Sv: Hur hantera all 4-åringens gråt...?
Du har redan fått en massa kloka synpunkter från andra så jag tänkte bara beskriva hur vi har det och ställa några frågor.(Läste tråden för någon dag sedan och svaren kanske fanns där redan?)
Vår son, 4,5 år blev storebror för ett halvår sedan. Han är vanligtvis ingen gråtig person men har den sista tiden blivit allt mer gnällig. För en månad sedan hade vi tre incidenter på gården i vår bostadsrättförening där han hoppade studsmatta såväl själv som med andra barn. Det hände kanske vid tre tillfälle att han slog sig, jag såg dessa tillfällen och såg att han knappt kan ha kännt det. Han gallskrek på ett sådär jätteont sätt och ylade och jag trodde de två första gångerna att han brutit något eller att vi skulle behöva åka till sjukhus. Det kvittade att jag bar honom, tröstade honom. Inget hjälpte och jag fick bära in honom de två gångerna med grannarnas oroade blickar på oss där det ganska snabbt blev bra och glömdes bort. Tredje gången var jag mer kall och då slutade han gråta för att "gulla" med lillebror och började igen. Lägligt nog var det på Bolibompa en berättelse om peter och vargen och vi pratade om den. Sonen har därefter inte spelat upp sådan teater mer ute. Däremot är han martyr inne om han inte får göra något han vill etc så böjer han ner huvudet, ställer sig i ett hörn och säger typ "jag får aldrig göra något" , "ni tycker att jag är dum", "det var mitt fel"Han gnäller mycket och slår sig för tillfället ofta t ex går in i saker med tårna, vilket ofta avhjälps av att man blåser. är han riktigt gnällig över ingenting så säger jag till honom att sluta gnälla eller berätta vad det är och då vill han ofta att jag ska göra honom glad igen, vilket går lätt. Hans gnällande är gråtaktigt och håller på i en evighet oavsett om man frågar vad det är eller försöker trösta honom. MAn måste bli irriterad innan han är beredd att ge upp.
Kan tillägga att han är helt ognällig med andra barn.
Jag tror att han kommit på nya sätt att testa oss som föräldrar med sitt gnällande, hur långt han når, och behöver få motstånd i det. Vi har pratat mycket om det när han inte gnäller och om vi träffat andra barn som varit gnälliga. Nu kan man se att han ibland tänker efter (om man tar "fel" glas till honom om det är värt att gnälla över och har i flera fall valt attt inte starta en scen, vilket vi uppmuntrar.
Som någon var inne på tror jag kanske att det är ett sätt att få fördelar genom din uppmärksamhet.
Det jag funderade på med din flicka är om hon är likadan ute med andra?
Hur är det med gråtandet om hon är med sin pappa som inte accepterar det?
Kan ni ha en gemensam strategi?
Jag och min man har inte alltid varit överens om hur vi ska bemöte det men jag lyssnade på honom och vi prövade hans knep som faktiskt fungerade bättre.
