Hur känns det?

[TinyWiny]

Jag gissar att det är lika svårt för någon som har växt upp i ett tryggt kärleksfullt hem att föreställa sig hur det är att växa upp i ett otryggt kärlekslöst hem som det är för mig att föreställa mig hur det skulle kännas att växa upp och känna sig älskad, trygg och omhändertagen med människor man fullt ut kan lita på men jag skulle vilja veta, hur känns det? Hur känns det att som barn veta att man är älskad? Att kunna ta förgivet att människorna i ens närhet beskyddar en, bryr sig om en, tar hand om en, finns där för en oavsett vad och som aldrig skulle skada en med mening.

Ibland har jag fått frågan om jag känner mig trygg med det eller detta och jag vet aldrig vad jag ska svara för vad är det? Hur känns det?

Dra gärna paralleller, förklaringsexempel och liknande men framförallt, beskriv känslan. Jag behöver veta för att komma vidare.

Tack på förhand.

 

[bumpo]

För mig så består nog tryggheten i mångt och mycket i vetskap. Jag liksom bara vet att är det nått som händer så finns mina anhöriga där. Oavsett när var eller hur. Jag vet att de finns där på samma sätt som jag vet att vrider jag på kranen i köket så kommer det vatten. Det bara är så och det kommer alltid vara så. Verkar det begripligt? För det är onekligen svårt att sätta ord på HUR det känns när det är så självklart att det är så.

 

[Blyger]

För mig så består nog tryggheten i mångt och mycket i vetskap. Jag liksom bara vet att är det nått som händer så finns mina anhöriga där. Oavsett när var eller hur. Jag vet att de finns där på samma sätt som jag vet att vrider jag på kranen i köket så kommer det vatten. Det bara är så och det kommer alltid vara så. Verkar det begripligt? För det är onekligen svårt att sätta ord på HUR det känns när det är så självklart att det är så.

Jag är lite inne på samma.
Att vara trygg innebär att inte behöva fundera över att vara trygg. Det bara är. Som ett naturtillstånd.
Skiter sig allt ringer jag mamma och hon kommer göra allt hon kan för att hjälpa mig och få saker att bli bättre.

 

[CarEr]

Håller nog med Bumpo där.

Det är mer en vetskap. Känner jag att jag vill vara själv är jag det men om jag behöver hjälp eller om det är något har jag familj eller vänner som utan tvekan finns där och hjälper till.

Den vetskapen ger en trygghet. Jag får hjälp. Jag kan nog inte beskriva det på annat sätt

 

[tanten]

Jag har hittat trygghet hos vänner och under en period med mitt ex. Så ja, jag vet vad trygghet är.

Barndomsminnena är svåra att tänka på. Men barndomen ger många nycklar till den människa jag är. Jag har mest undrat hur jag skulle varit om jag vuxit upp i ett "normalt" hem.
Kanske hade jag haft bättre förmåga att knyta an till människor?

En av de saker uppväxten gett mig är styrka. Jag är sällan rädd. Hjärnspöken har jag men riktig rädsla har jag inte.

 

[bumpo]

Sen förstår jag ju att det inte är så för alla men jag tror att det kan vara lättare att försöka sätta sig in i att inte ha något än motsatsen. Jag vet hur trygg jag är i mina familiala relationer så jag kan någonstans förstå eller ana hur avsaknaden av den självklarheten kan kännas.

 

[bumpo]

För mig så består nog tryggheten i mångt och mycket i vetskap. Jag liksom bara vet att är det nått som händer så finns mina anhöriga där. Oavsett när var eller hur. Jag vet att de finns där på samma sätt som jag vet att vrider jag på kranen i köket så kommer det vatten. Det bara är så och det kommer alltid vara så. Verkar det begripligt? För det är onekligen svårt att sätta ord på HUR det känns när det är så självklart att det är så.

Jag har ju upplevt exakt hur mycket min vetskap om att de finns där faktiskt stämmer också. Det ökar ju känslan av trygghet, känslan av att vara en del av ett kollektiv som är lika viktig som alla andra delar av kollektivet.

Jag har även varit den som stått där med öppna armar och gett och gjort allt jag kunnat för någon annan i familjen. För att det är faktiskt bara jag som får vara dum mot min familj och alla andra ska minsann inte tro att de kan komma undan typ.

 

[tanten]

Sen förstår jag ju att det inte är så för alla men jag tror att det kan vara lättare att försöka sätta sig in i att inte ha något än motsatsen. Jag vet hur trygg jag är i mina familiala relationer så jag kan någonstans förstå eller ana hur avsaknaden av den självklarheten kan kännas.

Med en störd relation till mina föräldrar (avskydde dem starkt och innerligt.) så blir jag ständigt häpen över avkommans hjälp och stöd. Hen är den enda släkting jag har riktig kontakt med. (Ensambarn och föräldrarna hitflyttade från annat land).
Hur kan man gilla sina föräldrar? Ett mirakel

Förnuftet begriper, men känslorna fattar inte.

 

[bumpo]

Med en störd relation till mina föräldrar (avskydde dem starkt och innerligt.) så blir jag ständigt häpen över avkommans hjälp och stöd. Hen är den enda släkting jag har riktig kontakt med. (Ensambarn och föräldrarna hitflyttade från annat land).
Hur kan man gilla sina föräldrar? Ett mirakel

Förnuftet begriper, men känslorna fattar inte.

Fast att gilla sina föräldrar är ju inget som uppstår i ett vakuum (vakum vacum? Hjälp?) utan det sker ju när föräldrarna faktiskt tar sitt jobb som förälder på allvar och gör allt för att ge sitt barn en bra och trygg grund. Sen om drivkraften för tryggheten är att göra allt man kan för att inte bli som sin förälder eller för att man bara har 'tur' spelar mindre roll för grunden är ju där och den är trygg...

Så ge dig själv en klapp på axeln och var stolt över att du lyckades så bra med din avkomma trots din historia. För det ska du vara stolt över

 

[Blyger]

Fast att gilla sina föräldrar är ju inget som uppstår i ett vakuum (vakum vacum? Hjälp?) utan det sker ju när föräldrarna faktiskt tar sitt jobb som förälder på allvar och gör allt för att ge sitt barn en bra och trygg grund. Sen om drivkraften för tryggheten är att göra allt man kan för att inte bli som sin förälder eller för att man bara har 'tur' spelar mindre roll för grunden är ju där och den är trygg...

Så ge dig själv en klapp på axeln och var stolt över att du lyckades så bra med din avkomma trots din historia. För det ska du vara stolt över

Vakuum och ja, jag håller med.
Man gillar ju sina föräldrar för att de är bra.

 

[Badger]

Jag gissar att det är lika svårt för någon som har växt upp i ett tryggt kärleksfullt hem att föreställa sig hur det är att växa upp i ett otryggt kärlekslöst hem som det är för mig att föreställa mig hur det skulle kännas att växa upp och känna sig älskad, trygg och omhändertagen med människor man fullt ut kan lita på men jag skulle vilja veta, hur känns det? Hur känns det att som barn veta att man är älskad? Att kunna ta förgivet att människorna i ens närhet beskyddar en, bryr sig om en, tar hand om en, finns där för en oavsett vad och som aldrig skulle skada en med mening.

Ibland har jag fått frågan om jag känner mig trygg med det eller detta och jag vet aldrig vad jag ska svara för vad är det? Hur känns det?

Dra gärna paralleller, förklaringsexempel och liknande men framförallt, beskriv känslan. Jag behöver veta för att komma vidare.

Tack på förhand.

Jag vet inte riktigt hur det känns. Även om det är tryggt och man kan helt lita på sina föräldrar så finns såklart alltid situationer då man är osäker och orolig också eller känner att tant Agda kanske inte gillar mig eller att farmor är elak eller att man inte passar ihop med alla klasskamrater eller inte direkt är populärast (även de som var populärast i klassen kände sig nog i vissa fall osäkra). Så dålig självkänsla och dåligt självförtroende kan man tex absolut ha ändå. Att ha allting bra är nog en väldigt svårfångad känsla.

Även det mest omhuldade barn verkar kunna må dåligt också (även om inte tex jag gjort det.) Så känslan är nog inte som att vara i en mjuk kattfamn direkt.

Som äldre känns det därmot väldigt tryggt att ha mamma och pappa och svärmor som pålitligt stöd om ngt skulle hända.

 

[Efwa]

Det här är en svårt fråga. Tryggheten från mina föräldrar har jag alltid haft och även mina syskon. Händer något kan jag ringa vem som helst av dem och de kommer. Även om jag har väldigt lite kontakt med några av dem idag av olika anledningar.

Däremot skulle jag säga att kärleken/värmen kanske har fattats och jag har idag mycket blandade känslor för framförallt min mor (som nyss gått bort) som utövat en hel del social makt. Jag fattade det egentligen först när jag själv fick barn och insåg att det fanns en hel del jag inte skulle utsätta mina barn för, som jag själv upplevt.
Jag insåg också att jag gav mycket mer ovillkorlig kärlek till mina barn än jag själv fått och då försvann slöjan framför ögonen.

Dock trodde jag ju länge att det var så, så jag har ändå vuxit upp med tron om ovillkorlig kärlek men det enda jag har kvar egentligen är tryggheten i hjälpen om det verkligen krisar (inte om jag får punka eller ska flytta eller så, då är hjälpen inte alltid där).

 

[Roheryn]

Det är en tvådelad känsla, tycker jag. Dels är det den känslan som flera redan skrivit om - om allt skiter sig kan jag ringa mamma, liksom, och hon kommer no matter what. Eller pappa. Eller brorsan. Idag dock endast brorsan då mamma och pappa inte är i livet längre, men känslan finns kvar. Tidigare innefattade den också mormor o morfar och farmor o farfar. De fanns alla fyra tills jag var (nästan) vuxen och jag visste att de alltid fanns där om jag behövde en fast punkt.

Den andra delen av känslan är en sorts självförtroende som är lite svårt att förklara. Jag vet mitt värde och jag vet vad jag kan och är väldigt trygg i det. Det gäller både i det privata och i yrkeslivet - jag är liksom fast förankrad i min egen kompetens att klara av saker. Inte alls så att jag är "bäst" på allting - det finns saker jag är riktigt urusel på - men jag vet de bra sakerna och känner mig lugn och trygg i att det räcker, liksom. Självklart är det inte BARA ett resultat av att ha blivit uppbackad och stöttad som barn, jag har ju lagt en del eget arbete också, men jag tror att det är en del i det hela.

 

[tanten]

Jag vet inte riktigt hur det känns. Även om det är tryggt och man kan helt lita på sina föräldrar så finns såklart alltid situationer då man är osäker och orolig också eller känner att tant Agda kanske inte gillar mig eller att farmor är elak eller att man inte passar ihop med alla klasskamrater eller inte direkt är populärast (även de som var populärast i klassen kände sig nog i vissa fall osäkra). Så dålig självkänsla och dåligt självförtroende kan man tex absolut ha ändå. Att ha allting bra är nog en väldigt svårfångad känsla.

Även det mest omhuldade barn verkar kunna må dåligt också (även om inte tex jag gjort det.) Så känslan är nog inte som att vara i en mjuk kattfamn direkt.

Som äldre känns det därmot väldigt tryggt att ha mamma och pappa och svärmor som pålitligt stöd om ngt skulle hända.

Hrm...?
Även den tryggaste person, omgärdad av vänner och släkt kan väl känna oro?
Att vara trygg innebär väl inte att man är förskonad från sånt? Eller gör det?

 

[tanten]

Dock trodde jag ju länge att det var så, så jag har ändå vuxit upp med tron om ovillkorlig kärlek men det enda jag har kvar egentligen är tryggheten i hjälpen om det verkligen krisar (inte om jag får punka eller ska flytta eller så, då är hjälpen inte alltid där).

Ovillkorlig kärlek är ytterligare en sak jag grubblat mycket kring.
Den har jag aldrig trott på. Från föräldrarna var den villkorad, från exet var den villkorad och bland bekanta har den periodvis varit sån.

Att avkomman så självklart svarar ja på frågor om hjälp känns konstigt. Hjärnan säger att visst borde det vara nån hake där...
Fast jag vet ju att det inte är så.

En annan sak som jag däremot upplevt massor av är förtroende. Bland vänner, i organisationslivet, i politiken, i grannskapet..
Rent krasst så är ju ett politiskt uppdrag något man fått i förtroende. Man är förtroendevald, vald i förtroende. DET är verkligen en ynnest och ett tecken på att man litar på mig. Fantastiskt.

 

[Sirap]

Jag har tidigare i mitt liv inte reflekterat över så mycket över det, för det har varit så självklart. Har absolut varit tacksam och insett det, men som sagt inte reflekterat så mycket över det. Det är först nu, när båda mina föräldrar är borta, som jag på allvar insett vilken oändlig trygghet det var att ALLTID ha någon som skulle ha ens rygg oavsett, i alla lägen. Man visste att ingenting skulle skita sig totalt, för man hade alltid dem i ryggen.

 

[Roheryn]

Hrm...?
Även den tryggaste person, omgärdad av vänner och släkt kan väl känna oro?
Att vara trygg innebär väl inte att man är förskonad från sånt? Eller gör det?

Självklart kan man som i grunden trygg person med bra uppväxt även känna oro av olika slag. Jag har gjort det många gånger genom livet trots min nära nog exemplariska uppväxt! Det beror ju på vilka situationer man hamnar i, vilka människor man träffar på och hur man själv är som person. Jag är, trots min trygghet, en ganska orolig person som har lätt att måla upp skräckscenarios (denna torka med fyra hästar att mätta till exempel!!!) och är inte på något sätt förskonad från jobbiga tankar. Däremot har jag kanske tack vare min uppväxt också fått sätt att hantera oron. För mig omsätts den oftast i handling - jag fixar, planerar, ordnar osv - och slipper därmed förvärras och bli ångest.

Jag är också en rätt introvert person och tycker det är jobbigt med mycket folk och så är det ju alldeles oavsett min grundtrygghet.

 

[Badger]

Hrm...?
Även den tryggaste person, omgärdad av vänner och släkt kan väl känna oro?
Att vara trygg innebär väl inte att man är förskonad från sånt? Eller gör det?

Ja precis vad jag ville skriva.

 

[Milosari]

Ovillkorlig kärlek är ytterligare en sak jag grubblat mycket kring.
Den har jag aldrig trott på. Från föräldrarna var den villkorad, från exet var den villkorad och bland bekanta har den periodvis varit sån.

Att avkomman så självklart svarar ja på frågor om hjälp känns konstigt. Hjärnan säger att visst borde det vara nån hake där...
Fast jag vet ju att det inte är så.

En annan sak som jag däremot upplevt massor av är förtroende. Bland vänner, i organisationslivet, i politiken, i grannskapet..
Rent krasst så är ju ett politiskt uppdrag något man fått i förtroende. Man är förtroendevald, vald i förtroende. DET är verkligen en ynnest och ett tecken på att man litar på mig. Fantastiskt.

Finns det någon annan kärlek än den från förälder till barn som BÖR vara ovillkorlig undrar jag? Jag tycker nog att det är rätt sunt att kärlek i alla andra relationer faktiskt är villkorad (är du dum mot mig kommer jag sluta älska dig). Jag hoppas och tror att även min avkomman kärlek till mig kommer vara stark men inte ovillkorlig när han är stor nog att inte vara beroende av mig. Men jag har jättesvårt att tänka mig att sluta älska honom. Jag vet inte om det går?

 

[julgrisen]

Jag tror precis som andra varit inne på, att det mest är en vetskap om att aldrig vara ensam. Det är såklart en enorm trygghet och något jag aldrig reflekterat över förrän jag började prata med min bästa vän som inte har samma kärleksfulla och trygga uppväxt. Jag har såklart gått igenom andra jobbiga och svåra situationer men jag har alltid vetat att jag kan vända mig till mina föräldrar och syskon för stöd. Jag tror att det, tillsammans med en uppväxt där det funnits tillräckligt med pengar för en ekonomisk trygghet, har gjort att jag ofta haft en känsla av att saker kommer ordna sig. Den känslan saknar min bästa vän, och den är nog en stor del till att jag känner mig trygg som person.