroende av att han hade hjälpt till). Han är kort och tvär och blir sur och snäsig när vi säger till honom. Han jobbar inte så mycket som han har åtagit sig och kan ligga efter deadline med så simpla saker som att skicka ett foto. Han vill inte hjälpa till med sonen för att han anser att det tar för mycket energi- vi pratar alltså om att typ underhålla honom i tio minuter så att jag kan ta en dusch.

Listan kan göras lång, men det här är några exempel. Jag känner helt enkelt inte att jag orkar ha honom här. Jag blir ledsen/sur när jag får ett sådant bemötande och jag vill inte behöva gå runt och vara på dåligt humör på grund av honom! Jag vill inte ha en sur tonåring (vilket han inte längre är, men beteendet är snarlikt) hemma som tittar på serier i ett stökigt rum i mitt hem, medan jag diskar efter middagen som jag lagade och som alla åt och städar i rummen där alla vistas. Jag vill inte att sambon ska behöva skämmas på sitt jobb för att han gick i god för honom, när han nu inte sköter sig.
Jag har tagit upp det här flera gånger, men han blir bara arg och säger att han kan ta in på hotell istället. Jag når inte fram och det påverkar vår familj och vårt välmående. Men säger jag tack och hej så har min bror ingenstans att bo... inget jobb... ingen som orkar bry sig... hur mycket skit ska jag behöva ta innan det kan vara ett godtyckligt alternativ? Just nu går mitt hjärta sönder av tanken, samtidigt som jag inte mår bra av att ha honom här och måste tänka på vår familj och vår älskade lille son. Vad mer kan man göra? Hur länge ska man ställa upp? Hur kan vi få detta att fungera?

Jag tror att gränsen mellan medberoende och hjälpsamhet kan vara svår att balansera på.

Med största sannolikhet är det inte bara din bror som behöver hjälp och stöd utan även du.

Googla på medberoende så kommer det upp en massa organisationer som du kan vända dig till för att få hjälp till dig själv. För som du har det nu kan det ju inte fortsätta vilket du även själv har kommit fram till.

Många kramar

 

[Billy]

Detta är ett väldigt svårt ämne för mig just nu och jag skulle gärna höra fler åsikter, jag ber om ursäkt för att det är så långt och tackar i förväg er som orkar läsa! Eftersom det är ett känsligt ämne kan jag inte bolla det med vem som helst som känner oss, så jag hoppas kunna få bolla det hela med några kloka här inne istället.

För att försöka göra en lång historia kort så är min lillebror missbrukare. Han var djupt nere i skiten och vände, men vi lyckades nå fram till honom tillslut och hjälpa honom att komma in på ett behandlingshem. "Vi" är min sambo och jag, då ena delen av föräldrarna inte bryr sig och den andra inte orkar rent psykiskt längre. Behandlingen är avslutad, men han behövde någonstans att bo, ett arbete och lära sig hur det vanliga livet fungerar. Han behövde också komma ifrån sin hemort av olika anledningar.

Vi lät honom flytta in på vår övervåning som vi i dagsläget inte direkt använder. Han fick jobb under min sambo där han har möjlighet att arbeta i sin egen takt så mycket som han mäktar med. Vi har en liten son och tanken var att han när han inte orkade arbeta kunde hålla mig sällskap/hjälpa mig med sonen och hjälpa till med div projekt på huset. Samma kväll som han flyttade in satte vi oss ned och gick igenom en lista med förväntningar som vi hade på honom (väldigt enkla sådana- att alla hjälps åt vid städning en gång i veckan, att man tänker på att inte duscha i flera timmar bara för att det är skönt, att vi vill att han sover hemma i veckodagarna osv) Han fick möjlighet att komma med synpunkter, men köpte allt rakt av.

I början gick det jättebra. Men nu går det utför och det både stort som smått. Jag som går hemma blir galen på att det är stökigt på rummet, att han kan ligga med kläderna på sängen en hel dag och bara glo på serier, att tvätthögen hamnar på golvet osv. Han är ute och festar på helgerna och glömmer bort att komma hem och hjälpa till med familjesysslorna som då inte alltid blir av (om de är beroende av att han hade hjälpt till). Han är kort och tvär och blir sur och snäsig när vi säger till honom. Han jobbar inte så mycket som han har åtagit sig och kan ligga efter deadline med så simpla saker som att skicka ett foto. Han vill inte hjälpa till med sonen för att han anser att det tar för mycket energi- vi pratar alltså om att typ underhålla honom i tio minuter så att jag kan ta en dusch.

Listan kan göras lång, men det här är några exempel. Jag känner helt enkelt inte att jag orkar ha honom här. Jag blir ledsen/sur när jag får ett sådant bemötande och jag vill inte behöva gå runt och vara på dåligt humör på grund av honom! Jag vill inte ha en sur tonåring (vilket han inte längre är, men beteendet är snarlikt) hemma som tittar på serier i ett stökigt rum i mitt hem, medan jag diskar efter middagen som jag lagade och som alla åt och städar i rummen där alla vistas. Jag vill inte att sambon ska behöva skämmas på sitt jobb för att han gick i god för honom, när han nu inte sköter sig.
Jag har tagit upp det här flera gånger, men han blir bara arg och säger att han kan ta in på hotell istället. Jag når inte fram och det påverkar vår familj och vårt välmående. Men säger jag tack och hej så har min bror ingenstans att bo... inget jobb... ingen som orkar bry sig... hur mycket skit ska jag behöva ta innan det kan vara ett godtyckligt alternativ? Just nu går mitt hjärta sönder av tanken, samtidigt som jag inte mår bra av att ha honom här och måste tänka på vår familj och vår älskade lille son. Vad mer kan man göra? Hur länge ska man ställa upp? Hur kan vi få detta att fungera?

Jag har inte läst alla inlägg så risken finns att en del av det jag skriver är en upprepning. Men...din berättelse är en klassisk missbrukarsituation där hela familjen är inblandad på något sätt. Din missbrukande bror, du som syster som tar på dig hela ansvaret, en förälder som själv inte orkar och skulle behöva hjälp, en som "inte bryr" sig. Att inte bry sig är en överlevnadsstrategi. Detta visar tydligt att missbrukar familj behöver professionell hjälp av människor som inte är känslomässigt knutna till missbrukaren.
Din bror har inte kommit ur "missbrukarsättet". Han är fortfarande manipulativ och styr och ställer som han vill med familjen, och du blir ledsen för att han inte uppskattar allt du och din man gör för honom. Där ligger knuten för dig, du måste sluta se det som ett personligt misslyckande när din bror utnyttjar dig. Du måste avsäga dig ansvaret för din brors missbruk - för - det spelar ingen roll vad du gör, inte gör, säger eller tycker, hotar, vädjar etc för missbruket har inte med dig att göra.
Man säger att missbruk är en sjukdom. Jag köper det till viss del men om man tänker att man byter missbruk mot cancer.
- Kan inte du sluta ha cancer nu när jag har hjälp dig så mycket?
- Om du inte slutar ha cancer så får du inte träffa mina barn!
- Kan du inte sluta ha cancer när jag ber dig?
Detta låter helt absurt, men det har precis samma effekt på missbruk - d v s INGEN! För varken cancer eller missbruk är kopplat till dig.
Så mitt råd är att du tar kontakt med någon medberoendeförening, även om din bror inte vill, för att få utbildning i vad du har att göra med och stöd. Därefter kan du ta ställning till vad du kan/vill göra för din bror. Men just nu måste han ut ur ditt hus och du måste ta kontrollen över dig, din familj och ditt liv., för just nu är det din bror som dikterar villkoren - precis som han gjort i många år över hela er familj.

 

[RostKaptenen]

Detta är ett väldigt svårt ämne för mig just nu och jag skulle gärna höra fler åsikter, jag ber om ursäkt för att det är så långt och tackar i förväg er som orkar läsa! Eftersom det är ett känsligt ämne kan jag inte bolla det med vem som helst som känner oss, så jag hoppas kunna få bolla det hela med några kloka här inne istället.

För att försöka göra en lång historia kort så är min lillebror missbrukare. Han var djupt nere i skiten och vände, men vi lyckades nå fram till honom tillslut och hjälpa honom att komma in på ett behandlingshem. "Vi" är min sambo och jag, då ena delen av föräldrarna inte bryr sig och den andra inte orkar rent psykiskt längre. Behandlingen är avslutad, men han behövde någonstans att bo, ett arbete och lära sig hur det vanliga livet fungerar. Han behövde också komma ifrån sin hemort av olika anledningar.

Vi lät honom flytta in på vår övervåning som vi i dagsläget inte direkt använder. Han fick jobb under min sambo där han har möjlighet att arbeta i sin egen takt så mycket som han mäktar med. Vi har en liten son och tanken var att han när han inte orkade arbeta kunde hålla mig sällskap/hjälpa mig med sonen och hjälpa till med div projekt på huset. Samma kväll som han flyttade in satte vi oss ned och gick igenom en lista med förväntningar som vi hade på honom (väldigt enkla sådana- att alla hjälps åt vid städning en gång i veckan, att man tänker på att inte duscha i flera timmar bara för att det är skönt, att vi vill att han sover hemma i veckodagarna osv) Han fick möjlighet att komma med synpunkter, men köpte allt rakt av.

I början gick det jättebra. Men nu går det utför och det både stort som smått. Jag som går hemma blir galen på att det är stökigt på rummet, att han kan ligga med kläderna på sängen en hel dag och bara glo på serier, att tvätthögen hamnar på golvet osv. Han är ute och festar på helgerna och glömmer bort att komma hem och hjälpa till med familjesysslorna som då inte alltid blir av (om de är beroende av att han hade hjälpt till). Han är kort och tvär och blir sur och snäsig när vi säger till honom. Han jobbar inte så mycket som han har åtagit sig och kan ligga efter deadline med så simpla saker som att skicka ett foto. Han vill inte hjälpa till med sonen för att han anser att det tar för mycket energi- vi pratar alltså om att typ underhålla honom i tio minuter så att jag kan ta en dusch.

Listan kan göras lång, men det här är några exempel. Jag känner helt enkelt inte att jag orkar ha honom här. Jag blir ledsen/sur när jag får ett sådant bemötande och jag vill inte behöva gå runt och vara på dåligt humör på grund av honom! Jag vill inte ha en sur tonåring (vilket han inte längre är, men beteendet är snarlikt) hemma som tittar på serier i ett stökigt rum i mitt hem, medan jag diskar efter middagen som jag lagade och som alla åt och städar i rummen där alla vistas. Jag vill inte att sambon ska behöva skämmas på sitt jobb för att han gick i god för honom, när han nu inte sköter sig.
Jag har tagit upp det här flera gånger, men han blir bara arg och säger att han kan ta in på hotell istället. Jag når inte fram och det påverkar vår familj och vårt välmående. Men säger jag tack och hej så har min bror ingenstans att bo... inget jobb... ingen som orkar bry sig... hur mycket skit ska jag behöva ta innan det kan vara ett godtyckligt alternativ? Just nu går mitt hjärta sönder av tanken, samtidigt som jag inte mår bra av att ha honom här och måste tänka på vår familj och vår älskade lille son. Vad mer kan man göra? Hur länge ska man ställa upp? Hur kan vi få detta att fungera?

Jag känner igen mig i din berättelse. Jag och min sambo stod inför samma val då en anhörig med samma problematik inte hade någonstans att bo längre förra sommaren. Mitt villkor var då att hen var tvungen att vilja ha hjälp, vilket hen inte ville och fick därför heller inte bo hos oss.
Det är jättesvårt för vi vill ju hjälpa till! Men vi kan inget göra förrän hen själv inser att hen behöver hjälp och är mottaglig.
Jag hade bett brodern att flytta, tror det är svårt att få rätsida på situationen som den är idag, tyvärr.

 

[Anders]

Jag har också missbruk i närheten och jag har gått AA:s anhörigkurs, vilket gav mig massor. Jag vet att jag inte kan vara ett stöd. Jag blir en medberoende när jag organiserar och löser problem. Jag blir också en medberoende när personen kan ringa till mig och prata av sig ångesten.

Jag överlåter ansvaret till utbildad personal samt till personen som faktiskt har problem. Jag kan inte hjälpa och styra upp, för det är bara en björnkram, en oförtjänst. För mig blev det så självklart att jag bara förlänger lidandet och problematiken istället för att personen tar fullt ansvar för sig själv.

Personen behöver ta ansvar för sig själv och sitt handlingssätt. Det är kanske skitjobbigt att ta tag i, men det är fortfarande personens eget ansvar. Som anhöriga kan man inget mer göra än att säga att man älskar dem och stötta dem i processen. Men den stöttningen innebär inte att lösa alla problem!

Jag blev nyfiken på vad AA är och kollade vad som fanns skrivet om dem och jag tycker de låter ganska suspekta, som tex. att en central sak är att be till Gud, det kan säkert hjälpa en del det säger jag inget om, men att blint tro på deras "sanningar" känns lite väl.

 

[Pollyhopp]

Tack så hemskt mycket för alla för alla svar!

Jag vet att han egentligen behöver ta fullt ansvar för sitt eget liv. Men jag vet också hur nära det var att han istället avslutade det och hur vi räddade honom i sista sekunden (han gjorde och planerade fler självmordsförsök). Han har i princip sagt rätt ut att hamnar han fel igen kommer vi inte få rädda honom, men att han inte vill hamna fel. Samtidigt när han är ute och festar anser jag att han är ute på väldigt hal is... Det är droger han har missbrukat, men det kan säkert gå över till alkohol eller så kan alkoholen få honom att fatta beslut han annars inte hade tagit, som att ta droger igen, tänker jag.

Han går inte i någon behandling nu, men på ett-två möten i veckan. Tyvärr tror jag inte socialen kan göra så mycket, han har fått behandlingen som är avslutad då han anses redo att fortsätta själv. Så vitt vi vet är han ren, jag har beställt hem tester. När han var aktiv var han väldigt annorlunda vilket jag inte upplever i dagsläget, men jag är ingen expert och man vet aldrig. Jag har däremot varit tydlig med att finns det droger i vårt hem eller om han faller tillbaka är han inte välkommen att bo här, det är jag skyldig min son att se till och det kommer jag att stå fast vid (han är sex månader drygt).

Vi har försökt att sätta oss ned och prata med honom, men han stänger av och tar inte in utan blir irriterad istället. Sen ibland sköter han sig jättebra ett par dagar och då känns ju allting toppen. Men just nu känns det som att det negativa ökar och som att han fokuserar på att ha ett roligt liv istället för att bygga upp ett nytt ordentligt sådant.

 

[kryddelydd]

Detta är ett väldigt svårt ämne för mig just nu och jag skulle gärna höra fler åsikter, jag ber om ursäkt för att det är så långt och tackar i förväg er som orkar läsa! Eftersom det är ett känsligt ämne kan jag inte bolla det med vem som helst som känner oss, så jag hoppas kunna få bolla det hela med några kloka här inne istället.

För att försöka göra en lång historia kort så är min lillebror missbrukare. Han var djupt nere i skiten och vände, men vi lyckades nå fram till honom tillslut och hjälpa honom att komma in på ett behandlingshem. "Vi" är min sambo och jag, då ena delen av föräldrarna inte bryr sig och den andra inte orkar rent psykiskt längre. Behandlingen är avslutad, men han behövde någonstans att bo, ett arbete och lära sig hur det vanliga livet fungerar. Han behövde också komma ifrån sin hemort av olika anledningar.

Vi lät honom flytta in på vår övervåning som vi i dagsläget inte direkt använder. Han fick jobb under min sambo där han har möjlighet att arbeta i sin egen takt så mycket som han mäktar med. Vi har en liten son och tanken var att han när han inte orkade arbeta kunde hålla mig sällskap/hjälpa mig med sonen och hjälpa till med div projekt på huset. Samma kväll som han flyttade in satte vi oss ned och gick igenom en lista med förväntningar som vi hade på honom (väldigt enkla sådana- att alla hjälps åt vid städning en gång i veckan, att man tänker på att inte duscha i flera timmar bara för att det är skönt, att vi vill att han sover hemma i veckodagarna osv) Han fick möjlighet att komma med synpunkter, men köpte allt rakt av.

I början gick det jättebra. Men nu går det utför och det både stort som smått. Jag som går hemma blir galen på att det är stökigt på rummet, att han kan ligga med kläderna på sängen en hel dag och bara glo på serier, att tvätthögen hamnar på golvet osv. Han är ute och festar på helgerna och glömmer bort att komma hem och hjälpa till med familjesysslorna som då inte alltid blir av (om de är beroende av att han hade hjälpt till). Han är kort och tvär och blir sur och snäsig när vi säger till honom. Han jobbar inte så mycket som han har åtagit sig och kan ligga efter deadline med så simpla saker som att skicka ett foto. Han vill inte hjälpa till med sonen för att han anser att det tar för mycket energi- vi pratar alltså om att typ underhålla honom i tio minuter så att jag kan ta en dusch.

Listan kan göras lång, men det här är några exempel. Jag känner helt enkelt inte att jag orkar ha honom här. Jag blir ledsen/sur när jag får ett sådant bemötande och jag vill inte behöva gå runt och vara på dåligt humör på grund av honom! Jag vill inte ha en sur tonåring (vilket han inte längre är, men beteendet är snarlikt) hemma som tittar på serier i ett stökigt rum i mitt hem, medan jag diskar efter middagen som jag lagade och som alla åt och städar i rummen där alla vistas. Jag vill inte att sambon ska behöva skämmas på sitt jobb för att han gick i god för honom, när han nu inte sköter sig.
Jag har tagit upp det här flera gånger, men han blir bara arg och säger att han kan ta in på hotell istället. Jag når inte fram och det påverkar vår familj och vårt välmående. Men säger jag tack och hej så har min bror ingenstans att bo... inget jobb... ingen som orkar bry sig... hur mycket skit ska jag behöva ta innan det kan vara ett godtyckligt alternativ? Just nu går mitt hjärta sönder av tanken, samtidigt som jag inte mår bra av att ha honom här och måste tänka på vår familj och vår älskade lille son. Vad mer kan man göra? Hur länge ska man ställa upp? Hur kan vi få detta att fungera?

Usch, så jobbigt!
Jag tror att det kan vara en bra idé (vilket ni antagligen redan gjort) att på ett tydligt sätt berätta för din bror att "när du fick bostad här, var vi överens om detta" och hänvisa till den lista ni gjort upp.
Och sedan säga "i början skötte du din del av avtalet väldigt bra, men nu ser vi ju att du har ändrat beteende gällande (och så ger man konkreta exempel) och då kan vi inte längre ställa upp med bostad men om du börjar följa vår överenskommelse igen, och fortsätter att sköta dig, så kan vi ställa upp (si och så mycket, si och så länge) och du behöver också jobba med att skaffa eget boende."

 

[Anders]

Tack så hemskt mycket för alla för alla svar!

Jag vet att han egentligen behöver ta fullt ansvar för sitt eget liv. Men jag vet också hur nära det var att han istället avslutade det och hur vi räddade honom i sista sekunden (han gjorde och planerade fler självmordsförsök). Han har i princip sagt rätt ut att hamnar han fel igen kommer vi inte få rädda honom, men att han inte vill hamna fel. Samtidigt när han är ute och festar anser jag att han är ute på väldigt hal is... Det är droger han har missbrukat, men det kan säkert gå över till alkohol eller så kan alkoholen få honom att fatta beslut han annars inte hade tagit, som att ta droger igen, tänker jag.

Han går inte i någon behandling nu, men på ett-två möten i veckan. Tyvärr tror jag inte socialen kan göra så mycket, han har fått behandlingen som är avslutad då han anses redo att fortsätta själv. Så vitt vi vet är han ren, jag har beställt hem tester. När han var aktiv var han väldigt annorlunda vilket jag inte upplever i dagsläget, men jag är ingen expert och man vet aldrig. Jag har däremot varit tydlig med att finns det droger i vårt hem eller om han faller tillbaka är han inte välkommen att bo här, det är jag skyldig min son att se till och det kommer jag att stå fast vid (han är sex månader drygt).

Vi har försökt att sätta oss ned och prata med honom, men han stänger av och tar inte in utan blir irriterad istället. Sen ibland sköter han sig jättebra ett par dagar och då känns ju allting toppen. Men just nu känns det som att det negativa ökar och som att han fokuserar på att ha ett roligt liv istället för att bygga upp ett nytt ordentligt sådant.

Finns det någon annan problematik bakom som ställer till det, som ADHD tex.?

 

[kryddelydd]

Vi har försökt att sätta oss ned och prata med honom, men han stänger av och tar inte in utan blir irriterad istället. Sen ibland sköter han sig jättebra ett par dagar och då känns ju allting toppen. Men just nu känns det som att det negativa ökar och som att han fokuserar på att ha ett roligt liv istället för att bygga upp ett nytt ordentligt sådant.

Hade inte läst detta inlägget när jag skrev förra svaret.

Ni har redan gjort det kloka; det är ultimatum och att genomföra den "hotade" konskvensen som gäller.
Tyvärr.
Du och din familj har ställt upp jättemycket för din bror; ni ska inte göra mer även om jag förstår att det också är jättetufft!

 

[kolblakkur]

Han har i princip sagt rätt ut att hamnar han fel igen kommer vi inte få rädda honom, men att han inte vill hamna fel. Samtidigt när han är ute och festar anser jag att han är ute på väldigt hal is... .

Utgå ifrån två saker när han talar 1. han manipulerar er (att ni inte får rädda honom, vilket lägger skuldkänslor på er). 2. Han säger det ni vill höra (han säger att han inte vill hamna fel = det ni vill höra, men utsätter sig medvetet för risker).

 

[Kattennizze]

Tack så hemskt mycket för alla för alla svar!

Jag vet att han egentligen behöver ta fullt ansvar för sitt eget liv. Men jag vet också hur nära det var att han istället avslutade det och hur vi räddade honom i sista sekunden (han gjorde och planerade fler självmordsförsök). Han har i princip sagt rätt ut att hamnar han fel igen kommer vi inte få rädda honom, men att han inte vill hamna fel. Samtidigt när han är ute och festar anser jag att han är ute på väldigt hal is... Det är droger han har missbrukat, men det kan säkert gå över till alkohol eller så kan alkoholen få honom att fatta beslut han annars inte hade tagit, som att ta droger igen, tänker jag.

Han går inte i någon behandling nu, men på ett-två möten i veckan. Tyvärr tror jag inte socialen kan göra så mycket, han har fått behandlingen som är avslutad då han anses redo att fortsätta själv. Så vitt vi vet är han ren, jag har beställt hem tester. När han var aktiv var han väldigt annorlunda vilket jag inte upplever i dagsläget, men jag är ingen expert och man vet aldrig. Jag har däremot varit tydlig med att finns det droger i vårt hem eller om han faller tillbaka är han inte välkommen att bo här, det är jag skyldig min son att se till och det kommer jag att stå fast vid (han är sex månader drygt).

Vi har försökt att sätta oss ned och prata med honom, men han stänger av och tar inte in utan blir irriterad istället. Sen ibland sköter han sig jättebra ett par dagar och då känns ju allting toppen. Men just nu känns det som att det negativa ökar och som att han fokuserar på att ha ett roligt liv istället för att bygga upp ett nytt ordentligt sådant.

Men jag tänker att man nog inte ska dricka alkohol heller om man har ett drogmissbruk.

 

[Smulan75]

Vi har försökt att sätta oss ned och prata med honom, men han stänger av och tar inte in utan blir irriterad istället. Sen ibland sköter han sig jättebra ett par dagar och då känns ju allting toppen. Men just nu känns det som att det negativa ökar och som att han fokuserar på att ha ett roligt liv istället för att bygga upp ett nytt ordentligt sådant.

Jag har oxå en lillebror som missbrukat - dock så har det varit mina föräldrar som alltid "stöttat" honom med det praktiska och därmed oxå varit medberoende och till stor del möjliggjort hans missbruk. Vi systrar har till viss del tagit avstånd från honom och våra föräldrar under de perioder när han missbrukat - men har hela tiden sagt att vi finns där som stöd - men inte på något sätt tänker försörja honom.

Det som du skriver - att han inte är mottagligt - är för mig ett tydligt tecken på att han är inne i en ond cirkel där han troligen åter igen kommer återfalla och att han inte är på "rätt spår". Den dagen när jag insåg att min lillebror var på "rätt spår" var den dagen när inte mina föräldrar ringde mig och bad mig ta kontakt med honom, utan den dagen när han själv kontaktade mig och ville prata och det var då vi tog upp kontakten igen.

 

[Vogue]

Jag tror att dina kunskaper i vad socialtjänsten gör brister.

Boende och försörjning får man ordna själv. Lyckas man inte med det går socialtjänsten in och ger tillfälliga lösningar. Dessa brukar vara boende på vandrarhem och försörjningsstöd.

Ja precis det jag menade?

Och det är dessutom vanligt att fd missbrukare osv får bo i prövolägenheter.
En före detta stallkompis dotter bodde så.

 

[Pollyhopp]

Finns det någon annan problematik bakom som ställer till det, som ADHD tex.?

Nej, inga diagnoser hos honom. Han är från början en ganska intelligent person men som gärna vill vara andra till lags och passa in, som har hamnat i fel umgänge och sedan har det ena lett till det andra...

 

[Görel]

Ja precis det jag menade?

Det skrev du inte

 

[Pollyhopp]

Men jag tänker att man nog inte ska dricka alkohol heller om man har ett drogmissbruk.

Nej, det tycker inte jag heller. Men jag kan inte styra honom, han är ändå "vuxen". Dock är han inte välkommen hit om han har druckit, så när han är ute sover han borta.

 

[Vogue]

Det skrev du inte

• Jo jag skrev hjälpa till med försörjning och boende.

 

[Pollyhopp]

Hade inte läst detta inlägget när jag skrev förra svaret.

Ni har redan gjort det kloka; det är ultimatum och att genomföra den "hotade" konskvensen som gäller.
Tyvärr.
Du och din familj har ställt upp jättemycket för din bror; ni ska inte göra mer även om jag förstår att det också är jättetufft!

Jag förstår att du egentligen har rätt. Men det är väl just det att om/när vi genomför konsekvensen är jag rädd att min bror tillslut kommer att mista livet och det kommer att kännas som mitt fel, för att det är en konsekvens av vårt agerande...

 

[mandalaki]

Ja precis det jag menade?

Och det är dessutom vanligt att fd missbrukare osv får bo i prövolägenheter.
En före detta stallkompis dotter bodde så.

Berätta mer för @Görel socialsekreteraren.

 

[athena_arabians]

Jag förstår att du egentligen har rätt. Men det är väl just det att om/när vi genomför konsekvensen är jag rädd att min bror tillslut kommer att mista livet och det kommer att kännas som mitt fel, för att det är en konsekvens av vårt agerande...

Nej, det är inte en konsekvens av ert agerande. Väck med de tankarna omedelbart!

Skulle det blir så illa är det en konsekvens av hans egna val. Inte ert agerande.

Annars håller jag med flera andra, ni gav honom en chans och satte upp regler för att få det att fungera (regler han gick med på). När han nu skiter i dem är det dags att han då får ta konsekvenserna av det, dvs att han åker ut. Ni är medberoende och behöver få hjälp med det och han behöver få mer hjälp med sitt missbruk (jag har svårt att säga att någon som super är fri från missbruk även om det var droger han fick behandling för).