Hur gör ni?

Sv: Hur gör ni?

I mitt matbord (jag är förskollärare) så behöver man inte äta upp allt. Är man mätt så är man. Man ska lyssna på sin mage och inte äta med ögonen. Har nu någon lassat upp med 18 korvar och 3 kg mos så säger jag istället att h*n nog tog lite för mycket mat och kan nästa gång ta två gånger istället. Men det sägs inte anklagande eller så, utan i dialog med barnet.

Jag kan "tjata" lite att de ska smaka. Men det sägs också på ett sätt som nog är svårt att förklara här ;) Men i dialog med barnet. Vi kanske pratar om färgen eller att min hund äääälskar just sådana. Ibland går det hem, ibland inte. Ibland är det gott, ibland inte. Roligast är när de sagt att de inte vill smaka och efter 10 minuter när de ser att alla andra äter det till slut törs smaka. Jag riktigt ser hur de tar sats :D

Nu jobbar jag med så stora barn så nu kan vi prata om att saker är nyttiga och varför de är nyttiga. Om vitaminer och fibrer och att vissa saker bara är tillbehör som man bara tar smakisar av. (T.ex. ketchup till korv eller sylt till pannkakor)

Skulle det vara riktigt små barn så lägger jag bara upp det nya på deras tallrik och antingen så greppar de det eller så inte. Det är ju inte så mycket mer med det :)

Men jag har kollegor som låter barnen sitta där tills de kväljs och jag mår riktigt illa. Men det är uppe på högre nivå (till min chef) och vi jobbar på att hela personalen ska ändra sin inställning till ätandet. Men det är jäkla svårt när de jobbat med det i 40 år och ALLTID gjort så. Jag är drygt 30 och vi är 3 stycken i min ålder på hela arbetsplatsen fördelat på 5 avdelningar... Det är svårt att lära vissa gamla hundar att sitta...

:bow: Dig skulle jag gärna haft som lärare till mina barn.
 
Sv: Hur gör ni?

Till motsats till alla andra här då som tycker att jag är helt förskräcklig som inte krälar runt och letar strumpor :rofl:
 
Sv: Hur gör ni?

Jag tror mycket beror hur man gör det och hur man som förälder gör med maten! Slänger man själv mat då blir det också naturligt för barnen. Hur som helst allt bottnar i våran egen bakgrund. Jag för min del har aldrig haft några ätproblem eller störningar pga att mina föräldrar sa att man äter upp det man tar på tallriken. :cool:
Jag tycker jag ändå har fått svar här vad ni anser om frågan och det tackar jag för. :bow:
Hur det blir sedan för mig om barnet råka lägga upp det får jag se, kanske gör så att jag själv då äter upp just för barnet ska se att man äter upp allt på tallriken. Men jag håller fast vid att man ska smaka av allt ändå.
 
Sv: Hur gör ni?

Har du inte tittat på programmet "Nanny ser dig" på Tv4+ där så pratar hon tydligt för att berömma om ett barn har svårigheter att äta och att man ska berömma så mycket som möjligt.
Samma sak är det med djur, egentligen ingen direkt skillnad där.

Jag har sett ETT sådant program,men där var pojken ifrån RÄDD för maten och kräktes bara han var tvungen att ta i den,han fick ett belöningsschema för varje sak han provade OCH det viktigaste var tyckte jag att föräldrarna INTE fick tjata på honom,sedan fick han vara med och odla sina egna grönsaker och se hur maten blev till,i början fick de ju tom vänja honom vid att ens TITTA på maten...jag tror de flesta barn inte har det så extremt.

Mn det var ett fall där föräldrarna just TVINGA barnet att sitta kvar,gapade och tjatade på honom att äta.
 
Sv: Hur gör ni?

Som du själv säger. Du kan bara erbjuda. Lägg upp på tallriken utan att göra någon sak av det. Kastar barnet bort det så gör h*n det och jag skulle inte bry mig då heller. Det viktiga är att NI äter det regelbundet och mitt framför barnets ögon

Ja det är så vi gör,äter tillsammans,sedan kan jag noga säga "Vad bra/roligt att du tyckte om maten" då blir han nöjd,däremot är man inte duktig om man äter upp maten eller dålig om man inte gör det.
Vid nya saker brukar jag smaka först och berätta att jag tycker det är gott,då brukar han oftast smaka,men ibland vill han inte då slipper han...Jag tror det är viktigt att inte lägga någon "duktighetsvärdering" huruvida man äter eller inte, och kanske ännu mer om man har flera barn "Idag var Lisa duktig vid matbordet medan Kalle får sitta kvar och skämmas för att han inte gillade broccolin"
 
Sv: Hur gör ni?

Nu rör det inte våran gemensamma dotter än, men sambon har en stor dotter som spenderar väldigt mycket tid här och det är klart vi har regler.

När man tar för sig av maten tar man små portioner i taget, bättre att ta två gånger än att lämna mat. Blir man mätt så blir man, men då får man påminna att nästa gång ta en lite mindre portion.


Tycker man inte om så gör man inte, men man ska/bör iaf smaka på maten innan man uttrycker avsky mot något. Vill man inte så vill man inte, vid matbordet undviker vi tjaffs och bråk i allra största mån, och vi har märkt att en klar dialog med barnen hjälper mer än att truga och muta. (Oftast smakar de själva efter ett tag om man inte tjatar).

Tycker man om potatisen men inte köttet så får man äta det man gillar. Det blir inte mer mat fören vid nästa mål och därför är vi noga med att alltid ha något på bordet som tycks om. (vilket inte är svårt eftersom sambons dotter är väldigt glad i sallad och potatis)

Jag vill (och kräver?) att man tackar för maten, och hjälper till med sysslor man klarar av inför och efter måltid. Man säger Ja Tack, resp. Nej Tack om man blir erbjuden något.

Vi har lite problem med artigheten hos sambons stora dotter, men det släpper mer och mer. Och hon är mer angelägen att uppföra sig fint när min systers barn är här och hälsar på också. Där märks klar och tydlig skillnad på barn som alltid haft det som självklart att vara artig och hjälpa till, och barn som fått göra lite som de vill allt jämnt, och hur gärna de apar efter varandra.
 
Sv: Hur gör ni?

Vill bara hålla med - det är JÄTTEVIKTIGT att inte koppla någon "duktighetsvärdering" till mat, varken att man är duktig när man äter (vilket min son alltid fick höra på dagis, vilket gjorde honom knubbig, vilket han lider av idag när han är 11 år), eller att man är duktig när man inte äter (som man får itutat i sig i alla veckotidningar m.m).
Att man kopplar känslomässiga värderingar till mat, är en av de utlösande faktorerna till ätstörningar.
Jag är vid det här laget ganska påläst på ämnet, eftersom jag har en 15-årig dotter med anorexi (som jag hoppas/tror inte är "mitt fel", men samhällets/medias helknäppa matskriverier och höga krav på sig själv tillsammans med en låg självkänsla kan tydligen räcka för att utlösa sådant här).
Man äter när man är hungrig, och slutar när man är mätt.
Krångla inte till ätandet för barnen!
 
Sv: Hur gör ni?

:bow:

Tvång (direkt och indirekt), värderingar och krångel är det absolut bästa och snabbaste sättet att skaffa sig ett barn med ätstörningar.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 974
Senast: Anonymisten
·
Övr. Hund Hej, Jag och min sambo skaffade hund i mars, en springer spaniel hane. Vi har sen innan pratat om att vi gärna skulle ha två hundar. Vi...
2
Svar
25
· Visningar
1 623
Hundträning Något luddig trådstart kanske men jag har ett problem med att min ena hund har gjort utfall mot barn i koppel. Med utfall menar jag att...
2
Svar
38
· Visningar
4 723
Senast: Liran
·
Småbarn Huuuuur har du fått ditt barn att vilja äta sånt? Vår unge åt allt fram till typ 2 år. Nu är det bara barnmat typ pannkakor, hamburgare...
2 3
Svar
48
· Visningar
3 701

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp