Jag brukar få "gamla" kläder från mina kompisar med, det är jättebra om man inte gillar att shoppa själv eller har dålig råd (eller använder alla sina pengar på t.ex. hästar...
).
Plus att jag tycker om återanvänding utifrån ett miljöperspektiv. Så känns som vinn-vinn!
Precis så är det med min bästa vän med, de flesta som träffar henne ser en människa som bubblar över av possitiv energi - de skulle aldrig gissa att hon är svårt deprimerad och gränsfall till utbränd. Jag tror att det beror på att hon inte orkar (eller vågar) berätta hur hon egentligen mår... På ett sätt så kan jag förstå det, att man inte vill släppa alla andra nära in på sig och berätta om sina problem. Och kanske det blir enklare att glömma tomheten inuti om man kan skämta och le ibland?
Nä, nu sitter jag bara och funderar, borde nog hellre sova...
Gonatt,
@Lyan!
Hoppast du får en bra dag imorgon!
Jo, precis. Man kan ju hitta nästan nya kläder på second hand för nästan inga pengar alls och det är bra att de åter kommer till användning och inte bara slängs. Jag har massor av kläder men det är inte många kronor jag har betalat för dem för nästan alla är köpta på rea, second hand eller ärvda. Får jag problem med några kläder, tex att de går sönder, krymper i tvätten eller tappar formen så är det i princip Alltid de som jag har köpt dyrt.
Jag vågar/vill inte berätta för jag känner att det är för privat och jag vill inte ha en massa frågor om hur jag mår hela tiden. Om jag säger nej till något till tex mormor så får jag ett halvt korsförhör om hur jag mår, när det helt enkelt kan bero på att jag inte känner för att göra den grejen oavsett hur jag mår.
Folk tror knappt på mig när jag säger att jag har aspergers för de tycker att jag är för "okonstig" och pratar och är social, men ofta beror pratet på att jag är nervös och då börjar jag babbla för att det inte ska bli tyst och pinsamt. Efteråt känns det väldigt obehagligt för jag vill inte vara jobbig och högljudd (har fått höra det många gånger när jag var yngre), jag vet inte vad folk tar illa upp för (har fått skit för saker jag inte haft en aning om att någon skulle kunna ta illa upp för, plus "förtjänad" skit för sådant jag sagt klumpigt men inte insett det pga aspergersen) så jag är hela tiden rädd för att säga fel och efteråt minns jag bara hälften av vad som har hänt och vad som samtalats om så jag vet aldrig vad jag får tillbaka för.
Hoppas att det ordnar sig för din vän!
På bilderna ser jag en väldigt vacker ung kvinna, svårt att koppla mentalt till det du skriver om dig själv.
Modigt att gå ut i shorts o t-shirt.
Håller med! Väldigt modigt att du var på promenad i shorts och t-shirt! Så skönt!
Tack
Ja, det är väldigt svårt för alla verkar det som, inte ens min läkare tror mig ibland när jag säger hur jag fungerar. Bara för att jag är duktig på att hålla en fasad så betyder inte det att det är stabilt bakom fasaden.
Knapplån, typ
Försöker att ta vara på allt solsken som går! Har smått panik inför vintern. Samtidigt så funkar promenaderna bättre när det börjar bli mörkt för när det redan är mörkt så försvinner mycket av prestationsångesten av att jag Måste vara ute när det är ljust. Har fått mer energi av medicinökningen och har varit på promenad nästan varje dag. Ångesten har också minskat en del. Jag har också fått en del annat gjort som har legat och skräpat. Sömnen fungerar helt okej, även om jag drömmer helt sjukt varje natt pga medicinen. Blir trött och somnar i någorlunda vettig tid, har fortfarande problem att komma upp när jag vaknar och det är obehagligt att minnas alla drömmar men överlag funkar sömnen bättre än på länge *PEPPAR PEPPAR!!*. Tappar mycket hår av medicinökningen och det mår jag dåligt över, jag hoppas att det slutar snart för jag har redan tappat nästan 1cm i omkrets när jag sätter upp det.
Har fått reda på ännu mer skit som grannen gjort mot mina andra grannar så nu ska vi gå ihop mot honom så fort han gör något. Han blev tydligen så förbannad av att jag slängde dörren i nyllet på honom att han gick ut och pissade på den ena grannens balkong
Överlag så verkar jag vara världens fyllomagnet och i fortsättningen tänker jag inte ens försöka vara artig mot dem för jag känner mig typ smutsig varje gång jag låter dem få något av mig, tex vara trevlig och prata när de pratar med mig och jag egentligen inte vill. Råkade ut för en häromdagen (som jag råkat ut för innan också) som höll på att tjata om att vi skulle sitta på en bänk och prata och jag försökte slingra mig utan att lyckas så till slut sa jag bara att jag ville inte och gick. Kände mig väldigt obehaglig till mods efteråt för att istället för att bara gå från början så lät jag honom tjata sig till att jag först skulle stanna och prata och sedan att jag skulle gå samma väg som honom istället för det hållet jag ville gå (samma slutstation men olika vägar) och att sitta på en bänk med honom fick mig att må illa så då sa jag äntligen ifrån. Jag mår dåligt av att jag gjorde som han ville för det får mig att tänka på tidigare när jag har låtit andra gå alldeles för långt (manipulera, tafsa, krama (eller det räknas till tafsa?)) för att jag inte vågar säga nej.
Har också träffat en trevlig människa när jag var ute med marsvinen som jag pratade en del med. Det är en bekant till en gammal vän som det skurit sig med och jag fick frågan om vad som hände och hur mycket jag än försöker så kommer jag inte ihåg mer än bråkdelar. Jag kommer ihåg att det var pga en förening vi båda var med i, att där var missförstånd och bråk och att jag grät men mer kommer jag inte ihåg. Inte varför jag grät, eller vad missförstånden och bråken bestod av mer än smådelar som inte går att få till ett sammanhang.
Det är många saker jag inte längre minns, jag kommer på flera hela tiden. Jag har länge sagt att jag hade velat radera hela mitt minne och börja om på nytt, men nu när jag har förlorat stora delar av minnena så är det både skönt och jobbigt. Skönt för att jag slipper minnas, men jobbigt när jag behöver minnas.
Och sist i hela babblet kommer äntligen resultatet av mitt pusselprojekt som jag lovade
