Sv: Hur kommer man upp på banan igen?
Jag vet, många vårdcentraler/husläkare har svårt att läsa av psykiskohälsa för den syns inte på prover. Det är därför man får klampa dit och säga -Hej, jag tror jag är deprimerad kan ni hjälpa mig med det?
Jag gick hos läkare under hela tiden när jag mådde dåligt, det började med att jag fick så ont i magen att jag inte kunde äta och trodde det var magkatarr. De tog prover och prover, samtidigt så (fortfarande utan att lyckas äta mer än några muggar afil per dag och efter ett tag några fiskbullar och lite potatis) fortsatte jag att arbeta med mitt exjobb (hela vårterminen höll jag på och petade i mig lite afil och några fiskbullar). På frågan om jag kände mig stressad svarade jag ja, men jag kan ju styra över min tid själv så det är ingen fara (PAH!
för man behöver ju inte äta när man pluggar och jag hade ju inte fått tokont i magen av en anledning eller så). När man mår psykiskt dåligt har man ju noll och ingen insikt och att fråga en stressad person om den känner sig stressad och vill bli sjukskriven är i princip ingen ide. De flesta vet inte om att de är stressade/behöver bli sjukskrivna. Det är ungefär som att fråga en alkoholist om den har problem med alkohol. Hur som helst så kämpade jag på i bästa jag vet inte hur jag ska lösa det här så jag jobbar väll på och försöker skicka upp lite nödraketer som ingen ser eller vet hur de ska hantera medan de utredde min mage och kollade blodprover. Signalerna fanns ju där, jag kunde inte äta normalt, jag hade väldigt ont i kroppen (rygg och nacke mest men generellt sätt överallt) gick till naprapat men vi lyckades aldrig få styr på det (försvann när jag började medicinera mot depressionen), jag glömde saker som tex när jag stannat vid en järnvägsövergång så jag kunde inte lägga i växeln när jag skulle starta för jag hade glömt vilken pedal som var kopplingen
. Dessutom grät jag mycket, var arg hela tiden, funderade på att köra bilen av vägen etc.
Jag sökte hjälp för själva depressionen förrän långt efter den akuta fasen då jag flyttat och börjat jobba och livet började ordna upp sig. Då gick jag till läkaren (annan läkare annan stad) och sa att jag tror att jag har/ har haft en utmattningsdepression. Läkaren frågade varför tror du det, då beskrev jag hur jag upplevde det och jag hade hjälp av att min samtalskontakt var den som rekommenderat medicinering.
Det är trist men för att få hjälp måste man vara väldigt tydlig mot sjukvården annars tar de en massa prover som konstaterar att man är fullt frisk även om man mår skit.
