Hur hanterar man trots hos andras barn?

[SpanskaLoppan]

Frågeställning enligt rubriken. Mina barn är så stora nu att det är mer regel än undantag med kompisar på besök i huset. Det börjar också tjatas om att sova över... Saken är den att jag blir helt slut av att ha kompisarna här. De lyssnar ju inte?! Trevliga och glada, bra kompisar. Men säger man att de inte får göra nåt så struntar de i det eller säger emot till förbannelse. Är det vi som har för svåra regler? Man får inte hoppa i möblerna t ex. Vilket görs tre sekunder efter att jag sagt till barnen att sluta hoppa i soffan. De jagar katten, vill äta hos oss men inte den maten vi äter utan egen rätt(ej allergi utan modellen tycker inte om), sätter igång TV spel fast vi sagt till att skärmtiden är slut.
Vi har kaniner i ett utehägn och de har ungar just nu. Jag förstår att det är lockande men flera av kompisarna saknar djurvana och är lite rädda egentligen vilket gör att de kastar ifrån sig kaninerna när de blir rädda att bli bitna/rivna. Därför får barnen bara vara där när en vuxen är med. Ändå hittar jag dem där hela tiden/mina barn berättar skamset att kompisen gick in fast de sa nej.
Hur avstyr man sånt här? Jag har försökt förklara varför vilket inte funkar och nu kör jag bara på "NEJ. Ni får inte." Vilket gör att komisar inte vill komma längre. Det vill jag ju inte, jag vill bara att de respekterar våra regler. Är det här accepterat beteende på det stora hela nu för tiden? Får man bara leva med detta? Jag hade inte haft några problem om det var nån enstaka grej men det är hela tiden från att de kommer tills de går... Jag får springa och påminna och förklara och tjata non stop på barn som inte är mina?! Trots att mina talar om för kompisarna att t ex "vi får inte vara hos kaninerna utan vuxen, ska vi spela fotboll/mata kaninerna med pellets genom staketet/gå till klätterställningen istället?"
Jag hade aldrig vågat beté mig så mot en kompis förälder när jag var liten... Jag vill ju inte vara arg och sur men känner att det inte är rimligt att jag ska lägga en hel förmiddag på att "umgås" med ett barn som är på besök medan mina barn sitter på sidan av och väntar? Eller ha alla djur i burar med lås? Och lås på skåp och lådor?
Hur tusan får man barn i lågstadieåldern att sluta säga emot när man ber dem låta bli saker helt enkelt?!

 

[Lingon]

Va? Det har jag aldrig varit med om! De gånger jag behövt säga till barnets kompisar överhuvudtaget är lätträknade.

Jag vet inte vad jag hade gjort om någon betedde sig illa och inte lyssnade. Förmodligen fräst till ordentligt eller så hade den kompisen inte fått komma hem till oss mer. Sånt hade jag inte haft tålamod med!

Om kompisarna bara vill vara hos er när de får röja som de vill och bete sig illa så är det kanske ingen förlust om de slutar komma. Säg att de får leka hemma hos kompisen istället.

 

[Imogen]

Pratar vi om några specifika barn, eller dina barns kompisar i största allmänhet?

 

[TinyWiny]

Det där hände en gång när mina barn var små. Jag var väldigt tydlig med att så beter man sig inte här. Mamman till kompisen tyckte och det kunde hon ju göra men i mitt hem gäller mina regler. Kan man inte följa dem är man inte välkommen hit. Ungen fattade nog aldrig men mamman var skitsur länge. Inget jag överhuvudtaget brydde mig om. Man kommer inte hem till mig och beter sig illa vare sig mot människor eller djur.

 

[Luff]

Varför vill en ha sådana kompisar till sina barn. Ett skutt i soffan eller en test om skärmreglerna verkligen var så hårda - ok. Jag skulle bara vara en lugn tydlig vuxen. Ett olovat besök hos kanin med ungar - ok, nu skulle jag vara en MYCKET tydlig men lugn vuxen. Mer besök hos kaninen....ut med kompisarna. Direkt.

 

[Sofie.S]

Låter som kompisarna inte har någon respekt tyvärr!
Här hemma har vi vissa regler att följa utan några men, bland annat får de inte springa/busa på entréplanen. Vi har två stora mastiffer som är vana vid barn visserligen, men busar man upp dem blir det stök och hundarna får inte leka inne.

Vi har ofta kompisar här och ofta många olika då vi bor i ett barnområde. Har aldrig varit med om att barnens kompisar inte respekterar våra regler här hemma.

 

[Nytant]

Frågeställning enligt rubriken. Mina barn är så stora nu att det är mer regel än undantag med kompisar på besök i huset. Det börjar också tjatas om att sova över... Saken är den att jag blir helt slut av att ha kompisarna här. De lyssnar ju inte?! Trevliga och glada, bra kompisar. Men säger man att de inte får göra nåt så struntar de i det eller säger emot till förbannelse. Är det vi som har för svåra regler? Man får inte hoppa i möblerna t ex. Vilket görs tre sekunder efter att jag sagt till barnen att sluta hoppa i soffan. De jagar katten, vill äta hos oss men inte den maten vi äter utan egen rätt(ej allergi utan modellen tycker inte om), sätter igång TV spel fast vi sagt till att skärmtiden är slut.
Vi har kaniner i ett utehägn och de har ungar just nu. Jag förstår att det är lockande men flera av kompisarna saknar djurvana och är lite rädda egentligen vilket gör att de kastar ifrån sig kaninerna när de blir rädda att bli bitna/rivna. Därför får barnen bara vara där när en vuxen är med. Ändå hittar jag dem där hela tiden/mina barn berättar skamset att kompisen gick in fast de sa nej.
Hur avstyr man sånt här? Jag har försökt förklara varför vilket inte funkar och nu kör jag bara på "NEJ. Ni får inte." Vilket gör att komisar inte vill komma längre. Det vill jag ju inte, jag vill bara att de respekterar våra regler. Är det här accepterat beteende på det stora hela nu för tiden? Får man bara leva med detta? Jag hade inte haft några problem om det var nån enstaka grej men det är hela tiden från att de kommer tills de går... Jag får springa och påminna och förklara och tjata non stop på barn som inte är mina?! Trots att mina talar om för kompisarna att t ex "vi får inte vara hos kaninerna utan vuxen, ska vi spela fotboll/mata kaninerna med pellets genom staketet/gå till klätterställningen istället?"
Jag hade aldrig vågat beté mig så mot en kompis förälder när jag var liten... Jag vill ju inte vara arg och sur men känner att det inte är rimligt att jag ska lägga en hel förmiddag på att "umgås" med ett barn som är på besök medan mina barn sitter på sidan av och väntar? Eller ha alla djur i burar med lås? Och lås på skåp och lådor?
Hur tusan får man barn i lågstadieåldern att sluta säga emot när man ber dem låta bli saker helt enkelt?!

Du har rätt att sätta vilka gränser du vill i ert hem, samtidigt som det såklart är bra att ge utrymme för att barn är barn, och det är bra om gränserna är rimliga. Men hos mig råder absolut nolltolerans för dålig hantering av djur. Jag tummar inte på lugn och säkerhet i såna möten. Det gäller små barn som inte kan klappa utan bara gripa tag, flamsigt nervösa vuxna utan djurvana, middagsgäster som får för sig att gulla med djuren efter ett par glas. Såklart försöker jag vara pedagogisk, men skulle det vara på väg att barka åt helvete skärper jag tonen utan att bry mig det minsta om hur jag uppfattas. Agnarna får falla där de vill.

Utifrån det du beskriver låter det också som att kompisarna försätter dina barn i ganska jobbiga lägen.

 

[DarkInNight]

Låter helt galet.
Vi har kompisar här titt som tätt (har två barn i lågstadiet) och det har aldrig varit över gränserna sådär.

 

[westernsuzie]

Har lite liknande erfarenheter här och det har lett till att vissa av barnens kompisar får leka här väldigt sällan, utomhus och bara när jag har tid och ork att hålla hundra procent koll på dem så jag kan uppfostra/styra upp situationen på extremt bestämt sätt när det behövs. Barn som lyssnar, följer enkla regler och leker på trevligt sätt får ibland leka inomhus och lite mer obevakat (det är absolut inga konstiga regler utan typ att man inte kastar sten på någon i familjen/på bilarna, inte river fram allt och tar sönder saker, inte tar till ren mobbning mot något annat barn i vår familj, inte gallskriker köns- eller svärord osv och japp, allt det har hänt). Vissa av barnen tycker tydligen inte att det är så kul när de inte får härja helt fritt här utan kommer inte så ofta och vill leka längre, och ärligt talat frågar inte våra barn efter dem heller.

 

[Badger]

Frågeställning enligt rubriken. Mina barn är så stora nu att det är mer regel än undantag med kompisar på besök i huset. Det börjar också tjatas om att sova över... Saken är den att jag blir helt slut av att ha kompisarna här. De lyssnar ju inte?! Trevliga och glada, bra kompisar. Men säger man att de inte får göra nåt så struntar de i det eller säger emot till förbannelse. Är det vi som har för svåra regler? Man får inte hoppa i möblerna t ex. Vilket görs tre sekunder efter att jag sagt till barnen att sluta hoppa i soffan. De jagar katten, vill äta hos oss men inte den maten vi äter utan egen rätt(ej allergi utan modellen tycker inte om), sätter igång TV spel fast vi sagt till att skärmtiden är slut.
Vi har kaniner i ett utehägn och de har ungar just nu. Jag förstår att det är lockande men flera av kompisarna saknar djurvana och är lite rädda egentligen vilket gör att de kastar ifrån sig kaninerna när de blir rädda att bli bitna/rivna. Därför får barnen bara vara där när en vuxen är med. Ändå hittar jag dem där hela tiden/mina barn berättar skamset att kompisen gick in fast de sa nej.
Hur avstyr man sånt här? Jag har försökt förklara varför vilket inte funkar och nu kör jag bara på "NEJ. Ni får inte." Vilket gör att komisar inte vill komma längre. Det vill jag ju inte, jag vill bara att de respekterar våra regler. Är det här accepterat beteende på det stora hela nu för tiden? Får man bara leva med detta? Jag hade inte haft några problem om det var nån enstaka grej men det är hela tiden från att de kommer tills de går... Jag får springa och påminna och förklara och tjata non stop på barn som inte är mina?! Trots att mina talar om för kompisarna att t ex "vi får inte vara hos kaninerna utan vuxen, ska vi spela fotboll/mata kaninerna med pellets genom staketet/gå till klätterställningen istället?"
Jag hade aldrig vågat beté mig så mot en kompis förälder när jag var liten... Jag vill ju inte vara arg och sur men känner att det inte är rimligt att jag ska lägga en hel förmiddag på att "umgås" med ett barn som är på besök medan mina barn sitter på sidan av och väntar? Eller ha alla djur i burar med lås? Och lås på skåp och lådor?
Hur tusan får man barn i lågstadieåldern att sluta säga emot när man ber dem låta bli saker helt enkelt?!

Ingen aning, har också lite svårt för många barn på en gång och blir lite stressad av besök. Men barnen har faktiskt alltid varit lydiga och gått ut om man säger att de inte får slåss med svärd inne osv. Och om de inte gillat maten har de petat artigt i den. Det enda som de inte lyder snällt är "dags att gå hem". Där kunde man behöva vara väldigt rak och tydlig. (men så äger vi inga kaniner heller...)

Med det sagt har vi inte barn förbi speciellt ofta längre, kan vara coronarelaterat faktiskt, nu mellanstadiet, för dels hänger de över varsin dator i varsitt hem och umgås med lurar. Dels så lät jag dem inte ta våra datorer och wow konton till att "lana" wow hemma hela tiden och har ingen källare där de kan sitta och spela TVspel istället. På den grejen var det faktiskt ganska mycket tjat och låg lyssningsgrad men det är inte som att de faktiskt kan ta min dator om jag inte låter dem och så är jag hyggligt kall inför barntjat, det oroar mig faktiskt att det kan vara en orsak till att de inte hänger här så ofta. Är inte så moderligt lagd. (dessutom var de inte så bra så jag var tvungen att sitta med om jag lät dem till råga på allt, lågstadiet, nu skulle de nog garanterat vara super efter tio sekunder. Kanske ska föreslå det så de nästan ses på riktigt igen, nu när jag inte jobbar hemma.).

 

[SpanskaLoppan]

Va? Det har jag aldrig varit med om! De gånger jag behövt säga till barnets kompisar överhuvudtaget är lätträknade.

Jag vet inte vad jag hade gjort om någon betedde sig illa och inte lyssnade. Förmodligen fräst till ordentligt eller så hade den kompisen inte fått komma hem till oss mer. Sånt hade jag inte haft tålamod med!

Om kompisarna bara vill vara hos er när de får röja som de vill och bete sig illa så är det kanske ingen förlust om de slutar komma. Säg att de får leka hemma hos kompisen istället.

Jag har inget minne av att vi betedde oss så heller... Vänner till mig upplever inte samma problem med sina barns kompisar och då börjar jag fundera på om det är i vårt hem som nåt är galet... Jag vet att mitt tålamod kunde ha varit bättre Men jag blir ju inte förbaskad för minsta lilla, saker välter ibland när barn leker, de gör misstag, glömmer bort osv. Är vi för hårda som tänker oss att barn i 6-10 års åldern ska repsektera att vi kanske har andra regler än de har hemma? Typ; var snäll mot djuren, rota inte fram grejer ur skåp och lådor i varenda rum, gör inte ninjasparkar på väggarna, om de vuxna säger nej så innebär det nej. Barnen ifråga är ju inte ouppfostrade utan är snälla kompisar som delar med sig, visar omtanke om mina barn och är allmänt trevliga annars. De verkar bara inte kunna förstå att vissa saker får man inte göra?
Jag är ju som sagt helt med på att barn låter och stökar ner men det orimliga för mig är att jag ska vakta dem hela tiden eller sätta lås på varenda dörr och skåplucka när de är så pass stora som de är... Hur tar man då upp detta med föräldrar? Att jag tycker att deras barn är fina kompisar men tyvärr ändå inte är välkomna hos oss mer då de inte lyssnar på oss?

 

[monster1]

Jag har inget minne av att vi betedde oss så heller... Vänner till mig upplever inte samma problem med sina barns kompisar och då börjar jag fundera på om det är i vårt hem som nåt är galet... Jag vet att mitt tålamod kunde ha varit bättre Men jag blir ju inte förbaskad för minsta lilla, saker välter ibland när barn leker, de gör misstag, glömmer bort osv. Är vi för hårda som tänker oss att barn i 6-10 års åldern ska repsektera att vi kanske har andra regler än de har hemma? Typ; var snäll mot djuren, rota inte fram grejer ur skåp och lådor i varenda rum, gör inte ninjasparkar på väggarna, om de vuxna säger nej så innebär det nej. Barnen ifråga är ju inte ouppfostrade utan är snälla kompisar som delar med sig, visar omtanke om mina barn och är allmänt trevliga annars. De verkar bara inte kunna förstå att vissa saker får man inte göra?
Jag är ju som sagt helt med på att barn låter och stökar ner men det orimliga för mig är att jag ska vakta dem hela tiden eller sätta lås på varenda dörr och skåplucka när de är så pass stora som de är... Hur tar man då upp detta med föräldrar? Att jag tycker att deras barn är fina kompisar men tyvärr ändå inte är välkomna hos oss mer då de inte lyssnar på oss?

Jag hade nog sagt som det var om det sista, att det inte fungerar om de inte lyssnar och tagit upp de exempel du tagit upp här.

 

[Roheryn]

Jag har inget minne av att vi betedde oss så heller... Vänner till mig upplever inte samma problem med sina barns kompisar och då börjar jag fundera på om det är i vårt hem som nåt är galet... Jag vet att mitt tålamod kunde ha varit bättre Men jag blir ju inte förbaskad för minsta lilla, saker välter ibland när barn leker, de gör misstag, glömmer bort osv. Är vi för hårda som tänker oss att barn i 6-10 års åldern ska repsektera att vi kanske har andra regler än de har hemma? Typ; var snäll mot djuren, rota inte fram grejer ur skåp och lådor i varenda rum, gör inte ninjasparkar på väggarna, om de vuxna säger nej så innebär det nej. Barnen ifråga är ju inte ouppfostrade utan är snälla kompisar som delar med sig, visar omtanke om mina barn och är allmänt trevliga annars. De verkar bara inte kunna förstå att vissa saker får man inte göra?
Jag är ju som sagt helt med på att barn låter och stökar ner men det orimliga för mig är att jag ska vakta dem hela tiden eller sätta lås på varenda dörr och skåplucka när de är så pass stora som de är... Hur tar man då upp detta med föräldrar? Att jag tycker att deras barn är fina kompisar men tyvärr ändå inte är välkomna hos oss mer då de inte lyssnar på oss?

Jo, det där är definitivt ouppfostrade barn, och du behöver inte ha ett dugg bättre tålamod!

Jag hade blivit riktigt arg, framförallt för det där med kaninerna, och jag hade låtit det märkas. Jag hade först tagit det med barnet och sagt att "du får gärna vara här och leka med NN, men då får du följa de regler vi har i det här huset, annars får du gå hem". Hjälper inte det, så ta det med föräldrarna. Jag hade aldrig någonsin accepterat att ha det så som du beskriver, och det har faktiskt heller aldrig hänt när min dotter hade kompisar hemma under uppväxten. De enda vi haft några problem med var grannens barn, som var några år äldre än vår dotter, och där var jag extremt tydlig med att det inte var okej att leka på vår tomt när vi inte var hemma, inte okej att kasta sten runt bilarna etc. Tror att de ungarna var lite rädda för mig ett tag, men så får det väl vara då tänker jag.

 

[SpanskaLoppan]

Har lite liknande erfarenheter här och det har lett till att vissa av barnens kompisar får leka här väldigt sällan, utomhus och bara när jag har tid och ork att hålla hundra procent koll på dem så jag kan uppfostra/styra upp situationen på extremt bestämt sätt när det behövs. Barn som lyssnar, följer enkla regler och leker på trevligt sätt får ibland leka inomhus och lite mer obevakat (det är absolut inga konstiga regler utan typ att man inte kastar sten på någon i familjen/på bilarna, inte river fram allt och tar sönder saker, inte tar till ren mobbning mot något annat barn i vår familj, inte gallskriker köns- eller svärord osv och japp, allt det har hänt). Vissa av barnen tycker tydligen inte att det är så kul när de inte får härja helt fritt här utan kommer inte så ofta och vill leka längre, och ärligt talat frågar inte våra barn efter dem heller.

Ja att vara väldigt bestämd har jag provat också. Med varierande framgång. Inga mer förklaringar utan bara "NEJ". De säger ju ändå emot!

×Gårdagens dialog med kompis, 7 år gammal och skriker att kaninungen bits så fort den rör sig:
- Får vi gå till kaninerna?
- Nej jag är upptagen just nu.
- Men om vi inte tar upp dom?
- Nej.
- Men jo?
- Nej.
- Men vi ska bara klappa dem på marken!
- NEJ.
- Men jag vill det! De är så söta!
- NEJ säger jag X! *går ut ur rummet*
Går ut 5 min senare för att hämta en sak i förrådet och hör X skrika från kaninhänget, "aaaj den biter mig!!!" Utanför står mina två barn och säger "varför vill du vara där när du är så rädd? Kasta inte ner ungen!"
Alltså ska jag behöva sätta lås och gömma nyckeln? Så att mina barn, som är jättelugna och fina men kaninerna inte heller kan gå in när de vill?

 

[Lingon]

Jag har inget minne av att vi betedde oss så heller... Vänner till mig upplever inte samma problem med sina barns kompisar och då börjar jag fundera på om det är i vårt hem som nåt är galet... Jag vet att mitt tålamod kunde ha varit bättre Men jag blir ju inte förbaskad för minsta lilla, saker välter ibland när barn leker, de gör misstag, glömmer bort osv. Är vi för hårda som tänker oss att barn i 6-10 års åldern ska repsektera att vi kanske har andra regler än de har hemma? Typ; var snäll mot djuren, rota inte fram grejer ur skåp och lådor i varenda rum, gör inte ninjasparkar på väggarna, om de vuxna säger nej så innebär det nej. Barnen ifråga är ju inte ouppfostrade utan är snälla kompisar som delar med sig, visar omtanke om mina barn och är allmänt trevliga annars. De verkar bara inte kunna förstå att vissa saker får man inte göra?
Jag är ju som sagt helt med på att barn låter och stökar ner men det orimliga för mig är att jag ska vakta dem hela tiden eller sätta lås på varenda dörr och skåplucka när de är så pass stora som de är... Hur tar man då upp detta med föräldrar? Att jag tycker att deras barn är fina kompisar men tyvärr ändå inte är välkomna hos oss mer då de inte lyssnar på oss?

Alltså, jo de är ouppfostrade om de inte fått lära sig att man inte beter sig så som du beskriver! Extremt ouppfostrade och jag skämts ögona ur mig om mitt barn betett sig så och varit äldre än 3 år gammal.

Jag tycker att det låter som att du har en ängels tålamod! Jag hade nog fått ett smärre utbrott på barnen om de betett sig så hemma hos oss. Även på barnets vänner. Man är inte elak mot djur. Jag kan säga till snällt men bestämt första gången. Men andra gången tar jag i betydligt mer. Jag hade helt enkelt tagit så mycket som behövdes för att barnet skulle visa att det förstod att jag menade allvar. Extremfallet hade fått gå hem på studs. Men jag har som sagt aldrig behövt ta i så mycket. Bara behövt vara lite bestämd på rösten så har de förstått.

 

[IngelaH]

Frågeställning enligt rubriken. Mina barn är så stora nu att det är mer regel än undantag med kompisar på besök i huset. Det börjar också tjatas om att sova över... Saken är den att jag blir helt slut av att ha kompisarna här. De lyssnar ju inte?! Trevliga och glada, bra kompisar. Men säger man att de inte får göra nåt så struntar de i det eller säger emot till förbannelse. Är det vi som har för svåra regler? Man får inte hoppa i möblerna t ex. Vilket görs tre sekunder efter att jag sagt till barnen att sluta hoppa i soffan. De jagar katten, vill äta hos oss men inte den maten vi äter utan egen rätt(ej allergi utan modellen tycker inte om), sätter igång TV spel fast vi sagt till att skärmtiden är slut.
Vi har kaniner i ett utehägn och de har ungar just nu. Jag förstår att det är lockande men flera av kompisarna saknar djurvana och är lite rädda egentligen vilket gör att de kastar ifrån sig kaninerna när de blir rädda att bli bitna/rivna. Därför får barnen bara vara där när en vuxen är med. Ändå hittar jag dem där hela tiden/mina barn berättar skamset att kompisen gick in fast de sa nej.
Hur avstyr man sånt här? Jag har försökt förklara varför vilket inte funkar och nu kör jag bara på "NEJ. Ni får inte." Vilket gör att komisar inte vill komma längre. Det vill jag ju inte, jag vill bara att de respekterar våra regler. Är det här accepterat beteende på det stora hela nu för tiden? Får man bara leva med detta? Jag hade inte haft några problem om det var nån enstaka grej men det är hela tiden från att de kommer tills de går... Jag får springa och påminna och förklara och tjata non stop på barn som inte är mina?! Trots att mina talar om för kompisarna att t ex "vi får inte vara hos kaninerna utan vuxen, ska vi spela fotboll/mata kaninerna med pellets genom staketet/gå till klätterställningen istället?"
Jag hade aldrig vågat beté mig så mot en kompis förälder när jag var liten... Jag vill ju inte vara arg och sur men känner att det inte är rimligt att jag ska lägga en hel förmiddag på att "umgås" med ett barn som är på besök medan mina barn sitter på sidan av och väntar? Eller ha alla djur i burar med lås? Och lås på skåp och lådor?
Hur tusan får man barn i lågstadieåldern att sluta säga emot när man ber dem låta bli saker helt enkelt?!

Det har jag som utbildad fritidspedagog frågat mig länge. Fram till 1990 lärde föräldrarna sina barn, vad som var OK och inte... Men numera ser man överallt på olika föräldracommunities och facebookgrupper att det är skolans, kommunens, socialtjänsten och polisens sak att fostra alla barn... Många (läs nu inte något jag inte skrivit, jag menar INTE alla) föräldrar verkar piroritera sin egen hälsa... med spa', träningsrutiner och fritidsintressen, före att se vad deras barn gör och lära dem vad som är OK och inte...

De barn som inte respekterar tillsägelse, skulle inte vara välkomna hemma hos mig, förrän de vet hur man uppför sig hos andra och respekterar hur man behandlar djur, vare sig de är ens egna eller andras. Ta upp det med barnets föräldrar skulle jag säga.

Jag ringer ofta till min hemvårds enhetschef och schemaläggare och säger ifrån, då flera av ungdomarna som är timanställda inom kommunen, anser att det är helt OK att knacka och bulta på mina akvarier, för att glatt titta på fiskarna som livrädda gömmer sig, så det tar flera dagar innan de vågar visa sig igen... Detta trots, att jag vänligt men bestämt bett ungdomarna att låta bli.

 

[Lingon]

Ja att vara väldigt bestämd har jag provat också. Med varierande framgång. Inga mer förklaringar utan bara "NEJ". De säger ju ändå emot!

×Gårdagens dialog med kompis, 7 år gammal och skriker att kaninungen bits så fort den rör sig:
- Får vi gå till kaninerna?
- Nej jag är upptagen just nu.
- Men om vi inte tar upp dom?
- Nej.
- Men jo?
- Nej.
- Men vi ska bara klappa dem på marken!
- NEJ.
- Men jag vill det! De är så söta!
- NEJ säger jag X! *går ut ur rummet*
Går ut 5 min senare för att hämta en sak i förrådet och hör X skrika från kaninhänget, "aaaj den biter mig!!!" Utanför står mina två barn och säger "varför vill du vara där när du är så rädd? Kasta inte ner ungen!"
Alltså ska jag behöva sätta lås och gömma nyckeln? Så att mina barn, som är jättelugna och fina men kaninerna inte heller kan gå in när de vill?

Det barnet hade fått gå hem direkt. Jag hade inte tolererat det. Det är ett mycket ouppfostrat barn!

 

[Roheryn]

Ja att vara väldigt bestämd har jag provat också. Med varierande framgång. Inga mer förklaringar utan bara "NEJ". De säger ju ändå emot!

×Gårdagens dialog med kompis, 7 år gammal och skriker att kaninungen bits så fort den rör sig:
- Får vi gå till kaninerna?
- Nej jag är upptagen just nu.
- Men om vi inte tar upp dom?
- Nej.
- Men jo?
- Nej.
- Men vi ska bara klappa dem på marken!
- NEJ.
- Men jag vill det! De är så söta!
- NEJ säger jag X! *går ut ur rummet*
Går ut 5 min senare för att hämta en sak i förrådet och hör X skrika från kaninhänget, "aaaj den biter mig!!!" Utanför står mina två barn och säger "varför vill du vara där när du är så rädd? Kasta inte ner ungen!"
Alltså ska jag behöva sätta lås och gömma nyckeln? Så att mina barn, som är jättelugna och fina men kaninerna inte heller kan gå in när de vill?

Den ungen hade åkt med huvudet före ut ur mitt hem och inte varit välkommen tillbaka!

 

[Nytant]

Ja att vara väldigt bestämd har jag provat också. Med varierande framgång. Inga mer förklaringar utan bara "NEJ". De säger ju ändå emot!

×Gårdagens dialog med kompis, 7 år gammal och skriker att kaninungen bits så fort den rör sig:
- Får vi gå till kaninerna?
- Nej jag är upptagen just nu.
- Men om vi inte tar upp dom?
- Nej.
- Men jo?
- Nej.
- Men vi ska bara klappa dem på marken!
- NEJ.
- Men jag vill det! De är så söta!
- NEJ säger jag X! *går ut ur rummet*
Går ut 5 min senare för att hämta en sak i förrådet och hör X skrika från kaninhänget, "aaaj den biter mig!!!" Utanför står mina två barn och säger "varför vill du vara där när du är så rädd? Kasta inte ner ungen!"
Alltså ska jag behöva sätta lås och gömma nyckeln? Så att mina barn, som är jättelugna och fina men kaninerna inte heller kan gå in när de vill?

Hm. Om jag läser rätt testade du detta efter du testat en massa annat, inklusive att ge en för barnet begriplig förklaring, så jag skulle vara lika uppgiven som du. 99% av alla barn jag har att göra med ger sig efter ett "nej, därför att...", särskilt om man förklarar att ett djur blir rädd eller får ont av något, eller behöver vila till exempel.

Men den tråkiga konsekvensen för alla inblandade i det här scenariot (förutom för kaninerna) skulle hos mig vara att barnet inte är välkommet längre. Och det blir i längden ju tråkigast för barnet, som kommer stöta på det allt oftare om föräldrarna inte lyckas förmedla att man måste visa hänsyn till andra och respektera nej.

 

[DarkInNight]

Ja att vara väldigt bestämd har jag provat också. Med varierande framgång. Inga mer förklaringar utan bara "NEJ". De säger ju ändå emot!

×Gårdagens dialog med kompis, 7 år gammal och skriker att kaninungen bits så fort den rör sig:
- Får vi gå till kaninerna?
- Nej jag är upptagen just nu.
- Men om vi inte tar upp dom?
- Nej.
- Men jo?
- Nej.
- Men vi ska bara klappa dem på marken!
- NEJ.
- Men jag vill det! De är så söta!
- NEJ säger jag X! *går ut ur rummet*
Går ut 5 min senare för att hämta en sak i förrådet och hör X skrika från kaninhänget, "aaaj den biter mig!!!" Utanför står mina två barn och säger "varför vill du vara där när du är så rädd? Kasta inte ner ungen!"
Alltså ska jag behöva sätta lås och gömma nyckeln? Så att mina barn, som är jättelugna och fina men kaninerna inte heller kan gå in när de vill?

Korta svaret. Ja, sätt lås när det är dags för kompisbesök.
Alternativt, be dina barn att hämta dig ifall kompisen går in till djuren.