Hur har ni det med vänner?

[SpanskaLoppan]

Jag funderar lite över det här med vänskapsrelationer i vuxen ålder.
Själv har jag nog mer eller mindre gett upp. Jag passar inte in någonstans och ingen verkar uppskatta mitt umgänge i någon större utsträckning.

Har man i regel massor av vänner som man träffar ”hela tiden”? Hur vanligt är det att man ännu umgås med sina barndomsvänner, dvs de personer man gick i samma dagis/skolklass som?

Jag har blivit så ensam de senaste åren. Ända sedan jag blev riktigt vuxen och började ta ansvar för mig själv.
De gamla vänskaperna höll inte när jag började ifrågasätta saker, när man inte längre kunde häva ur sig smygrasistiska kommentarer utan att jag sa ifrån, när jag ville veta vad man grundade sina åsikter på(och tyckte att ”det vet man ju” inte var ett bra svar)eller när jag påpekade att det kanske var dags att ta tag i sitt eget beteende istället för att skylla på ”alla andra” etc.
Det har varit människor jag känt allt från nåt år till barndomsvänner som jag känt nästan hela livet.

Jag funderar ibland på om jag blivit för kräsen. För jag väljer medvetet bort de människor vars åsikter eller livsåskådning skiljer sig allt för mycket från min. Att ha olika åsikter i en del frågor är inte farligt men det finns ju gränser, det är t ex omöjligt för mig att umgås med främlingsfientliga människor när jag har en sambo som tillhör en av de invandrargrupper som dessa människor stör sig så hemskt på.

Eller umgås med folk som köper djur på samma sätt som andra köper leksaker eller inredningsdetaljer...



Jag har väl mer eller mindre accepterat att det här med vänner inte är något för mig. Trots att jag vill så väl så blir det aldrig bra. Jag lyckas inte bygga nya vänskaper och de jag redan har rinner ut i sanden efter några år, ofta för att vi egentligen inte haft så mycket gemensamt från början.
Att jag inte kan(eller vill!)umgås 24/7 verkar försvåra ännu mer, likaså att jag har saker som måste göras och därmed inte kan släppa allt varenda gång det ska umgås.

Men det hade varit trevligt att någon gång ibland kunna träffa någon/några likasinnade och göra saker ihop, en fika hemma eller på stan, hundpromenad, ett par öl på nåt mysigt ställe(inte bartömning på nattklubb alltså)eller bara fixa vardags grejerna tillsammans.

I tre år har jag bjudit in en vän och hennes barn på julpyssel(baka, pyssla ihop lite dekorationer och pepparkakshus, dricka glögg och äta mat+julgodis)med enda önskan att vi ska dela på kostnaden för pysselgrejerna, dvs jag står för mat och ingredienser till baket trots min kassa ekonomi.
Men det är tydligen bara intressant om man får lämna av barnen här och dra ut på krogen... Jag tycker ju om dessa barn men en kvälls barnvaktande var inte riktigt vad jag var ute efter... Så i år struntar jag i det och pysslar själv istället, men lite tråkigt känns det ju. Att man är så tråkig/jobbig att ingen vill komma förbi och bli bjudna på mat ens, ja det svider ju lite...
Har försökt hjälpa samma människa flytta vid flera tillfällen men inte ens det duger jag till tydligen...

Är det bara jag som upplever det här?

Har alla andra tjogtals med vänner som man träffar jämt och ständigt? Och hur hinner man i så fall det? Behöver inte ni diska, laga mat, städa, rensa förrådet, jobba, plugga, tvätta, hjälpa mormor, göra ärenden osv?
Med ett vardagsliv där man inte har anställd hjälp till allt, hur får man loss flera timmar 5-6 dagar i veckan till att bara sitta och umgås?

 

[Trott]

Du är inte ensam om att vara ensam så att säga. Jag har aldrig haft mycket kompisar, oavsett ålder. Jag har en barndomsvän sen lågstadiet kvar, men vi har glidit isär lite, just för att livet kommer mellan, barn sambo och jobb för henne, jag studerar och dessutom har vi 60 mil mellan oss. Sen har jag nog 2 vänner till jag gärna träffar, men är där är livet "i vägen" ibland, dessutom bor en av dessa också 60 mil bort så Tja, det är mycket ensamtid.

Jag har också svårt att bara släppa allt för spontan besök, eller flera timmar att umgås. Tidigare hade jag dessutom häst, och pluggar 10 mil bort från där jag bor, så pendlade 3 timmar om dagen med tåg. Finns inte på kartan att jag kan hitta på något med klasskompisar efter skolan hux flux osv.
Mycket svammel kanske, men du är inte ensam och jag förstår dina tankar och håller med dig

 

[SpanskaLoppan]

Med så stora avstånd förstår jag verkligen att det blir tufft!

Det är tråkigt att det blir så. Jag känner ju liksom att jag har massor av engagemang att bjuda på men livet ska ju fungera för mig också.
Tidigare har jag försökt med att släppa allt varje gång någon hörde av sig men det slutade med att jag var vaken hela nätterna för att hinna med vardagsbestyren. Inte hållbart i längden...
Folk är varmt välkomna på spontan beslk ibland även om jag städar /lagar mat /har tvättstugan men då får man acceptera att jag fortsätter med det jag höll på med under tiden...

Jag tycker om att få andra att må bra och hjälper gärna andra med sina vardagsgrejer (det är ju roligare tillsammans)men det måste ju gå åt båda hållen...

 

[Trott]

Med så stora avstånd förstår jag verkligen att det blir tufft!

Det är tråkigt att det blir så. Jag känner ju liksom att jag har massor av engagemang att bjuda på men livet ska ju fungera för mig också.
Tidigare har jag försökt med att släppa allt varje gång någon hörde av sig men det slutade med att jag var vaken hela nätterna för att hinna med vardagsbestyren. Inte hållbart i längden...
Folk är varmt välkomna på spontan beslk ibland även om jag städar /lagar mat /har tvättstugan men då får man acceptera att jag fortsätter med det jag höll på med under tiden...

Jag tycker om att få andra att må bra och hjälper gärna andra med sina vardagsgrejer (det är ju roligare tillsammans)men det måste ju gå åt båda hållen...

Ja men exakt. Jag är med dig helt och hållet i hur du menar.
Jag gör gärna saker ihop, och spontant, om det funkar just då. Det funkar inte alltid. Och det är ge och ta, vet man att nån har mycket att göra, ja men då kan jag komma över och hjälpas åt med middagen/stallet och vi hinner umgås under tiden istället för att mötas på stan för en fika ellerliknande.

 

[Emtherlia]

Jag har tre nära vänner som jag träffar lite då och då. En av dem är min bästis från lekis och vi har alltid lyckats hålla ihop mer eller mindre. Vi bor bara ett par mil från varandra men kan ha svårt att hitta tid att hinna umgås, ofta pratar vi i telefon och även om det går lång tid mellan gångerna vi ses så är allt som vanligt. Ingen blir sur eller osäker bara för att det har gått en tid, vi vet var vi har varandra.

De andra två träffade jag på gymnasiet och vi hade några år då vi inte umgicks för att sedan hitta tillbaka till varandra och nu tränar jag ibland med den ena och så försöker vi ses alla tre lite då och då.

Jag orkar inte umgås på vardagarna (med några få undantag), jag tycker det räcker med det sociala jag får på jobbet och hemma med sambon. På helgerna däremot så orkar/hinner/vill jag umgås mer med vänner och familj.

Jag och mina vänner tycker inte lika om allt men har "grunderna" gemensamt.

Jag skulle säga att jag har tre vänner som jag pratar om det mesta med och sen har jag vänner som jag umgås med lite ytligare men fortfarande har roliga och intressanta diskussioner med (även om de inte får reda på när jag tycker att livet suger)

Jag hinner diska, träna, laga mat och allt det där eftersom jag inte vill umgås mitt i veckan, då jag är trött eller har träningspass inbokade.

 

[Pigalle]

Jag har tappat kontakten med bästa vännen jag hade. Lite tråkigt men nu har jag vant mig. Umgås istället mycket med syrran då vi är i stallet tillsammans.
Sen när man jobbar och varannan helg tycker jag tiden försvinner ändå.

 

[Lovisaleonora]

Mina vänner bort tyvärr en bit bort, och även om jag har vänner närmre så finns helt enkelt inte tiden. Nu är förutsättningarna för mig minst sagt speciella, men jag umgås inte med någon vän mer än kanske... tja... någon gång om året. Jag träffar jättemycket folk, men vännerna är det oerhört långt mellan träffarna.

Eftersom tiden för sociala aktiviteter inte riktigt finns, blir det också svårt att träffa nya vänner - om jag nu hade varit ute efter det. Ett gemensamt intresse hjälper, t ex kompisar från stallet eller via hundarna. Sedan går det att hitta andra gemensamma värdegrunder från det.

Men mitt liv måste fungera, det är prio 1. Har jag inte mig själv, har jag ingen resurs kvar alls.

 

[Ray]

Jag har både vänskap som hållit sen barndomen och nyare vänner. Riktiga gamla vänner försvinner inte oavsett hur sällan man träffas. Ibland går det år. Ofta går det flera månader. Men det är ändå vänner jag litar på och har roligt med.
Nya bekantskaper beror mer på hur länge man har saker gemensamt tycker jag. Barn i samma ålder, häst i samma stall, hund från samma valpkull etc. Tar man bort den gemensamma nämnaren glider man snabbt ifrån varandra.

Gällande spontanfika på stan ( jag bor på landet...) så händer det typ aldrig, umgås med någon 5-6 timmar i veckan - det är möjligen stallkompisar då. Annars skulle det ju aldrig gå!
Telefonkontakt, middagar, ses på tävlingar, besök över helgen ibland. Men finns ingen mer än familj och kollegor jag umgås flera timmar i veckan med. Det går ju inte,..

Jag är dock himla social och får erkänna att om jag kommer hem till någon som inte kan sluta tvätta/städa så känns det lite som att jag inte är välkommen och den vänskapen hade nog stannat av faktiskt. När jag umgås med en vän umgås vi - då lämnar jag disken/tvätten ! Och de som jag räknar som vänner gör likadant för mig... De få stunder man ses liksom....
Så just den attityden "kom gärna och hälsa på men jag måste faktiskt fixa tvätten" hade jag haft svårt för....

 

[landsbygdsbo]

Rätt så bra egentligen. Har kommit upp i den åldern då de flesta har ungar som är utflugna och man får tid att återta gamla relationer.
Folk jag lärde känna då jag tågluffade och sedan i stort sett barra bytte julkort med under många år.
Umgås vi numera med. Gamla vänner från studietiden har dykt upp.
+ de få man haft som sina närmaste vänner i i stort sett hela livet.

Nu senast hörde en tjej från USA av sig, vi hade kamperat ihop på en grekiskt dykbåt på sjuttiotalet och plockat tvättsvamp. 4 grekiska killar och så vi två. Hon hade åkt på dykarsjuka straxt efter det jag lämnat båten och det var därför vi tappat kontakten.
Så ev. åker jag o resten av styrelsen över till USA i sommar

 

[stjarnhimmel]

Rätt så bra egentligen. Har kommit upp i den åldern då de flesta har ungar som är utflugna och man får tid att återta gamla relationer.
Folk jag lärde känna då jag tågluffade och sedan i stort sett barra bytte julkort med under många år.
Umgås vi numera med. Gamla vänner från studietiden har dykt upp.
+ de få man haft som sina närmaste vänner i i stort sett hela livet.

Nu senast hörde en tjej från USA av sig, vi hade kamperat ihop på en grekiskt dykbåt på sjuttiotalet och plockat tvättsvamp. 4 grekiska killar och så vi två. Hon hade åkt på dykarsjuka straxt efter det jag lämnat båten och det var därför vi tappat kontakten.
Så ev. åker jag o regeringen över till USA i sommar

OT
Gud vad jag hatar folk som kallar sin respektive för regeringen.

 

[stjarnhimmel]

Jag funderar lite över det här med vänskapsrelationer i vuxen ålder.
Själv har jag nog mer eller mindre gett upp. Jag passar inte in någonstans och ingen verkar uppskatta mitt umgänge i någon större utsträckning.

Har man i regel massor av vänner som man träffar ”hela tiden”? Hur vanligt är det att man ännu umgås med sina barndomsvänner, dvs de personer man gick i samma dagis/skolklass som?

Jag har blivit så ensam de senaste åren. Ända sedan jag blev riktigt vuxen och började ta ansvar för mig själv.
De gamla vänskaperna höll inte när jag började ifrågasätta saker, när man inte längre kunde häva ur sig smygrasistiska kommentarer utan att jag sa ifrån, när jag ville veta vad man grundade sina åsikter på(och tyckte att ”det vet man ju” inte var ett bra svar)eller när jag påpekade att det kanske var dags att ta tag i sitt eget beteende istället för att skylla på ”alla andra” etc.
Det har varit människor jag känt allt från nåt år till barndomsvänner som jag känt nästan hela livet.

Jag funderar ibland på om jag blivit för kräsen. För jag väljer medvetet bort de människor vars åsikter eller livsåskådning skiljer sig allt för mycket från min. Att ha olika åsikter i en del frågor är inte farligt men det finns ju gränser, det är t ex omöjligt för mig att umgås med främlingsfientliga människor när jag har en sambo som tillhör en av de invandrargrupper som dessa människor stör sig så hemskt på.

Eller umgås med folk som köper djur på samma sätt som andra köper leksaker eller inredningsdetaljer...



Jag har väl mer eller mindre accepterat att det här med vänner inte är något för mig. Trots att jag vill så väl så blir det aldrig bra. Jag lyckas inte bygga nya vänskaper och de jag redan har rinner ut i sanden efter några år, ofta för att vi egentligen inte haft så mycket gemensamt från början.
Att jag inte kan(eller vill!)umgås 24/7 verkar försvåra ännu mer, likaså att jag har saker som måste göras och därmed inte kan släppa allt varenda gång det ska umgås.

Men det hade varit trevligt att någon gång ibland kunna träffa någon/några likasinnade och göra saker ihop, en fika hemma eller på stan, hundpromenad, ett par öl på nåt mysigt ställe(inte bartömning på nattklubb alltså)eller bara fixa vardags grejerna tillsammans.

I tre år har jag bjudit in en vän och hennes barn på julpyssel(baka, pyssla ihop lite dekorationer och pepparkakshus, dricka glögg och äta mat+julgodis)med enda önskan att vi ska dela på kostnaden för pysselgrejerna, dvs jag står för mat och ingredienser till baket trots min kassa ekonomi.
Men det är tydligen bara intressant om man får lämna av barnen här och dra ut på krogen... Jag tycker ju om dessa barn men en kvälls barnvaktande var inte riktigt vad jag var ute efter... Så i år struntar jag i det och pysslar själv istället, men lite tråkigt känns det ju. Att man är så tråkig/jobbig att ingen vill komma förbi och bli bjudna på mat ens, ja det svider ju lite...
Har försökt hjälpa samma människa flytta vid flera tillfällen men inte ens det duger jag till tydligen...

Är det bara jag som upplever det här?

Har alla andra tjogtals med vänner som man träffar jämt och ständigt? Och hur hinner man i så fall det? Behöver inte ni diska, laga mat, städa, rensa förrådet, jobba, plugga, tvätta, hjälpa mormor, göra ärenden osv?
Med ett vardagsliv där man inte har anställd hjälp till allt, hur får man loss flera timmar 5-6 dagar i veckan till att bara sitta och umgås?

Var bor du?
Din kompis kanske finns på Buke?
Dock under förutsättning att du vill träffa någon?

 

[Fille]

@SpanskaLoppan
Nu vet jag inte vad du jobbar med, men ett tips är att antingen börja engagera dig fackligt eller ev politiskt. Jobbar du inom ett LO förbund så är ofta gemenskapen otrolig. I alla fall enligt min åsikt. Man delar många tankar och ideologier! Vilket även gjort att jag fått nya vänner privat. Men kan tänka mig att även nåt parti som delar dina tankar tacksamt tar emot en ny engagerad medlem!

 

[landsbygdsbo]

OT
Gud vad jag hatar folk som kallar sin respektive för regeringen.

Ja men det är ju hon som bestämmer , för du tror väl ändå inte att jag hade åkt utan henne?
Och jag sitter ju med i den regeringen med, eller bolagsstyrelsen.
Alla beslut fattas i demokratisk ordning + att båda har vetorätt.

Och
om du är ärlig så hatar du nog inte folk som.. utan det faktum att folk kallar sin...
eller hur
För ditt välbefinnandes skull så har jag gjort en ändring..

 

[Elisha]

Jag funderar lite över det här med vänskapsrelationer i vuxen ålder.
Själv har jag nog mer eller mindre gett upp. Jag passar inte in någonstans och ingen verkar uppskatta mitt umgänge i någon större utsträckning.

Har man i regel massor av vänner som man träffar ”hela tiden”? Hur vanligt är det att man ännu umgås med sina barndomsvänner, dvs de personer man gick i samma dagis/skolklass som?

Jag har blivit så ensam de senaste åren. Ända sedan jag blev riktigt vuxen och började ta ansvar för mig själv.
De gamla vänskaperna höll inte när jag började ifrågasätta saker, när man inte längre kunde häva ur sig smygrasistiska kommentarer utan att jag sa ifrån, när jag ville veta vad man grundade sina åsikter på(och tyckte att ”det vet man ju” inte var ett bra svar)eller när jag påpekade att det kanske var dags att ta tag i sitt eget beteende istället för att skylla på ”alla andra” etc.
Det har varit människor jag känt allt från nåt år till barndomsvänner som jag känt nästan hela livet.

Jag funderar ibland på om jag blivit för kräsen. För jag väljer medvetet bort de människor vars åsikter eller livsåskådning skiljer sig allt för mycket från min. Att ha olika åsikter i en del frågor är inte farligt men det finns ju gränser, det är t ex omöjligt för mig att umgås med främlingsfientliga människor när jag har en sambo som tillhör en av de invandrargrupper som dessa människor stör sig så hemskt på.

Eller umgås med folk som köper djur på samma sätt som andra köper leksaker eller inredningsdetaljer...



Jag har väl mer eller mindre accepterat att det här med vänner inte är något för mig. Trots att jag vill så väl så blir det aldrig bra. Jag lyckas inte bygga nya vänskaper och de jag redan har rinner ut i sanden efter några år, ofta för att vi egentligen inte haft så mycket gemensamt från början.
Att jag inte kan(eller vill!)umgås 24/7 verkar försvåra ännu mer, likaså att jag har saker som måste göras och därmed inte kan släppa allt varenda gång det ska umgås.

Men det hade varit trevligt att någon gång ibland kunna träffa någon/några likasinnade och göra saker ihop, en fika hemma eller på stan, hundpromenad, ett par öl på nåt mysigt ställe(inte bartömning på nattklubb alltså)eller bara fixa vardags grejerna tillsammans.

I tre år har jag bjudit in en vän och hennes barn på julpyssel(baka, pyssla ihop lite dekorationer och pepparkakshus, dricka glögg och äta mat+julgodis)med enda önskan att vi ska dela på kostnaden för pysselgrejerna, dvs jag står för mat och ingredienser till baket trots min kassa ekonomi.
Men det är tydligen bara intressant om man får lämna av barnen här och dra ut på krogen... Jag tycker ju om dessa barn men en kvälls barnvaktande var inte riktigt vad jag var ute efter... Så i år struntar jag i det och pysslar själv istället, men lite tråkigt känns det ju. Att man är så tråkig/jobbig att ingen vill komma förbi och bli bjudna på mat ens, ja det svider ju lite...
Har försökt hjälpa samma människa flytta vid flera tillfällen men inte ens det duger jag till tydligen...

Är det bara jag som upplever det här?

Har alla andra tjogtals med vänner som man träffar jämt och ständigt? Och hur hinner man i så fall det? Behöver inte ni diska, laga mat, städa, rensa förrådet, jobba, plugga, tvätta, hjälpa mormor, göra ärenden osv?
Med ett vardagsliv där man inte har anställd hjälp till allt, hur får man loss flera timmar 5-6 dagar i veckan till att bara sitta och umgås?

Det låter precis som mon situation. Jag är 25 år. Mina fd vänner och jag umgicks mkt och gärna, fram tills våra livssituationer ändrades lite. Jag som tidigare haft lite mer kortvariga och inte jätteseriösa relationer träffade min livs kärlek och snabbt gick det. Vi flyttade ihop direkt, förlovade oss efter några månader, gifte oss efter 6 månader och födde barn drygt ett år efter vi träffades första gången. Köpte villa ihop etc. Det gjorde att mina fd vänner och jag inte längre var på "samma nivå". Låter dumt men vet inte hur jag ska beskriva det. Mina fd vänner var singlar eller hade "lösa" förhållanden, bodde hemma, gick mkt på krogen etc etc. Så helt plötligt ville dom inte längre umgås för jag inte kunde ses 24/7 etc etc. Tråkigt men så blev det. Har dessutom grov social fobi så är inte jättelätt att knyta nya kontakter heller, speciellt inte när jag nu är mammaledig och bor på landet, 6-7 mil från familj, bekanta, etc. Lite tråkigt är det såklart, men hellre ensam än vänner som inte accepterar ens situation.

Nu hade jag inte massa vänner innan heller, men ett par stycken åtminstånde.

 

[stjarnhimmel]

Ja men det är ju hon som bestämmer , för du tror väl ändå inte att jag hade åkt utan henne?
Och jag sitter ju med i den regeringen med, eller bolagsstyrelsen.
Alla beslut fattas i demokratisk ordning
+ att båda har vetorätt.

Hehe.. Jag tror knappast du är en liten blyg viol som inte bestämmer något..,

 

[SpanskaLoppan]

Ja men exakt. Jag är med dig helt och hållet i hur du menar.
Jag gör gärna saker ihop, och spontant, om det funkar just då. Det funkar inte alltid. Och det är ge och ta, vet man att nån har mycket att göra, ja men då kan jag komma över och hjälpas åt med middagen/stallet och vi hinner umgås under tiden istället för att mötas på stan för en fika ellerliknande.

Ja precis, jag gör gärna saker ihop men har svårt för hela grejen att sitta bänkad vid ett bord en hel eftermiddag.
Men åker gärna hem till nån och viker tvätt under tiden man pratar^^

 

[Red_Chili]

Jag funderar lite över det här med vänskapsrelationer i vuxen ålder.
Själv har jag nog mer eller mindre gett upp. Jag passar inte in någonstans och ingen verkar uppskatta mitt umgänge i någon större utsträckning.

Har man i regel massor av vänner som man träffar ”hela tiden”? Hur vanligt är det att man ännu umgås med sina barndomsvänner, dvs de personer man gick i samma dagis/skolklass som?

Jag har blivit så ensam de senaste åren. Ända sedan jag blev riktigt vuxen och började ta ansvar för mig själv.
De gamla vänskaperna höll inte när jag började ifrågasätta saker, när man inte längre kunde häva ur sig smygrasistiska kommentarer utan att jag sa ifrån, när jag ville veta vad man grundade sina åsikter på(och tyckte att ”det vet man ju” inte var ett bra svar)eller när jag påpekade att det kanske var dags att ta tag i sitt eget beteende istället för att skylla på ”alla andra” etc.
Det har varit människor jag känt allt från nåt år till barndomsvänner som jag känt nästan hela livet.

Jag funderar ibland på om jag blivit för kräsen. För jag väljer medvetet bort de människor vars åsikter eller livsåskådning skiljer sig allt för mycket från min. Att ha olika åsikter i en del frågor är inte farligt men det finns ju gränser, det är t ex omöjligt för mig att umgås med främlingsfientliga människor när jag har en sambo som tillhör en av de invandrargrupper som dessa människor stör sig så hemskt på.

Eller umgås med folk som köper djur på samma sätt som andra köper leksaker eller inredningsdetaljer...



Jag har väl mer eller mindre accepterat att det här med vänner inte är något för mig. Trots att jag vill så väl så blir det aldrig bra. Jag lyckas inte bygga nya vänskaper och de jag redan har rinner ut i sanden efter några år, ofta för att vi egentligen inte haft så mycket gemensamt från början.
Att jag inte kan(eller vill!)umgås 24/7 verkar försvåra ännu mer, likaså att jag har saker som måste göras och därmed inte kan släppa allt varenda gång det ska umgås.

Men det hade varit trevligt att någon gång ibland kunna träffa någon/några likasinnade och göra saker ihop, en fika hemma eller på stan, hundpromenad, ett par öl på nåt mysigt ställe(inte bartömning på nattklubb alltså)eller bara fixa vardags grejerna tillsammans.

I tre år har jag bjudit in en vän och hennes barn på julpyssel(baka, pyssla ihop lite dekorationer och pepparkakshus, dricka glögg och äta mat+julgodis)med enda önskan att vi ska dela på kostnaden för pysselgrejerna, dvs jag står för mat och ingredienser till baket trots min kassa ekonomi.
Men det är tydligen bara intressant om man får lämna av barnen här och dra ut på krogen... Jag tycker ju om dessa barn men en kvälls barnvaktande var inte riktigt vad jag var ute efter... Så i år struntar jag i det och pysslar själv istället, men lite tråkigt känns det ju. Att man är så tråkig/jobbig att ingen vill komma förbi och bli bjudna på mat ens, ja det svider ju lite...
Har försökt hjälpa samma människa flytta vid flera tillfällen men inte ens det duger jag till tydligen...

Är det bara jag som upplever det här?

Har alla andra tjogtals med vänner som man träffar jämt och ständigt? Och hur hinner man i så fall det? Behöver inte ni diska, laga mat, städa, rensa förrådet, jobba, plugga, tvätta, hjälpa mormor, göra ärenden osv?
Med ett vardagsliv där man inte har anställd hjälp till allt, hur får man loss flera timmar 5-6 dagar i veckan till att bara sitta och umgås?

Råkar du bo i Sthlm så kan vi ha mini-buketräff

Jag har några vänner och många bekanta, men, de få som bor nära har väldigt sällan tid att ses. De som skulle ha tid att ses bor minst(!) tre timmars resväg bort. Jag har därför mycket kontakt med vänner på nätet och pratar med vissa i telefon, men att faktiskt umgås med folk, det gör jag sällan. Den vän som jag ibland träffade för att gå en hundpromenad med eller fika en stund med, hon flyttade 70 mil bort i somras. Visserligen med planer på att komma tillbaka senare, men det blir tidigast till sommaren.

De som jag gick i skola med, de ogillar jag och undviker

 

[SpanskaLoppan]

Jag har tre nära vänner som jag träffar lite då och då. En av dem är min bästis från lekis och vi har alltid lyckats hålla ihop mer eller mindre. Vi bor bara ett par mil från varandra men kan ha svårt att hitta tid att hinna umgås, ofta pratar vi i telefon och även om det går lång tid mellan gångerna vi ses så är allt som vanligt. Ingen blir sur eller osäker bara för att det har gått en tid, vi vet var vi har varandra.

De andra två träffade jag på gymnasiet och vi hade några år då vi inte umgicks för att sedan hitta tillbaka till varandra och nu tränar jag ibland med den ena och så försöker vi ses alla tre lite då och då.

Jag orkar inte umgås på vardagarna (med några få undantag), jag tycker det räcker med det sociala jag får på jobbet och hemma med sambon. På helgerna däremot så orkar/hinner/vill jag umgås mer med vänner och familj.

Jag och mina vänner tycker inte lika om allt men har "grunderna" gemensamt.

Jag skulle säga att jag har tre vänner som jag pratar om det mesta med och sen har jag vänner som jag umgås med lite ytligare men fortfarande har roliga och intressanta diskussioner med (även om de inte får reda på när jag tycker att livet suger)

Jag hinner diska, träna, laga mat och allt det där eftersom jag inte vill umgås mitt i veckan, då jag är trött eller har träningspass inbokade.

Det är lite så jag menar, jag orkar/hinner inte till vardags mitt i allt annat. Men det verkar inte vara socialt accepterat i mitt område utan antingen umgås man jämt eller inte alls.
Jag försökte ett tag som sagt men hann inte med något annat då...

 

[Amha]

Jag hade ganska mycket folk att prata och umgås med innan. Tyvärr splittrades alla när jag flyttade 25 mil. Jag var inte intressant för jag bodde för långt bort var väl det som hände. Flera månader efter att jag flyttade fick jag regelbundet SMS med frågor om när jag kommer hem från olika "vänner". Det var " åh vi måste ses och gå på krogen" och lite såna. Första gången jag åkte hem efter min flytt hörde jag av mig till dessa och slängde runt som en tok för att konstatera att alla jag hann träffa var personer jag vuxit ifrån när jag flyttade. Vi hade inget gemensamt alls längre och jag var sönderstressad efter att få flänga omkring sådär min lediga helg. Efter det åkte jag hem till mamma när jag ville och började hålla mina besök hemliga för att folk inte skulle hålla på och tjata. Det var väldigt vanligt förekommande att jag skulle besöka den och den men det är bara @kimmis87 som faktiskt besökt mig, även om jag tror att vi båda föredrar att mötas på mitten och gå på restaurang

Så, där jag bor nu har jag hittat sambo. Vi har barn. Jag träffar ett par i grannskapet ibland men några vänner har jag inte riktigt skaffat i den meningen, även om jag verkligen gillar ena grannen i början av första föräldraledigheten led jag verkligen av det. Jag mådde urdåligt faktiskt. Nu är jag mer okej med det även om jag ibland önskar att jag kunde bjuda hem någon för umgänge ibland. Med barn kan man ju gå till öppna förskolan exempelvis. Sen har jag en del släkt här. Min ena faster har ett barn som är 8 månader äldre än min yngsta så jag har bjudit hem dem på julpyssel i år

 

[SpanskaLoppan]

Jag har tappat kontakten med bästa vännen jag hade. Lite tråkigt men nu har jag vant mig. Umgås istället mycket med syrran då vi är i stallet tillsammans.
Sen när man jobbar och varannan helg tycker jag tiden försvinner ändå.

Jag har också vant mig. Har ju sambon och min mamma som jag träffar en hel del och jag har jätteroligt ihop med dom.
Men som sagt, lite bekanta hade iaf vart trevligt tycker jag.
Har också jobbat mycket helger, nu studerar jag på distans och det behöver man tydligen inte ta på allvar har jag förstått. Lite attityden att "vadå hinner inte idag? Du kan ju plugga ikväll istället? " Att jag måste göra annat på kvällen är tydligen inte möjligt. Eller den hisnande tanken att jag har inlämningstider som måste passas