Sv: Hur länge ammade ni ???
Jag skriker inte men det hugger lite i hjartat nar jag ser/hor mer eller mindre lattsamma kommentarer om amning, hur bra det ar att amma sa lange som mojligt, hur mysigt det ar etc etc Jag har haft ett helvete med amning av mina barn. Forsta barnet foddes med katastrofsnitt da hennes hjarta stannade. Da hade jag haft varkar i tva dygn, krystat i 2 1/2 timme. Hela upplevelsen var valdigt traumatisk och en enorm besvikelse sa dar kom depressionen som ett paket pa posten. Jag slet som ett djur, grinade och pumpade, grinade och pumpade, lillan grinade och vagrade suga, for att gora en lang historia kort sa gav jag upp efter en dryg manad. Da blev jag i det narmaste forklarad som direkt olamplig som mamma av bade bekanta och bvc-personal. Jag kan noja mig med att saga att det inte gjorde depressionen direkt battre... :smirk:
Med tvaan gick det battre aven fast det blev snitt aven dar, av andra orsaker. Jag fick fortfarande slita som ett djur for att fa igang en hyfsad produktion, ta tabletter, pumpa, pumpa och ater pumpa. Jag kan an idag hora ljudet av det dar tortyrredskapet *swooosh-slorp, swooosh-slorp* Visst var det bade mysigt och underbart nar vi antligen fatt det att funka nagotsanar men kanslan av misslyckande, oro och angest slappte aldrig riktigt.
Visst finns det avundsjuka i bakgrunden men aven innan jag skaffade barn sa tyckte jag det inte sag riktigt ratt ut med storre barn som ammades. Jag vill dock an en gang papeka att jag inte ser nagot som helst sexuellt over det, kanner varken obehag eller olust, tycker inte alls det ar motbjudande utan tycker bara att det inte ser riktigt ratt ut i mina ogon. Det sagt sa tycker jag att var och en har ratt att gora som de vill, amma sina barn sa lange de vill och kan men jag har ocksa ratt att ha en asikt om det.
Jag skriker inte men det hugger lite i hjartat nar jag ser/hor mer eller mindre lattsamma kommentarer om amning, hur bra det ar att amma sa lange som mojligt, hur mysigt det ar etc etc Jag har haft ett helvete med amning av mina barn. Forsta barnet foddes med katastrofsnitt da hennes hjarta stannade. Da hade jag haft varkar i tva dygn, krystat i 2 1/2 timme. Hela upplevelsen var valdigt traumatisk och en enorm besvikelse sa dar kom depressionen som ett paket pa posten. Jag slet som ett djur, grinade och pumpade, grinade och pumpade, lillan grinade och vagrade suga, for att gora en lang historia kort sa gav jag upp efter en dryg manad. Da blev jag i det narmaste forklarad som direkt olamplig som mamma av bade bekanta och bvc-personal. Jag kan noja mig med att saga att det inte gjorde depressionen direkt battre... :smirk:
Med tvaan gick det battre aven fast det blev snitt aven dar, av andra orsaker. Jag fick fortfarande slita som ett djur for att fa igang en hyfsad produktion, ta tabletter, pumpa, pumpa och ater pumpa. Jag kan an idag hora ljudet av det dar tortyrredskapet *swooosh-slorp, swooosh-slorp* Visst var det bade mysigt och underbart nar vi antligen fatt det att funka nagotsanar men kanslan av misslyckande, oro och angest slappte aldrig riktigt.
Visst finns det avundsjuka i bakgrunden men aven innan jag skaffade barn sa tyckte jag det inte sag riktigt ratt ut med storre barn som ammades. Jag vill dock an en gang papeka att jag inte ser nagot som helst sexuellt over det, kanner varken obehag eller olust, tycker inte alls det ar motbjudande utan tycker bara att det inte ser riktigt ratt ut i mina ogon. Det sagt sa tycker jag att var och en har ratt att gora som de vill, amma sina barn sa lange de vill och kan men jag har ocksa ratt att ha en asikt om det.