Hur kommer man vidare? *långt*

[MayDay]

Den 8:e maj i år skulle vårt första gemensamma barn fötts. Den 3:e december förra året på rul så visade det sig att forstret dött i vecka 14-15.
Förstås blev vi förtvivlade.
På något vis så fortsatte livet sin gilla gång. Vår inställning var väl att ganska snart försöka bli gravida igen.
Precis en månad efter skrapningen kom min mens tillbaka och sedan dess har den varit lika regelbunden som tidigare.

I början av januari tyckte jag att vi ändå var på rätt väg och att sorgen började lätta. Visst var jag fortfarande ledsen men ändå hanterbart. Men någonstans började det gå på fel håll igen och nu så känns allt bara hopplöst. Är ledsen jämt och fullständigt upphakad på att bli gravid igen. Sedan vårt missfall så är det flera bland våra vänner som berättat att de ska ha barn och jag klara inte av att träffa dem. Visst vet jag att det inte är deras fel att vi fick missfall men mina känslor är allt annat än rationella och jag fixar det bara inte. Hur jag än vänder och vrider på det så känner jag mig bara mer och mer nere.
Ovanpå detta så har jag trots min regelbundna mens inte fått tillbaka någon äl. Detta om något spär på min ångest. Inte nog med att det är svårt at bli gravid om man har äl, utan är det definitivt omöjligt. Dessutom har jag för sörsta gången i mitt liv PMS, inte så lite i heller och jag mår verkligen pyton 1 vecka innan mensen kommer. Som ett litet extra bevis från min kropp att vi inte lyckats denna månad i heller. Och ju mer nere och ledsen jag blir desto mer stöter jag ifrån mig min man och förstör vårt förhållande. Vet inte vad jag ska göra men något måste det finnas att göra för att man ska kunna ta sig vidare.
Någon med liknande erfarenhet som har några råd?

/Ledsen MayDay

 

[MayDay]

Sv: Hur kommer man vidare? *långt*

Eller någon som har några råd i största allmänhet...

 

[Tillit]

Sv: Hur kommer man vidare? *långt*

Jag har aldrig varit i samma sits så några tips kan jag nog inte komma med...dock kan jag skicka en värmande kram genom cyberrymden och hoppas den hjälper lite i alla fall

 

[vindvissla]

Sv: Hur kommer man vidare? *långt*

Jag tror att det finns hjälp för dig att få via mödravårdscentralen. Det kan inte vara helt ovanligt att reagera som du gör och det finns professionella människor som är utbildade på att hjälpa folk gå igenom kriser som t ex att förlora ett barn.

Jag tror dessutom det hjälper att prata om det. Pratar du och din sambo om det? Du och dina vänner? Din mamma, pappa eller andra nära? Prata och gråt och bearbeta det. Det kommer kännas lättare, precis som med all sorgehantering.

Jag beklagar verkligen sorgen och hoppas att ni lyckas snart igen - men att bli gravid igen kommer inte lösa sorgen från det förlorade barnet, den måste du ta itu med ändå.

Angående ägglossningen så finns det ju medicinsk hjälp för att sätta igång det. Har du förresten provat bidrottninggelekapslar? Det ska hjälpa enligt många. Finns i hälsokosten eller på nätet.

 

[zask]

Sv: Hur kommer man vidare? *långt*

Usch Det låter som du har en jättejobbig tid.

Finns det ingen hjälp att få? Gå och prata av sig hos någon?

Det låter inge bra att ni/du bär på allt detta själva.

Skickar en styrkekram!

 

[MayDay]

Sv: Hur kommer man vidare? *långt*

Tack!

Till all:
Visst har jag pratat och gråtit, svurit och förbannat men nu känns det som om min omgivning förväntar sig att nu ska det vara bra. Visst prata jag med min maken, men han är ju lika ledsen som jag så det känns inte som om vi kommer någonstans. Han har dessutom ännu svårare att prata med andra än jag då ingen liksom förväntar sig att han ska vara ledsen. En av hans vänner som ska bli pappa i april ägnade sig till exempel åt att beklaga sig över hur jobbigt det var med hans gravida sambo, att han inte ville bli pappa etc. Trevlig typ det där. I vilket fall får det mig att tystna. Jag vill inte tynga honom ännu mer.
Har en nära vän som har fått ta mycket av mitt ältande och deppiga humör men jag känner själv att jag inte vill vara ledsna MayDay så fort vi pratar utan att jag någon gång får prata om något annat. Nu är hon dessutom gravid...

Problemet är att jag inte vet vart jag ska vända mig. Vården jag har stött på hitintills lämnar övrigt att önska. Det enda man får höra är, "Ja, det är sånt som händer." eller min barnmorska som kläckte ur sig "Ja du är välkommen tillbaka igen när du är gravid igen." eller "Det finns inget att göra åt det."

Angående äl och en ny graviditet så vet jag ju att ett nytt barn inte ersätter det som inte finns längre. Men det är just vetskapen om att jag faktiskt inte ens kan bli gravid just nu. Det är nog det som spär på allt det andra allra mest. Känns som att jag har fått min chans och nu är den förbi. Att få hjälp hos barnmorskan är kört så länge man inte har försökt i ett år. Vilket det ju inte blir förrän i december. Ska knata iväg till hälsokosten. Tack för tipset.

 

[Kaktusblomma]

Sv: Hur kommer man vidare? *långt*

Usch vad jobbigt du verkar ha det! Jag tycker också att du borde kunna få samtalshjälp via mödravården eller vårdcentralen? Nu vet inte jag vart du bor, men har ni någon annan mottagning du kan vända dig till? Kanske någon privat?

Skickar ett helt gäng med styrkekramar till dig!

 

[MayDay]

Sv: Hur kommer man vidare? *långt*

Tack!

Bor i en små stad. Finns en privat mottagning men det är en medelålders manlig läkare som har den. Mest pensionärer som är patienter där (typ makens mormor) så det känns inte som rätt ställe. Men jag kanske ska slänga iväg mina fördomar och göra ett försök.
I övrigt så är det vanliga primärvården som gäller. Min erfarenhet säger mig att det inte hjälper i heller men det är kanske värt ett försök.

Förlåt att jag låter så negativ. Min hjärna har fastnat i det spåret. Men jag tar till mig av era tankar och åsikter ändå.

 

[Kaktusblomma]

Sv: Hur kommer man vidare? *långt*

Du kanske som sagt ska ge det en chans iaf? Jag förstår fullt ut att du har fastnat i en negativ spiral, det är ju den du (ni?) behöver hjälp att komma ur och kanske är den medelålders manlige läkaren den rätta personen att ge er rätt hjälp.

 

[Mammas]

Sv: Hur kommer man vidare? *långt*

Det finns ju samtalshjälp på andra håll än inom mödravården också? Kurator på VC, via kyrkan (som har erfarenhet av att tala med folk i kris, vilket detta är). Någon som lyssnar och kan hjälpa dig på rätt väg igen. Kanske någon ni kan gå till tillsammans för att hjälpa er att komma vidare båda två?

Och din mans kollega verkar vara ett ärkenöt! Hoppas din man slipper honom i fortsättningen.

 

[Sunshine]

Sv: Hur kommer man vidare? *långt*

Stackars dig

Jag vill beratta att sorgen brukar latta nar man har passerat BF for det forlorade barnet, det ar nastan som en magisk grans som man maste passera.
Om du inte kan prata med din partner sa hav ur dig till dem som kan lyssna och ar bra pa att ge stod, kan vara en van, syskon, foralder osv.
Sjalv kunde jag inte prata med min make for vi hanterade sorgen pa olika vis och jag kunde inte prata med min mamma for hon forstod inte alls vad jag gick igenom och sade helt fel saker som inte hjalpte alls. Men jag hade en vaninna som fick hora mycket, och en arbetskompis ocksa.

Tillat dig att kanna dig ledsen nar det behovs, och att tanka icke PK tankar (av typen Fy Vad Orattvist Att De Lyckas Och Inte Vi). Det gar over, jag lovar! Men forsok att inte stota bort nagra vanner pga detta, det ar annars latt hant.

Styrkekram till dig!!

 

[lobell]

Sv: Hur kommer man vidare? *långt*

När jag var runt 30 fick jag 2 missfall efter varandra. Det var jättejobbigt då jag sett emot att få barn med min dåvarande sambo. Hans vänner fick oxå barn den tiden så då var det extra känsligt.
Jag fick nog nån chock och hade svårt att släppa det, fast jag hade 2 barn sen tidigare , vilket resulterade i en massa negativa tankar och även att jag slängde ut sambon, som var en de bästa killarna jag känner.
Så kanske du ska prata med nån om det, så att det inte blir som för mej.

Idag 10 år senare har jag 2 sladdisar på 2,5 och 3,5 år, så det var inte kört ändå.
Trodde inte att jag kunde få fler barn så slutade med p-piller och tänkte inte på barn över huvudtaget under de åren, sen kom de tätt istället

 

[Hiddeous]

Sv: Hur kommer man vidare? *långt*

Angående äl och en ny graviditet så vet jag ju att ett nytt barn inte ersätter det som inte finns längre. Men det är just vetskapen om att jag faktiskt inte ens kan bli gravid just nu. Det är nog det som spär på allt det andra allra mest. Känns som att jag har fått min chans och nu är den förbi. Att få hjälp hos barnmorskan är kört så länge man inte har försökt i ett år. Vilket det ju inte blir förrän i december. Ska knata iväg till hälsokosten. Tack för tipset.

Hur vet du att du inte ägglossar? Regelbunden mens brukar tyda på ÄL. Och om du via blodprov fått veta att du troligen inte har någon behöver ni ju inte vänta ett år på att få pergotime eller liknande preparat utskrivet. Det är ju för utredning som man rekommenderar ett års aktivt försök. Men om mannen inte har erektion eller kvinnan ingen äl, ex, så behöver man ju inte utreda var felet ligger.

 

[MayDay]

Sv: Hur kommer man vidare? *långt*

Har varit i kontakt med VC kurator förr, typ för hundra år sedan när jag var på väg in i den berömda väggen. Känns inte som rätt ställe just nu, men ska överväga saken. Då när jag var på väg mot utbrändhet så var min mamma mitt stora stöd, tyvärr så funkar det inte den här gången.

Ärkenöten lär vi nog behöva stå ut med. Vi umgås i samma krets så det blir svårt att undvika.

 

[MayDay]

Sv: Hur kommer man vidare? *långt*

och till lobell också...

Jag tror också, eller rättare sagt hoppas, att det hjälper att passera BF. Då är man liksopm förbi tiden som jag borde varit gravid. För det är en av de saker som är så konstiga. Har träffat kompisar med nyfödda, inga problem men när de är gravida så skyr jag dem som pesten. Solklart, eller hur...

Maken och jag sörjer också väldigt olika. Kanske delvis därför det blir så svårt att prata med honom. Visst skulle jag kunna prata med någon vännina men just nu så har jag inte en enda som inte är gravid. Livet är verkligen kul ibland

Tror inte att det är någon risk att jag slänger ut maken. Däremot kanske en risk att han slänger ut mig. Skämtåsido så måste jag för min egen skull komma vidare på något vis. Just nu känns det mest som att jag är fast i samma ekorrhjul.

Tack för era inlägg!

 

[MayDay]

Sv: Hur kommer man vidare? *långt*

Inga utslag på äl-stickor, inget äl-sekret, inga äl-känningar överhuvudtaget. Dessutom då PMSen vilket jag tolkar som, eftersom jag aldrig har haft det innan, som att något inte stämmer, dvs att mina hormoner är ur balans. Men är det så enkelt som ett blodprov... Ska ringa BM och kolla. Tack för tipset!

 

[Mikan]

Sv: Hur kommer man vidare? *långt*

Du säger att det känns som om hormonerna är ur balans.... Det låter som om hela du är i obalans och då brukar inte kroppen fungera heller. Sen kan det ju bli en ond cirkel av det hela....
Att du mår dåligt har jag all förståelse för. Försök hitta någon att prata med, kuratorer finns lite överallt om det inte känns bra med den första.

När du själv kommit i balans lite mera, att passera bf datumet hjälper kanske också till att du gör det, så kommer säkert din kropp att fungera normalt igen.

Om du är säker på att du inte har ÄL så kontakta vården, Jag vet inte hur länge det är normalt innan den kommer igång igen efter mf.

Hoppas se ditt namn i nästa vintertråd

 

[sofflan82]

Sv: Hur kommer man vidare? *långt*

Jag och min sambo skulle ha vårt första barn den 3 juni i år. Den 30/12 (en vecka innan rul) åkte vi in för att kolla upp en blödning och fick då reda på att det inte fanns något foster. I 18 veckor hade min kropp utvecklat moderkaka, samlat fostervatten men fostret hade slutat utvecklats tidigt så det fanns inget utom en tom fostersäck.. Den 5/1 skrapades jag. Jag fick direkt träffa en kurator via Kvinnokliniken som var fantasktisk och jag tänker helt klart träffa henne igen när jag blir gravid igen..

Även jag har känslor som går i vågor, tycker att många runt omkring blir gravida nu. (Även sambon misstänker mer eller mindre alla sina vänners tjejer för att vara gravida.. "drack hon verkligen" osv.. Det är väl hans sätt att hantera det.) Jag och sambon pratar mycket och han är ett stort stöd, men jag vet inte alls hur han egentligen sörjer..

Men jag vill prata, prata, prata! Vill du prata med någon utomstående så får du gärna PMa, då jag varit med om något liknade iaf.

Stor KRAM

 

[MayDay]

Sv: Hur kommer man vidare? *långt*

Beklagar det som du råkat ut för.

Visst blir man besviken på sin kropp!? Varför kan det inte bara fungera som normalt och "avsluta" graviditeten tidigare om nu något är fel.

Vi fick ju lyssna på hjärtljuden i vecka 12. Ett litet hjärta som pickade så fort. Så jag trodde ju så klart att allt var frid och fröjd. Klarat av de första kritska veckorna, hört hjärtat... Men nej. Och om nu forstret dog i vecka 15 varför tar inte kroppen hand om det då? Besviken är nog det ord som passar bäst. Jag är besviken på min egen kropp.

Hur har din kropp funkat efter att du blev skrapad? Är den "back to normal"?

 

[Sunshine]

Sv: Hur kommer man vidare? *långt*

Man kan absolut ha (regelbunden) mens utan att ha agglossning. Det ar faktiskt ratt vanligt att man agglossar typ 10 ganger av 12, utan att det ar nagot fel.

Blodprov kan avsloja mycket, sa det ar ett bra satt att borja

Kan du skriva dagbok for att prata av dig? Det gjorde jag under mina IVF-ar nar jag kande att ingen annan riktigt forstod, inte ens maken, och det hjalpte faktiskt.