Hur hanterar man bäst det här?

[Mirre]

Sonen har en kompis i skolan som han känt sedan dagis.
Hon går en årskurs över honom men de träffas ju på rasterna, han säger ofta att hon inte låter honom leka med sina andra kompisar, verkar som att han känner sig tvingad att leka med det här barnet och har svårt att säga nej. De gånger han gjort det har hon skrikit fula ord och slagits. Hur hanterar jag det bäst?
Pratar med lärarna? Vad hade ni gjort?
Han pratar mycket om det och det märks att han tycker att det är jobbigt.

 

[Ajda]

Jag hade pratat med lärarna.

 

[Sol]

Man är tydlig med att förklara att för honom att hon inte bestämmer vilka han får och inte får leka med och så pratar man med skolpersonalen så att de är med på samma bana och han kan söka stöd hos dem när hon försöker styra honom. Skolpersonalen kan då också vara uppmärksam på henne och jobba med henne.

 

[susanne]

Om det varit min dotter som inte var snäll så skulle jag vilja veta det. Berätta på ett så neutralt sätt du kan för de andra föräldrarna. Det kan vara lättast att göra det skrifligt, så behöver de inte heller försvara sig.

 

[Tualma]

Jag har varit i exakt samma situation med min son och en pojke i hans klass.
Jag pratade med min son, med lärare, fritidspersonal och med det andra barnets mamma. La upp det lite "milt" för mamman, men förklarade att min son kände sig begränsad och ville leka med sndra kompisar också. Problemet var att den andra pojken inte klarade av att leka i grupp utan trivdes med en kompis som han kunde bestämma över och min son var för snäll för att säga ifrån. När sonen blev trygg i att personalen hjälpte honom att säga ifrån när han bad om det löste det sig. Personalen höll även ett öga på de två när de lekte och gick emellan när det märkte att den andre pojken blev "bossig".
Jag tror att det är viktigt att barnet känner sig trygg med vetskapen att någon vuxen griper in. Det här är inget som barnet kan förväntas lösa på egen hand. Min son var i åttaårsåldern.
Lycka till

 

[Björk]

Vår äldsta har haft samma problem, men det är huvudsakligen borta nu (jag tror det är en kombination av egen trygghetskänsla och att han har blivit bättre på att våga säga ifrån i kombination med att kompisen nu inte är så extremt "efterhängsen" längre; kanske har kompisen mognat något också).

Vi pratade med lärarna/skolpersonal och bad dem hjälpa honom. Vi har talat massor med sonen om specifika händelser och frågat "hur gjorde du då?" "vad sa du till kompisen?" och försökt tipsa honom om att våga, våga, våga. Gett honom konkreta förslag på hur han kan prova att säga ifrån och frågat om han tror han skulle kunna prova något av våra förslag. Han kunde oroa sig för att kompisen (som är en väldigt känslomässig individ) skulle bli arg och/eller ledsen. Då försökte jag prata omkring det; det är klart det är jobbigt att göra någon ledsen eller arg, men att tvinga sig själv göra något man inte vill; då blir man ju SJÄLV ledsen.

Han har haft lite andra jobbigheter också i 1.a klass (också relationsmässigt fast med en annan) så vi ordnade så att han fått träffa en specifik vuxen som jobbar med relationer och kompisskap i skolan och kunde hjälpa honom bygga upp självkänslan och hjälpa/stötta honom med att våga säga vad han känner/tycker. Han träffade henne själv ungefär varannan-.var tredje vecka.

Nu mår han Jättemycket bättre än han gjorde första terminen i 1:an.

Jag tror det allra bästa är att barn som är lite "för snälla" och låter sig bli överkörda får hjälp med att våga "stå på sig". I den utvecklingsprocessen kan och ska man absolut ha hjälp av vuxna som också kan "bromsa" påflugna kompisar. MEN; det är nog viktigast att man själv lär sig säga Nej, jag vill inte. Stopp, SLUTA! och lär sig visa och säga vad man känner (vi har förstått att både barn och vuxna kan ha väldigt svårt att SE på vår grabb när han känner att det är obekvämt/inte vill. VI ser det direkt, men han är bra på att dölja det för andra): Människor som är påhängsna, dumma osv dyker upp i alla skeden i livet. Och det är mycket enklare att få hjälp av vuxna redan när man är liten till att våga säga ifrån än att plötsligt som 12-14-19åring inte ha den där "beskyddaren" i lärare/fritidspersonal eller föräldrar och försöka lära sig på egen hand.

Eftersom jag själv var en som tillät kompisar bestämma allt upp till ca 15 års ålder och sen lyckades "bryta mig loss" från det så tänker jag att jag ska göra allt för att sonen ska slippa känna sig "styrd" (och ta mer hänsyn till andras känslor än sina egna) så långt upp i åldern.