Sv: Hur gör ni?
Dig skulle jag gärna haft som lärare till mina barn.
I mitt matbord (jag är förskollärare) så behöver man inte äta upp allt. Är man mätt så är man. Man ska lyssna på sin mage och inte äta med ögonen. Har nu någon lassat upp med 18 korvar och 3 kg mos så säger jag istället att h*n nog tog lite för mycket mat och kan nästa gång ta två gånger istället. Men det sägs inte anklagande eller så, utan i dialog med barnet.
Jag kan "tjata" lite att de ska smaka. Men det sägs också på ett sätt som nog är svårt att förklara här Men i dialog med barnet. Vi kanske pratar om färgen eller att min hund äääälskar just sådana. Ibland går det hem, ibland inte. Ibland är det gott, ibland inte. Roligast är när de sagt att de inte vill smaka och efter 10 minuter när de ser att alla andra äter det till slut törs smaka. Jag riktigt ser hur de tar sats
Nu jobbar jag med så stora barn så nu kan vi prata om att saker är nyttiga och varför de är nyttiga. Om vitaminer och fibrer och att vissa saker bara är tillbehör som man bara tar smakisar av. (T.ex. ketchup till korv eller sylt till pannkakor)
Skulle det vara riktigt små barn så lägger jag bara upp det nya på deras tallrik och antingen så greppar de det eller så inte. Det är ju inte så mycket mer med det
Men jag har kollegor som låter barnen sitta där tills de kväljs och jag mår riktigt illa. Men det är uppe på högre nivå (till min chef) och vi jobbar på att hela personalen ska ändra sin inställning till ätandet. Men det är jäkla svårt när de jobbat med det i 40 år och ALLTID gjort så. Jag är drygt 30 och vi är 3 stycken i min ålder på hela arbetsplatsen fördelat på 5 avdelningar... Det är svårt att lära vissa gamla hundar att sitta...
Dig skulle jag gärna haft som lärare till mina barn.