Hur känns det?

[Roheryn]

Kan man anmäla anonymt? Jag tror inte att barnen får gå hem till mig fler gånger om hon vet om att jag har anmält... Jag har mitt eget barn att ta hand om och två bonusbarn utöver det, så jag kan inte lova något även om jag hade velat. Dörren står öppen och det finns alltid mat men mycket mer kan jag som sagt inte erbjuda. Eller de får såklart leka här och det gör inget om de stökar ner, men de är väldigt mycket mer välartade än mitt barn så det händer inte så mycket. Ena barnet är ute ganska mycket på egen hand och hittar jag det barnet för långt hemifrån följer jag barnet hem och sen får hen välja om hen vill komma in till mig eller gå in till sig. Eller vara ute på närmaste lekplatsen. En annan mamma som hittade barnet blev ganska upprörd men viftades bort som "hysterisk". Det var ju ingen fara... (barnet som fortfarande går i förskolan hade passerat flera trafikerade vägar och varit borta någon timme utan att någon visste var hen var).

Det är alltså inte fråga om direkt förtryck, misshandel eller så. Utan mer försummelse. De får mat och husrum men inte tillräckligt med kärlek och omsorg. Jag tror att föräldern ångrar sina barn och helst av allt hade velat starta om på nytt med ett nytt liv. Föräldern HAR det kämpigt och har enligt utsago själv haft en kärlekslös uppväxt, men det hjälper ju inte de här barnen. Och i jämförelse har det de kanske bättre (också vanligt argument; "när JAG var liten, DÅ fick jag klara mig mycket mer själv än mina barn får"). Men det är inte gott nog. Stora barnet är ju medveten om att andra föräldrar är mer kärleksfulla.

Det där som du redan gör kan nog vara väldigt, väldigt betydelsefullt för barnen, tror jag!

 

[tanten]

Ja, du kan anmäla anonymt. Tänk på att inte säga ditt namn och sedan: jag vill vara anonym. (Det händer faktiskt.)

Jag anmälde en ung tonåring vars förälder rest till hemlandet för en längre tid och lämnat flickan hos en äldre man som de inte känt så länge. I mitt huvud fanns misstanke om trafficking...

Poängterade att jag gjorde det som privatperson och att jag ville absolut vara anonym.

Det tog ett par dagar och sen ringde en man på min privata telefon och frågade om jag jobbade på soc. Nä det gjorde jag ju inte. Ställde mer frågor och jag bara låtsades förvånad. Han presenterade sig med förnamn och numret gick till flickans mammas "sambo".....

Kontaktade socialchefen som bara ryckte på axlarna och tyckte att det var trist att sånt hände.

Tänker inte anmäla från min egen telefon nånsin mer.

 

[gammalek]

Jag anmälde en ung tonåring vars förälder rest till hemlandet för en längre tid och lämnat flickan hos en äldre man som de inte känt så länge. I mitt huvud fanns misstanke om trafficking...

Poängterade att jag gjorde det som privatperson och att jag ville absolut vara anonym.

Det tog ett par dagar och sen ringde en man på min privata telefon och frågade om jag jobbade på soc. Nä det gjorde jag ju inte. Ställde mer frågor och jag bara låtsades förvånad. Han presenterade sig med förnamn och numret gick till flickans mammas "sambo".....

Kontaktade socialchefen som bara ryckte på axlarna och tyckte att det var trist att sånt hände.

Tänker inte anmäla från min egen telefon nånsin mer.

Du sa alltså inte ditt namn? I så fall gjorde socialtjänsten fel. De får aldrig försöka efterforska vem som har anmält anonymt. Att kolla upp ett telefonnummer räknas som att efterforska. I alla fall gjorde det det när jag jobbade.
Du kanske ska kontakta Ivo? Det är jätteviktigt att sånt inte förekommer!

 

[tanten]

Du sa alltså inte ditt namn? I så fall gjorde socialtjänsten fel. De får aldrig försöka efterforska vem som har anmält anonymt. Att kolla upp ett telefonnummer räknas som att efterforska. I alla fall gjorde det det när jag jobbade.
Du kanske ska kontakta Ivo? Det är jätteviktigt att sånt inte förekommer!

Nej jg sa inte mitt namn och jag vr noga med att det itne skedde i min roll på jobbet, just för att inte vara spårbar.

La ner alltihop eftersom kommunens högsta chef i omsorgen viftade bort det.

 

[TinyWiny]

Fast även om du skriver att du inte funderade på hur trygghet "kändes" som barn, och att du utgick för att det var som du hade det för alla, så beskriver du ju sen ett antal situationer där du som barn uppenbarligen reflekterade över din familjs relationer med varandra i jämförelse med andra. Att du inte tänkte på det som känslan trygghet har väl kanske mer med det faktum att du var ett litet barn som kanske inte drar sådana slutsatser att göra?

Som parallell har jag å min sida har ur mitt eget minne ingen aning om ifall jag brukade somna i min mammas knä eller om vi barn satt i våra föräldrars knän, och i vilken utsträckning vi pratade med varandra och lyssnade på varandra. Och det var också lite det jag menade med mitt första inlägg, att när allt bara fungerar "som det ska" så blir det något som går går obemärkt förbi för det tagits för givet, på ett positivt sätt. Vet inte om jag lyckas förklara vad jag menar riktigt...

Jag funderade nog inte på trygghet alls för det visste jag inte vad det var. Trygghet var inget som talades om överhuvudtaget när jag växte upp mer än i sången "tryggare kan ingen vara än guds lilla barnaskara" men det var bara en massa ord som inte betydde något precis som alla kärleksbud inte betydde något. Varken inom vård, skola eller i andra miljöer talades det om trygghet. Det är de kanske 20 senaste åren som ordet trygghet har dykt upp och mer och mer för vart år och då både som konstaterande "hen ska kunna känna sig trygg med det eller detta" men också som fråga "känner du dig trygg med det?" Och för mig blir det bara frågetecken. Vad menar de ens? Vad är det de talar om? Jag vet ju att det är något som liksom mycket annat ska grundläggas mellan barn och primärvårdare och det var helt naturligt för mig att göra den grunden oändligt solid för mina barn men känslan, hur det skulle kännas att själv vara i sitsen som barn att någon bryr sig så mycket om mig att de lägger tid och energi för att bonda och bygga, den, det är den känslan det ger jag vill veta hur den känns. Hur känns det att alltid veta att man är efterlängtad som barn? Att få tröst när man kommer storgråtande (istället för att få ett "håll tyst/du har inget att gråta för/se hur ful du är när du gråter/spara dina tårar, en dag kommer du få något att gråta över" osv.) att få hjälp när hjälpen behövs, att veta att man är älskad, att få finnas...

Att jag såg och reflekterade över andras relationer hade såklart med den så självklara meningen i sången Ikaros att göra, "för som barn tar man kärleken förgiven, allting annat är mot dess natur" alla flockdjur oavsett om de får det eller inte suktar efter kärlek och att få höra till. Att vara utstött ur flocken redan från början gör ju bara att man än mer försöker och försöker få vara med med, såklart, totala misslyckanden varenda gång för ett barn kan inte bygga relationer ensam. Det kan ingen (även om gudarna ska veta hur mycket jag har försökt!) men i vuxen-barn relation är det såklart den vuxne som bygger. Barnet bygger på när hen är kapabel till det men det är den vuxne som håller i trådarna och börjar väva. Den som blir omhändertagen behöver ju inte kämpa med det och såklart blir den känslan, trygghetskänslan, självklar. Att du inte minns sådant jag minns kristallklart beror ju på att det för dig var vardag medans det för mig var en ouppnåelig dröm. Det är ju därför jag vill veta hur det känns för att kunna försöka läka den delen av mig.

Jag tänker att precis som jag hade kunnat förklara känslan kär, älska, arg, ledsen, glad, besviken, sviken, ångest osv. så borde också känslan trygg gå att beskriva.

 

[TinyWiny]

Kan man anmäla anonymt? Jag tror inte att barnen får gå hem till mig fler gånger om hon vet om att jag har anmält... Jag har mitt eget barn att ta hand om och två bonusbarn utöver det, så jag kan inte lova något även om jag hade velat. Dörren står öppen och det finns alltid mat men mycket mer kan jag som sagt inte erbjuda. Eller de får såklart leka här och det gör inget om de stökar ner, men de är väldigt mycket mer välartade än mitt barn så det händer inte så mycket. Ena barnet är ute ganska mycket på egen hand och hittar jag det barnet för långt hemifrån följer jag barnet hem och sen får hen välja om hen vill komma in till mig eller gå in till sig. Eller vara ute på närmaste lekplatsen. En annan mamma som hittade barnet blev ganska upprörd men viftades bort som "hysterisk". Det var ju ingen fara... (barnet som fortfarande går i förskolan hade passerat flera trafikerade vägar och varit borta någon timme utan att någon visste var hen var).

Det är alltså inte fråga om direkt förtryck, misshandel eller så. Utan mer försummelse. De får mat och husrum men inte tillräckligt med kärlek och omsorg. Jag tror att föräldern ångrar sina barn och helst av allt hade velat starta om på nytt med ett nytt liv. Föräldern HAR det kämpigt och har enligt utsago själv haft en kärlekslös uppväxt, men det hjälper ju inte de här barnen. Och i jämförelse har det de kanske bättre (också vanligt argument; "när JAG var liten, DÅ fick jag klara mig mycket mer själv än mina barn får"). Men det är inte gott nog. Stora barnet är ju medveten om att andra föräldrar är mer kärleksfulla.

Ja du kan anmäla anonymt. Tänk då på att vara så utförlig du kan eftersom de inte kan fråga dig mer senare. Ring från skyddat nummer och säg inte vem du är.

Det du gör hade jag älskat som barn Kravlös kärlek kallas sådant. Att få finnas, få vara som man är, få värme, mat och vänlighet. Kanske till och med få prata lite ibland med en vuxen som faktiskt lyssnar. Jag kan garantera att de om 20-30 år kommer minnas dig med värme. Det är sådana här saker som kanske känns små som är så otroligt viktiga. Du ser dem. Verkligen ser dem.

Troligtvis helt uteslutet men om det någon gång kommer en öppning, fråga föräldern om hen kanske hade velat att barnen blev placerade. Om hen kanske vill få hjälp och avlastning på mer organiserat vis och längre tider än förskola-skola ger. Jag vet att det är jättesvårt att få avlastning numera i form av helger som spenderas hos en extrafamilj men kanske hade det kunnat vara en möjlig ingång. Kanske går det att ta reda på hur det är i just din kommun så att du vet om det någon gång skulle bli en öppning för ett sådant samtal.

Jag blir så glad över dig och dina gelikar. Ni är de riktiga hjältarna

 

[Roheryn]

Jag funderade nog inte på trygghet alls för det visste jag inte vad det var. Trygghet var inget som talades om överhuvudtaget när jag växte upp mer än i sången "tryggare kan ingen vara än guds lilla barnaskara" men det var bara en massa ord som inte betydde något precis som alla kärleksbud inte betydde något. Varken inom vård, skola eller i andra miljöer talades det om trygghet. Det är de kanske 20 senaste åren som ordet trygghet har dykt upp och mer och mer för vart år och då både som konstaterande "hen ska kunna känna sig trygg med det eller detta" men också som fråga "känner du dig trygg med det?" Och för mig blir det bara frågetecken. Vad menar de ens? Vad är det de talar om? Jag vet ju att det är något som liksom mycket annat ska grundläggas mellan barn och primärvårdare och det var helt naturligt för mig att göra den grunden oändligt solid för mina barn men känslan, hur det skulle kännas att själv vara i sitsen som barn att någon bryr sig så mycket om mig att de lägger tid och energi för att bonda och bygga, den, det är den känslan det ger jag vill veta hur den känns. Hur känns det att alltid veta att man är efterlängtad som barn? Att få tröst när man kommer storgråtande (istället för att få ett "håll tyst/du har inget att gråta för/se hur ful du är när du gråter/spara dina tårar, en dag kommer du få något att gråta över" osv.) att få hjälp när hjälpen behövs, att veta att man är älskad, att få finnas...

Att jag såg och reflekterade över andras relationer hade såklart med den så självklara meningen i sången Ikaros att göra, "för som barn tar man kärleken förgiven, allting annat är mot dess natur" alla flockdjur oavsett om de får det eller inte suktar efter kärlek och att få höra till. Att vara utstött ur flocken redan från början gör ju bara att man än mer försöker och försöker få vara med med, såklart, totala misslyckanden varenda gång för ett barn kan inte bygga relationer ensam. Det kan ingen (även om gudarna ska veta hur mycket jag har försökt!) men i vuxen-barn relation är det såklart den vuxne som bygger. Barnet bygger på när hen är kapabel till det men det är den vuxne som håller i trådarna och börjar väva. Den som blir omhändertagen behöver ju inte kämpa med det och såklart blir den känslan, trygghetskänslan, självklar. Att du inte minns sådant jag minns kristallklart beror ju på att det för dig var vardag medans det för mig var en ouppnåelig dröm. Det är ju därför jag vill veta hur det känns för att kunna försöka läka den delen av mig.

Jag tänker att precis som jag hade kunnat förklara känslan kär, älska, arg, ledsen, glad, besviken, sviken, ångest osv. så borde också känslan trygg gå att beskriva.

Egentligen beskriver du ju det väldigt bra själv - för känslan ÄR ju just en vetskap om att det alltid finns någon där som gör sitt bästa för att jag ska ha det bra och må bra. Det är svårt att sätta ord på en känsla som jag nog inte ens HADE ord för första gången jag kände den, men minnesbilden är att sitta i mormors knä i gungstolen på övervåningen antingen alldeles stilla och tyst eller (när jag blivit lite äldre tror jag) med mormor berättandes om hur livet och världen var när hon själv var liten. Det är en totalt trygg och behaglig känsla av att "bara vara", att sitta där i en mjuk och varm bubbla där inget otäckt på riktigt kan nå en.

För min del var nog känslan liknande när jag var den vuxna och satt sådär med mitt barn - när hon kommit till ro och satt och slumrade eller sov i mitt knä, allt var lugnt runtomkring och vi var i vår "bubbla". Lugnt, fridfullt och varmt. Ingen oro, inget att tänka på för stunden.

Självklart så känns det ju inte alltid sådär lugnt och varmt, men det är liksom grundkänslan för mig i trygghet. Och så den där vetskapen att det alltid finns en mamma, en mormor, en pappa, en morfar osv att vända sig till och få hjälp av.

 

[TinyWiny]

Egentligen beskriver du ju det väldigt bra själv - för känslan ÄR ju just en vetskap om att det alltid finns någon där som gör sitt bästa för att jag ska ha det bra och må bra. Det är svårt att sätta ord på en känsla som jag nog inte ens HADE ord för första gången jag kände den, men minnesbilden är att sitta i mormors knä i gungstolen på övervåningen antingen alldeles stilla och tyst eller (när jag blivit lite äldre tror jag) med mormor berättandes om hur livet och världen var när hon själv var liten. Det är en totalt trygg och behaglig känsla av att "bara vara", att sitta där i en mjuk och varm bubbla där inget otäckt på riktigt kan nå en.

För min del var nog känslan liknande när jag var den vuxna och satt sådär med mitt barn - när hon kommit till ro och satt och slumrade eller sov i mitt knä, allt var lugnt runtomkring och vi var i vår "bubbla". Lugnt, fridfullt och varmt. Ingen oro, inget att tänka på för stunden.

Självklart så känns det ju inte alltid sådär lugnt och varmt, men det är liksom grundkänslan för mig i trygghet. Och så den där vetskapen att det alltid finns en mamma, en mormor, en pappa, en morfar osv att vända sig till och få hjälp av.

Men tack! Verkligen! Tack! Jag fattar! Jag ska läsa ditt inlägg många gånger till när jag kan se igen när tårarna har slutat forsa och göra det här till mitt. Tack.

 

[startpompe]

Jag anmälde en ung tonåring vars förälder rest till hemlandet för en längre tid och lämnat flickan hos en äldre man som de inte känt så länge. I mitt huvud fanns misstanke om trafficking...

Poängterade att jag gjorde det som privatperson och att jag ville absolut vara anonym.

Det tog ett par dagar och sen ringde en man på min privata telefon och frågade om jag jobbade på soc. Nä det gjorde jag ju inte. Ställde mer frågor och jag bara låtsades förvånad. Han presenterade sig med förnamn och numret gick till flickans mammas "sambo".....

Kontaktade socialchefen som bara ryckte på axlarna och tyckte att det var trist att sånt hände.

Tänker inte anmäla från min egen telefon nånsin mer.

Jag vet ju inte hur anmälan såg ut såklart, men trots att man är anonym, så kan det ju vara enkelt att förstå vem som anmält beroende på vilken information som framkommer i anmälan. Speciellt om den som anmäler har detaljer och fakta som inte vem som helst har

 

[Flixon]

Egentligen beskriver du ju det väldigt bra själv - för känslan ÄR ju just en vetskap om att det alltid finns någon där som gör sitt bästa för att jag ska ha det bra och må bra. Det är svårt att sätta ord på en känsla som jag nog inte ens HADE ord för första gången jag kände den, men minnesbilden är att sitta i mormors knä i gungstolen på övervåningen antingen alldeles stilla och tyst eller (när jag blivit lite äldre tror jag) med mormor berättandes om hur livet och världen var när hon själv var liten. Det är en totalt trygg och behaglig känsla av att "bara vara", att sitta där i en mjuk och varm bubbla där inget otäckt på riktigt kan nå en.

För min del var nog känslan liknande när jag var den vuxna och satt sådär med mitt barn - när hon kommit till ro och satt och slumrade eller sov i mitt knä, allt var lugnt runtomkring och vi var i vår "bubbla". Lugnt, fridfullt och varmt. Ingen oro, inget att tänka på för stunden.

Självklart så känns det ju inte alltid sådär lugnt och varmt, men det är liksom grundkänslan för mig i trygghet. Och så den där vetskapen att det alltid finns en mamma, en mormor, en pappa, en morfar osv att vända sig till och få hjälp av.

Exakt så. Jag minns när vi satt hela mammas släkt i huset som gammelmorfar byggde, på de rangliga bänkarna runt bordet där man fick balansera vikten över bockarna. Hur alla hjälptes åt med mat och disk, och gökuret fick dras upp med jämna mellanrum. Där det liksom alltid var varmt och skönt i magen, en mysig bubbla. När jag tvingades gå och sova kunde jag fortfarande höra de vuxna spela plump i köket, och jag kan verkligen minnas den där mysiga mjuka ljudbilden som var perfekt att somna till.

Eller hos pappas släkt, där vi var ett gäng kusiner som härjade runt och tjatade på närmsta vuxen, oavsett vem, om att få åka skoter eller traktorskopa. Där varje vuxen var för sig representerade trygghet och vi var en välkommen del av sammanhanget.

Eller bara att instinkten när något är läskigt är att gömma sig bakom mammas eller pappas ben, för där är det tryggt för en liten 3-åring. Eller det ska vara.

Jag tror mycket handlar om förutsägbarhet. Jag visste alltid, och vet fortfarande, hur mina föräldrar och andra trygga vuxna skulle reagera i givna situationer. Och jag visste att även om de skulle bli besvikna eller till och med arga, så skulle det aldrig ändra deras ovillkorliga kärlek för den grunden är stabil och kommer alltid vara det.

 

[tanten]

Jag vet ju inte hur anmälan såg ut såklart, men trots att man är anonym, så kan det ju vara enkelt att förstå vem som anmält beroende på vilken information som framkommer i anmälan. Speciellt om den som anmäler har detaljer och fakta som inte vem som helst har

Den enda koppling de kunde göra var mitt mobilnummer som var privat. Så att anteckna och lämna ut numret borde varit rätt olämpligt.

 

[startpompe]

Den enda koppling de kunde göra var mitt mobilnummer som var privat. Så att anteckna och lämna ut numret borde varit rätt olämpligt.

Absolut!

 

[Hippocampus]

Ni som har vuxit upp med föräldrar som inte riktigt är okej, vad hade ni önskat att omgivningen gjorde? Jag känner ett par barn där boendeföräldern tyvärr inte riktigt verkar vilja umgås med dem. De maxar tiden på förskola och fritids, de är ofta hos barnvakt och får då inte gå hem trots att det är nära. De vet om att föräldern inte vill att de kommer hem då. Det har kommit flera orosanmälningar bl a från förskolan men soc verkar inte anse att situationen är värre än att barnen får bo kvar utan vidare åtgärd.

Jag har försökt prata med föräldern som hänvisar till sitt eget dåliga mående och hen menar att hen måste fokusera på sig själv först. Att det snarare behövs mer egentid. Barnen kommer hem till mig ibland och jag försöker skämma bort dem med god mat, trösta om de är ledsna osv, men vad mer kan man göra? Det måste vara väldigt hemskt att hamna så långt ner på sin förälders priolista och framförallt ena barnet törstar enormt efter bekräftelse.

Att någon på riktigt frågade hur det var hemma. Att någon såg under masken, under ”kolla vad stark hon är”. Eller ställa raka frågor.
För mig var det en process, jag anmälde inte förrän i gymnasiet.