Hur hittar man tillbaka till kärleken?

[Raderad medlem 6459]

@niphredil Varken han eller jag är sådana som pratar hela tiden. Visst kan vi vara snackiga också men är i allmänhet ganska stillsamma.
Jag kan i högre grad än han behöva prata av mig. Och då när jag suttit hemma vid en dator hela dagen och han varit social på jobbet så blir jag lite.. socialt utsvulten.

Men min poäng är inte att man måste prata jämt (@deathslyna också). Det var liksom inte alls grejen. Men absolut, för mig låter det lite märkligt att man inte får umgås med sin sambo för mycket per dag för då har man inget att prata om längre. Alltså, även när jag jobbar och min sambo pluggar så ses vi ju en hel del, jag skulle bli stressad om jag kände att vi inte fick ses för mycket för då dör allt liksom.

 

[Amha]

Men min poäng är inte att man måste prata jämt (@deathslyna också). Det var liksom inte alls grejen. Men absolut, för mig låter det lite märkligt att man inte får umgås med sin sambo för mycket per dag för då har man inget att prata om längre. Alltså, även när jag jobbar och min sambo pluggar så ses vi ju en hel del, jag skulle bli stressad om jag kände att vi inte fick ses för mycket för då dör allt liksom.

Fast grejen här är ju att om man inte gör nåt för att krydda vardagen här blir det tufft att umgås jämt. Något vi gör i stället för att prata om böcker skulle jag tro? Jag får uppfattningen om att de inte gjort saker för att krydda vardagen tillsammans/var för sig och då ser jag det inte som nåt konstigt att det är kämpigt nu om de inte är så duktiga på att hitta samtalsämnen.

 

[Raderad medlem 6459]

Fast grejen här är ju att om man inte gör nåt för att krydda vardagen här blir det tufft att umgås jämt. Något vi gör i stället för att prata om böcker skulle jag tro? Jag får uppfattningen om att de inte gjort saker för att krydda vardagen tillsammans/var för sig och då ser jag det inte som nåt konstigt att det är kämpigt nu om de inte är så duktiga på att hitta samtalsämnen.

Jag tycker inte att det låter som att de behöver krydda sin vardag för att hitta samtalsämnen, jag tycker att det låter som att de behöver ändra sina liv rätt ordentligt så att de blir lyckligare båda två. Om det sen förbättrar förhållandet är det ju jättebra men mer en bieffekt kan jag tycka.

Jag har ju inte ett liv för att mitt förhållande ska överleva, jag har ju ett liv för att jag vill ha ett liv, vara min egen person. Det är därför hela tråden för mig är märkligt formulerad.

Något vi gör i stället för att prata om böcker skulle jag tro?

Vad menar du med det?

Mitt första svar till dig för övrigt riktat till just dig och hade inget med TS att göra. Bara ett förtydligande.

 

[Mabuse]

För mig är det ganska självklart att om man träffas ihärdigt i 1,5 år, alltså flera timmar varje dag så börjar man skava på varandra efter ett tag! Jag vet bara när jag är hemma och träffar familjen över några dagar så blir jag trött på dem efter ett tag, samma med vänner.

Som jag ser det, så är det just det som skiljer min partner från mina vänner: partnern kan jag tillbringa massor av tid med, utan att vi sliter på varandra på det sätt man kan göra med vänner. och det är ju anledningen till att det funkar bra att leva tillsammans, för delar man bostad så kommer man ju ses massor.

Jag känner inte heller igen det där med att ett förhållande skulle vara ett heltidsarbete, och om du börjar känna att du är glad om du slipper träffa din sambo på ett par dagar, och att du gärna vill undvika att vara på tu man hand, så låter det för mig som att ni är rätt lessa på varandra, vet inte riktigt om det är nåt att blåsa liv i? Ok att man gärna vill vara ensam lite grann om man aldrig är det, men det låter ju mer som att ni vill undvika träffas ni två, än att ni har behov av att vara ensamma?

 

[Aliche]

Jag håller också med om att förhållandet inte ska vara ett heltidsjobb, absolut att man får jobba med sig själv och allt som händer i livet för att inte låta negativa saker gå ut över förhållandet men inte att själva förhållandet i sig skulle vara jobb. Jag har bott med min sambo i 4 år och vi har känt varandra i nästan 11 år men jag har aldrig känt att jag inte kan umgås en massa med honom för då blir förhållandet sämre.

Däremot kan jag känna att jag som person behöver tid för mig själv för att JAG behöver det inte för att förhållandet behöver det, jag tror det är viktigt att man kan skilja på vad som är essentiellt för individen och vad som är det för förhållandet. Jag tror också att man får svårt när man centrerar sitt liv runt förhållandet och slutar vara en egen person med egna behov och egen vilja, när allt handlar om vad förhållandet behöver och vad förhållandet måste innehålla så kan jag förstå att det känns som ett heltidsjobb men jag tror inte det är ett sunt förhållande.

Jag tror kanske att TS och hennes sambo har morfat ihop lite för mycket till ett förhållande istället för 2 personer som lever tillsammans vilket inte är ovanligt eller konstigt men inte så hälsosamt. Jag tror ni behöver hitta egna liv med egna intressen, vad ni individuellt behöver för att må bra innan förhållandet tillsammans kan må bra. Kanske en bra idé är att vara särbos 6 mån och se hur ni känner då, sen kanske ni trivs bättre med det- alla behöver ju inte vara sambos för att leva ihop

 

[GoLightly]

Jag tycker att det låter som att ni båda två är alldeles för missnöjda med era respektive liv för att kunna ha ett välfungerande liv tillsammans. Om att tillbringa en eftermiddag tillsammans känns jobbigt och stelt kanske ni behöver lite tid isär för att hitta tillbaka till er själva och efter det kanske fundera på att ta upp ert gemensamma liv och förhållande igen.

Jag har varit tillsammans med min sambo ungefär lika länge som ni har varit ett par och är glad över all tid jag kan spendera med honom, även om jag tycker att ha ett eget liv utan förhållandet är minst lika viktigt. Vi bodde i Barcelona i en månad i somras och umgicks i princip varenda minut. Efter ett tag började jag sakna att ha något eget utanför förhållandet, men inte tyckte jag sämre om min sambo eller att umgås med honom för det.

 

[Praeterea]

Precis som några andra är inne på är det nog inte förhållandet i sig som är problemet, utan livet i övrigt, men bristerna där (eller vad en ska kalla det) går ut över förhållandet.
Jag har varit i ungefär samma situation som TS: flyttat med sambon till en stad där jag inte känner någon, själv pluggade jag medan han jobbade heltid. När han kom hem från jobbet hade jag ägnat större delen av dagen åt datorn och mina böcker, var otroligt socialt rastlös och ville göra saker - han var trött efter att ha jobbat och träffat folk hela dagen och ville helst slappa i soffan och landa. Inte den bästa utgångspunkten för ett fantastiskt umgänge direkt.

Jag insåg även att det är svårt att som vuxen lära känna nya människor när det inte finns naturliga mötesplatser som jobb eller skola, utan en måste verkligen jobba för det och jag måste kliva ut ur min bekvämlighetszon. Min personliga upplevelse är också att det är ännu svårare att göra nya bekantskaper i en mindre stad än i en större, i och med att många redan har sina etablerade nätverk och omsättningen av boende inte är så stor (inte så snyggt uttryck, men ni kanske fattar vad jag menar...). Efter tre år i min nya hemstad kan jag inte direkt påstå att jag har något socialt nätverk att tala om, å andra sidan har jag inte bott hemma på heltid två av de tre åren.

Jag tycker att det blir en väldig obalans när partnern och det man gör gemensamt blir nästan det enda innehållet i vardagen, så för mig är det viktigt att jobba på mitt liv i övrigt och inte på förhållandet i sig, det kommer automatiskt när jag trivs bättre med livet och mig själv. Kan tänkas vara liknande för TS?

 

[Petruska]

Det känns som att det är lätt att säga att ett förhållande ska rulla på, men om man brottas med något bagage som påverkar relationen kan det väl inte alltid vara bäst att bara lämna? Jag har aldrig varit tillsammans med någon som inte haft något störande i bakgrunden, och själv är jag definitivt inte fri från det heller. Nu över 30 och efter ett par vändor terapi vet jag hur jag fungerar i relationer till andra människor, men det har tagit ett tag helt klart.

Vem har inte lite issues, undrar jag?

Nu tycker jag inte alls att sådana issues verkar vara problemet här. Det TS beskriver tolkar jag som att hon (och kanske killen) har tråkigt i livet, och så tolkar det som ett relationsproblem. Med den syn på förhållanden som framträder, typ Den Romantiska Kärleken med Den Enda Rätte där De Tu Bliva Ett, så blir så klart livsledan ett relationsproblem.

Sådana issues som jag tror att du menar, ser jag mer som något att lära sig hantera. Främst sina egna så klart, men man behöver ju också här i livet kunna hantera att andra ger uttryck för motstridiga känslor, beter sig konstigt, ställer till det och har sig. För mig är det nog en vattendelare om man vill vara med varandra - här och nu, inte för att man har romantiska ideal om hemmets betydelse och om att att åldras ihop! - och det är roligt/givande/utvecklande/intressant att vara det, utan kamp för att nå den punkten. För TS handlar det ju om kamp för att kunna umgås med killen på öht.

 

[superstar]

Åh vilken "känna igen sig" tråd, men ändå inte. Alla är vi olika och har olika sätt att leva och se på saker, även relationer. Jag lever i ett förhållande som är ungefär ett år nytt, och har precis här sista dagarna börjat känna mig tveksam till om det är rätt eller inte. Är jag kvar för att jag vill ha någon eller just honom? Men jag kan vända på frågeställningen också, är det honom jag inte vill ha eller inget förhållande över huvud taget?

Både jag och min pojkvän haft varit singlar väldigt länge, typ alltid. Vi har båda ett STORT behov av egentid och jag kan inte tänka mig en enda människa som jag skulle kunna umgås med i obegränsad mängd. Betyder det att jag inte kan leva i ett förhållande eller att jag inte träffat rätt?

Jag får svackor i livet då jag inte vill umgås med någon alls. Ska jag dumpa min partner därför att jag befinner mig i en sån svacka? Nej, jag stannar såklart kvar och ser vad som händer när svackan är över. Min partner reser mycket i jobbet och jag känner just nu att jag nästan ser fram emot att han snart är borta 10 dagar. Det säger mer om mig än om vårt förhållande, men om jag känner likadant när han varit borta några dagar så får jag börja fundera.

Förlåt för trådkap och rörigt inlägg men jag förstår din problematik och tycker absolut inte att det behöver betyda att ert förhållande är fel. En styrka ni verkar ha är att ni kan prata om det hela, det är inte alla som kan det och då är det ju kört direkt.

 

[Lovisaleonora]

Nyckel till ett bra förhållande med andra, är ett bra förhållande till mig själv. Känner jag mig och mina behov?

Du verkar ha kommit väldigt långt på vägen med att lära känna dig själv.

 

[Trani]

Det jag tror att ts menade här är att de träffas ihärdigt i 1,5 år utan att skaffa ett eget liv på sidan av. På 1,5 år i soffan med min sambo hade jag tveklöst kunnat beta av samtalsämnen både hans och mitt liv och erfarenheter och sen då? Samtalsämnena hade ju varit slut och jag hade genast blivit uttråkad med det inte sagt att jag behöver prata hela tiden men jag behöver spänning i mitt liv vilket jag kan få av att få uppleva saker eller dela historier med min sambo. Dvs, för egen del hade det blivit rätt trist så jag förstår ts.

Sen om det är relationen som är "slut" eller om det egentligen är man själv som behöver skaffa sig ett liv är ju upp till tiden att utvisa. Min tristess smittar gärna av sig så jag även känner mig uttråkad i förhållandet. Vet inte hur jag ska förklara det bättre men jag blir lite vrickad av tristess.

Sen får jag väl erkänna att det lät lite udda att inte orka med att ses på stan en eftermiddag men det är väl så att alla är olika. De går ju igenom en jobbig tid just nu och reaktionerna kan ju vara lite annorlunda och just det här paret kanske bearbetar det bättre var för sig innan det värsta lagt sig och man sköter det ihop? Det är en detalj vi inte vet något om.

Jag tycker bara att om TS vet om att hon inte pallar umgås med en person flera timmar varje dag så är det ett konstigt beslut att dela bostad med någon.

Själv förstår jag inte @GardenAngel alls. Har man inte kul ihop så har man inte liksom. Jag begriper inte det där med att "jobba på förhållandet". Träna sig i att finna nöje i att umgås med varandra? Låter vansinnigt poänglöst ärligt talat. Världen är full av människor.

 

[Lovisaleonora]

Är det verkligen bara jag och TS i den här tråden som behöver egentid utanför förhållandet? Som behöver fyll koppen en smula med annat än just den respektive?

Umgås man bara med varandra blir det lite trist att försöka hitta samtalsämnen.

 

[Trani]

Umgås man bara med varandra blir det lite trist att försöka hitta samtalsämnen.

Jag har fler vänner än min sambo.

Om jag umgicks bara med min partner och tyckte att det var ett problem, så är det ju inte partnerns och mitt umgänge som är problemet utan frånvaron av umgänge med andra.

 

[Blueberry]

Är det verkligen bara jag och TS i den här tråden som behöver egentid utanför förhållandet? Som behöver fyll koppen en smula med annat än just den respektive?

Umgås man bara med varandra blir det lite trist att försöka hitta samtalsämnen.

Jag håller helt med.

Jag älskar min man hett och innerligt, men jag älskar inte att umgås med honom 24 timmar om dygnet för det. Han får gärna sova i sängen och killa mig på ryggen och så vill jag att vi äter middag tillsammans och att han ska svara när jag ringer. Utifrån det finns det fantastiska förutsättningar för egentid

 

[Lovisaleonora]

Men det är ju precis det hela tråden handlar om, att det har blivit väl mycket umgänge med bara sambon. Och det är väl klart att många då blir lite uttråkade av att gå och nöta på varandra hela tiden. SÄRSKILT för ett nytt förhållande, enligt mig. Nu är det lite halvnytt, och då tycker jag det är betydligt värre (för mig) än om det är ett gammalt bekvämt förhållande där man kan vara sig själv och prutta som vanligt - typ.

Här i tråden låter ju alla som präktiga små ryggsäckar som frotterar sig med sin respektive dygnet runt, året om. Utan att så mycket som väsa åt den andre.

Jag är inte den ryggsäcken.

 

[Raderad medlem 6459]

Är det verkligen bara jag och TS i den här tråden som behöver egentid utanför förhållandet? Som behöver fyll koppen en smula med annat än just den respektive?

Umgås man bara med varandra blir det lite trist att försöka hitta samtalsämnen.

Jag umgås med andra och har behov av egentid för att jag vill umgås med folk och för att jag tycker att det är skönt att vara ensam alt tycker om att göra saker själv. Inte för att jag inte vill vara ensam med min sambo eller för att vi kommer tröttna på varandra. För mig handlar det inte om att slippa sambon, utan om att jag behöver många saker och människor i mitt liv för att vara lycklig. Skulle jag inte ha några vänner skulle det vara en stor sorg för mig och något jag skulle bli genomolycklig av men det skulle ha noll och nada med min sambo och vår relation att göra. Jag har inte vänner för att slippa umgås med min sambo jämt.

Jag har aldrig vänt mig mot att man ska ha vänner, ett umgänge, intressen etc. Jag vänder mig mot att det på fullaste allvar låter i tråden som att detta ska man ha för att inte riskera sitt förhållande till sin partner, och det för mig känns jättemärkligt.

 

[Lovisaleonora]

Jag har då inte alls läst in samma saker som du i tråden. Men det är givetvis mig det är fel på, låt oss utgå från det så blir det bekvämt att diskutera.

 

[Raderad medlem 6459]

Här i tråden låter ju alla som präktiga små ryggsäckar som frotterar sig med sin respektive dygnet runt, året om. Utan att så mycket som väsa åt den andre.

Jag tycker tvärtom att det låter i tråden som att det är så viktigt att vara i en relation att det inte spelar nån roll om man ens trivs i varandras sällskap. Att förhållandet är så viktigt att det ska man jobba på och kämpa för och efterlysa strategier etc etc. Att man ska ordna aktiviteter, intressen och vänner så att man inte riskerar att sabba sitt förhållande, inte för att det är rätt naturligt att ens liv blir trevligare om man har sånt.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag har då inte alls läst in samma saker som du i tråden. Men det är givetvis mig det är fel på, låt oss utgå från det så blir det bekvämt att diskutera.

Snälla du, jag har inte sagt att det är fel på dig. Jag förstår inte alls varför du reagerar så? Du är den som säger att alla som inte håller med dig i tråden är präktiga, hur trevligt är det?

Den där offerkoftan klär dig icke, du brukar vara coolare än så.

 

[Trani]

Men det är ju precis det hela tråden handlar om, att det har blivit väl mycket umgänge med bara sambon. Och det är väl klart att många då blir lite uttråkade av att gå och nöta på varandra hela tiden. SÄRSKILT för ett nytt förhållande, enligt mig. Nu är det lite halvnytt, och då tycker jag det är betydligt värre (för mig) än om det är ett gammalt bekvämt förhållande där man kan vara sig själv och prutta som vanligt - typ.

Här i tråden låter ju alla som präktiga små ryggsäckar som frotterar sig med sin respektive dygnet runt, året om. Utan att så mycket som väsa åt den andre.

Jag är inte den ryggsäcken.

Men då har ju TS formulerat problem och lösning alldeles bakvänt?

Jag väser åt min partner och det är ju så det blir när man är nära. Men om jag tyckte att det var tråkigt och osoft att hänga, och dessutom hade ett sisådär sexliv tillsammans, så skulle det liksom inte finnas någon poäng med att umgås. Varför umgås bara för att? För att man har gillat det tidigare?