Pollyhopp
Trådstartare
Detta är ett väldigt svårt ämne för mig just nu och jag skulle gärna höra fler åsikter, jag ber om ursäkt för att det är så långt och tackar i förväg er som orkar läsa! Eftersom det är ett känsligt ämne kan jag inte bolla det med vem som helst som känner oss, så jag hoppas kunna få bolla det hela med några kloka här inne istället.
För att försöka göra en lång historia kort så är min lillebror missbrukare. Han var djupt nere i skiten och vände, men vi lyckades nå fram till honom tillslut och hjälpa honom att komma in på ett behandlingshem. "Vi" är min sambo och jag, då ena delen av föräldrarna inte bryr sig och den andra inte orkar rent psykiskt längre. Behandlingen är avslutad, men han behövde någonstans att bo, ett arbete och lära sig hur det vanliga livet fungerar. Han behövde också komma ifrån sin hemort av olika anledningar.
Vi lät honom flytta in på vår övervåning som vi i dagsläget inte direkt använder. Han fick jobb under min sambo där han har möjlighet att arbeta i sin egen takt så mycket som han mäktar med. Vi har en liten son och tanken var att han när han inte orkade arbeta kunde hålla mig sällskap/hjälpa mig med sonen och hjälpa till med div projekt på huset. Samma kväll som han flyttade in satte vi oss ned och gick igenom en lista med förväntningar som vi hade på honom (väldigt enkla sådana- att alla hjälps åt vid städning en gång i veckan, att man tänker på att inte duscha i flera timmar bara för att det är skönt, att vi vill att han sover hemma i veckodagarna osv) Han fick möjlighet att komma med synpunkter, men köpte allt rakt av.
I början gick det jättebra. Men nu går det utför och det både stort som smått. Jag som går hemma blir galen på att det är stökigt på rummet, att han kan ligga med kläderna på sängen en hel dag och bara glo på serier, att tvätthögen hamnar på golvet osv. Han är ute och festar på helgerna och glömmer bort att komma hem och hjälpa till med familjesysslorna som då inte alltid blir av (om de är beroende av att han hade hjälpt till). Han är kort och tvär och blir sur och snäsig när vi säger till honom. Han jobbar inte så mycket som han har åtagit sig och kan ligga efter deadline med så simpla saker som att skicka ett foto. Han vill inte hjälpa till med sonen för att han anser att det tar för mycket energi- vi pratar alltså om att typ underhålla honom i tio minuter så att jag kan ta en dusch.
Listan kan göras lång, men det här är några exempel. Jag känner helt enkelt inte att jag orkar ha honom här. Jag blir ledsen/sur när jag får ett sådant bemötande och jag vill inte behöva gå runt och vara på dåligt humör på grund av honom! Jag vill inte ha en sur tonåring (vilket han inte längre är, men beteendet är snarlikt) hemma som tittar på serier i ett stökigt rum i mitt hem, medan jag diskar efter middagen som jag lagade och som alla åt och städar i rummen där alla vistas. Jag vill inte att sambon ska behöva skämmas på sitt jobb för att han gick i god för honom, när han nu inte sköter sig.
Jag har tagit upp det här flera gånger, men han blir bara arg och säger att han kan ta in på hotell istället. Jag når inte fram och det påverkar vår familj och vårt välmående. Men säger jag tack och hej så har min bror ingenstans att bo... inget jobb... ingen som orkar bry sig... hur mycket skit ska jag behöva ta innan det kan vara ett godtyckligt alternativ? Just nu går mitt hjärta sönder av tanken, samtidigt som jag inte mår bra av att ha honom här och måste tänka på vår familj och vår älskade lille son. Vad mer kan man göra? Hur länge ska man ställa upp? Hur kan vi få detta att fungera?
För att försöka göra en lång historia kort så är min lillebror missbrukare. Han var djupt nere i skiten och vände, men vi lyckades nå fram till honom tillslut och hjälpa honom att komma in på ett behandlingshem. "Vi" är min sambo och jag, då ena delen av föräldrarna inte bryr sig och den andra inte orkar rent psykiskt längre. Behandlingen är avslutad, men han behövde någonstans att bo, ett arbete och lära sig hur det vanliga livet fungerar. Han behövde också komma ifrån sin hemort av olika anledningar.
Vi lät honom flytta in på vår övervåning som vi i dagsläget inte direkt använder. Han fick jobb under min sambo där han har möjlighet att arbeta i sin egen takt så mycket som han mäktar med. Vi har en liten son och tanken var att han när han inte orkade arbeta kunde hålla mig sällskap/hjälpa mig med sonen och hjälpa till med div projekt på huset. Samma kväll som han flyttade in satte vi oss ned och gick igenom en lista med förväntningar som vi hade på honom (väldigt enkla sådana- att alla hjälps åt vid städning en gång i veckan, att man tänker på att inte duscha i flera timmar bara för att det är skönt, att vi vill att han sover hemma i veckodagarna osv) Han fick möjlighet att komma med synpunkter, men köpte allt rakt av.
I början gick det jättebra. Men nu går det utför och det både stort som smått. Jag som går hemma blir galen på att det är stökigt på rummet, att han kan ligga med kläderna på sängen en hel dag och bara glo på serier, att tvätthögen hamnar på golvet osv. Han är ute och festar på helgerna och glömmer bort att komma hem och hjälpa till med familjesysslorna som då inte alltid blir av (om de är beroende av att han hade hjälpt till). Han är kort och tvär och blir sur och snäsig när vi säger till honom. Han jobbar inte så mycket som han har åtagit sig och kan ligga efter deadline med så simpla saker som att skicka ett foto. Han vill inte hjälpa till med sonen för att han anser att det tar för mycket energi- vi pratar alltså om att typ underhålla honom i tio minuter så att jag kan ta en dusch.
Listan kan göras lång, men det här är några exempel. Jag känner helt enkelt inte att jag orkar ha honom här. Jag blir ledsen/sur när jag får ett sådant bemötande och jag vill inte behöva gå runt och vara på dåligt humör på grund av honom! Jag vill inte ha en sur tonåring (vilket han inte längre är, men beteendet är snarlikt) hemma som tittar på serier i ett stökigt rum i mitt hem, medan jag diskar efter middagen som jag lagade och som alla åt och städar i rummen där alla vistas. Jag vill inte att sambon ska behöva skämmas på sitt jobb för att han gick i god för honom, när han nu inte sköter sig.
Jag har tagit upp det här flera gånger, men han blir bara arg och säger att han kan ta in på hotell istället. Jag når inte fram och det påverkar vår familj och vårt välmående. Men säger jag tack och hej så har min bror ingenstans att bo... inget jobb... ingen som orkar bry sig... hur mycket skit ska jag behöva ta innan det kan vara ett godtyckligt alternativ? Just nu går mitt hjärta sönder av tanken, samtidigt som jag inte mår bra av att ha honom här och måste tänka på vår familj och vår älskade lille son. Vad mer kan man göra? Hur länge ska man ställa upp? Hur kan vi få detta att fungera?
