Nu kommer jag in efter över 350 inlägg och tillför säkert inget till debatten, men nåt ska man ju göra mellan målen i EM-matchen.
Som jag ser det så handlar det om en intressekonflikt. Å ena sidan finns föräldrarna, som har skyldighet att ge sina barn god omvårdnad, god fostran och behandla barnen väl. Föräldrarna har också i och med denna skyldighet en del rättigheter, som innefattar t.ex. rätten att fostra barnen in i en religion och att få fatta beslut i barnets ställe. Vad som är ex. god fostran varierar förstås stort beroende på kultur, religion, tid i historien etc, men generellt sett så anser nog de flesta föräldrar att de har sina barns bästa för ögonen.
Å andra sidan finns barnet, som man kan säga är på frammarsch vad gäller att ha egna rättigheter. Historiskt har barnet, i regel, inte setts som rättighetsbärare, utan rättigheterna har varit föräldrarnas eller varit knutna till föräldrarna. Med de strömningar som nu råder (i vissa delar av världen mer än i andra), där barnet äger sina egna rättigheter helt oavhängigt föräldrarna, så kommer rätten till den egna kroppen, till att göra sin åsikt hörd och - beroende på ålder och mognad - visst självbestämmande att få en mer framträdande roll. Att barnets rättigheter får större plats innebär att föräldrarnas rätt att fatta beslut i barnets ställe begränsas.
Tar man då exemplet med omskärelsen som görs inom judendomen, så har föräldrarna en skyldighet att ta hand om sitt barn på bästa sätt, vilket förstås innebär bereda barnet en plats bland det judiska folket. Det är också, enligt kultur och lag och troligtvis enligt något sorts allmänt rättsmedvetande, en rättighet som föräldrarna har. Detta ska då ställas mot barnets rätt till sin kropp (att inte utsättas för ett icke medicinskt motiverat irreversibelt ingrepp), barnets rätt till självbestämmande etc.
Vems rättigheter går först, det är väl det som är knäckfrågan. Som jag ser det ska barn ses som fullvärdiga rättighetsbärare och när det handlar om åtgärder som är invasiva, inte motiverade av medicinska skäl och dessutom inte går att ångra, så väger vågskålen över i barnets favör. Det är alltså något som barnet ska få besluta om själv när hen är mogen (att sedan mognadsfrågan är en bok i sig, det lämnar jag därhän).